My Lady’s Story
Förra gången Antony and The Johnsons besökte Sverige, 2005, sattes människors hjärtan i brand. TV kablade ut specialarrangerade konserter med Antony och piano filmade på Södra Teatern. Mediedrevet gick i spinn över den mystiska avantgarde-svarta undergroundfiguren som sjöng duetter om sitt liv tillsammans med storheter som Boy George, Rufus Wainwright och Marc Almond, och som satte en ära i att ge intervjuer till, i första hand, media med uttalad HBTQ-inriktning. (Danska QX bland annat).
Och sångerna, sedan. Så finstämda och djuplodande att till och med Morrissey och Joni Mitchell skulle känna sig mörka av avundsjuka. Senast gästade Antony Hegarty Björks Volta med sin spröda sång.
På gruppens My Space-sida hyllas sångerna av folk från hela världen som i det närmaste liknar barn-skriver-till-Gud-brev. Kanske ligger hemligheten i känslan av att det som skuffats undan i en vrå inombords, plötsligt rivs upp när någon gör sig till talesperson, för att sedan fullkomligt explodera i magnifika och bombastiska crescendon. Antony jämförs ofta, inte helt orättvist, med den vidunderliga rösten Nina Simone. Den portugisiska fadosången fungerar som en annan tillförlitlig parameter.
Den omisskännliga tonfärgen har tagit Antony and the Johnsons till (eller kanske från) såväl mörka underground-klubbar i New York till tunga Sydney Opera House.
Och nu alltså Norden, igen.
Antony and The Johnsons spelar i Dalhalla, Rättvik, 2 juni.
Källa: Dalhalla
Publicerad: 2007-05-30 20:00:00
Uppdaterad 2020-03-01
