I djupet av scenen, som ser ut som en perspektivmålning av ett rum, syns ett par ben och en kappsäck. In kommer en ung man som är på väg inte till ett nytt liv, men bort från ett gammalt. Den unge mannen med tveksamt förflutet slår följe med ett gäng ungdomar från trakten som han lär känna på den lokala baren. Han är stilig, charmerande och framför allt ny i stan att byns snyggaste tjej faller för honom är inte särskilt förvånande. Men när en ur gänget hittar ett paket tamponger i hans väska, tar berättelsen en helt ny vändning och slutar med ondsinta våldsamheter och hastig död. Och med en ung kvinna som tröttnar på det trångsynta samhälle hon är uppväxt i och tar sin väska och försvinner ut genom den trånga öppningen mot yttervärlden. Ett par ben och en kappsäck på väg mot ett nytt liv.
Storyn känner många av oss igen det handlar givetvis om Brandon Teena, den unga biologiskt födda kvinnan från Lincoln som levde som man och fick betala ett högt pris för att våga vara sig själv. Berättelsen är baserad på verkliga händelser och har filmatiserats med Oscarsbelönade Hilary Swank i huvudrollen (Boys Dont Cry). Under våren visas berättelsen på Svenska Teatern i Helsingfors, i regi av Arn-Henrik Blomqvist, som också skrivit manuset. I huvudrollerna återfinns Joanna Wingren som Tenna (Brandon) och Sonja Ahlfors som Lana, båda medlemmar i uppskattade dragkinggruppen Blaue Frau, och det märks att skådespelarna inte är obekväma i sina könsöverskridande roller. När Tenna tvingas klä av sig naken hajar man som åskådare till och även om man vet, känns det ändå konstigt att det döljer sig en kvinnokropp bakom denna mycket pojkaktiga varelse.
Tenna är mer trogen dokumentärfilmen The Brandon Teena Story och de verkliga händelser som finns dokumenterade än Hollywood-filmen Boys Dont Cry. Bland annat är det vansinniga samtalet som förs mellan Tenna och polisen när han försöker anmäla sina före detta vänner för våldtäkt autentiskt. Den berättelse ensemblen förmedlar på scen känns nästan plågsamt äkta, den är både skoningslös och brutal som åskådare har du inte en chans att fly och lämna teatern oberörd, vare sig du gillar pjäsen eller inte. Det är en fantastisk teaterdramatisering av ett fasansfullt öde.
Pjäsen har rosats av kritikerna i Finland men också kritiserats för att påminna så mycket om Hollywood-filmen. Kritiken måste dock anses ogrundad det är knappast möjligt att dramatisera en berättelse baserad på verkliga händelser utan att de olika dramatiseringarna påminner om varandra. Och väsentligt, det känns det inte det gör däremot pjäsen. Se den!
Obs! Sista föreställningen 21 april.
Missa inte heller Jag är min egen fru på samma teater en pjäs om Charlotte von Mahlsdorf (1928-2002) som föddes som biologisk man men mötte ett helt annat öde än Brandon Teena.
Källa: Svesnka teatern
Publicerad: 2007-03-14 11:17:18
Uppdaterad 2018-04-11
