Har Tom och Petter hittat paradiset?

Premiär på fredag:

Koreograferna och dansarna Tom Caley och Petter Jacobsson såg varandra första gången 1994 i en bankomatkö i New York klockan ett på natten. Tom var ute med sina kompisar och Petter med sina. Klockan 4 på morgonen ville Petter ta en sista drink på en klubb, och där stod Tom från bankomatkön i baren. De tycker själva att det är ganska otroligt att stöta ihop med varandra två gånger på samma kväll, helt slumpmässigt i en stad med 8 miljoner invånare. På klubben tog de kontakt med varandra och upptäckte att det var mer än attraktion som förde dem samman, då de båda arbetade som professionella dansare. Sedan dess är de oskiljaktiga privat. Tre år senare även oskiljaktiga professionellt och sedda som duon som ifrågasatt normer, strukturer och miljöer i framgångsrika föreställningar från Kungliga Operan och Färgfabriken i Stockholm till kult succén Marta @ Mother i New York och dessutom blivit guldmask belönade för bästa koreografi i musikalen ”Chess” 2002.
Och nu har ni funnit paradiset, berätta?
Petter: Våran idé är att folk går omkring och längtar och har förhoppningar om saker och ting, att bli lyckliga, rika, träffa sin livspartner och så vidare. Drömmen om paradiset, vad är det? Är det att ha bil, villa och att åka på semester? Är man verkligen lycklig då? Vi hittade en liten håla i Michigan som heter Paradise, och bestämde oss för att åka dit och filma. Vi ville göra en roadmovie till föreställningen. Det kommer att bli som en 3 dimensionell film på ett sätt, för att vi är med i filmen, och ibland så fungerar filmen som en bakgrund till det som vi dansar på scen.
Skulle ni säga att det här är en tung föreställning, eller kommer det att vara glasklart för publiken vad ni vill säga med den?
Petter: Vi tycker inte om att skriva folk på näsan vad det handlar om. Det är viktigt att kunna blanda allvar och humor så att det inte blir tungt på det sättet. Det finns ganska mycket humor med i föreställningen. Vi beskriver när man kommit fram till sitt mål och vad som händer sen… lite som förväntningar på nyårsafton, klockan blir 12 och är man inte tillräckligt full, hur roligt blir det då? Det är då antiklimaxen träder in och frågar sig vad man skall göra härnäst. Det är det vi försöker lyfta fram.
Att deras karriärer började i USA är ganska självklart då Tom är född där och Petter hade lyckats etablera sig som dansare i den tuffa dansbranschen.
Så varför flyttade ni hit till Sverige?
Petter: Jag fick jobbet som balettchef på Operan. Jag tänkte att om jag inte flyttar tillbaka till Sverige nu, så kommer jag att bli kvar i USA. Det krävdes ett sånt jobb för vi skulle flytta hit
Tom: Det finns miljoner med koreografer och dansare i New York så det är riktigt tufft att klara sig som frilansare, då är möjligheterna bättre i Sverige.
Hur var det för dig Tom att komma som amerikan till Sverige? Inte minst för språket?
Tom: Vi försökte lära mig svenska i New York men det gick inte så bra. (Skrattar)
Petter: Tom pratar så bra svenska nu, och det är berikande. Ibland vet jag inte vilket språk vi pratar, det flyter på. Jag kan prata engelska till honom och han svarar på svenska. Det är ganska skönt.
Hur är det att arbeta med svenskar jämfört med amerikaner?
Tom: Det är en otrolig skillnad. I America kan man få sparken när som helst och alla som jobbar är verkligen där 100% hela tiden. Här kan det vara lite lojt, folk kan säga att de inte kommer imorgon för att ”jag känner mig lite dålig idag”. Det där tog några år för mig att förstå att man stannade hemma vid en liten förkylning.
Petter: Det är ju också för att det är sådan konkurrens på dansjobben i USA så att folk arbetar gratis bara för att få in en fot, så är det inte här och det är bra.
Hur är det att jobba ihop när ni är ett par även privat?
Petter: Det kan vara ganska tufft, vi brukar säga att det är då vi bråkar. Inför en föreställning är det mycket material som vi stöter och blöter och sorterar i. Då kan det uppstå konflikter
Tom: Petter har jobbat med klassisk/modern dans och jag har jobbat med strikt teknisk dans. Då kan det ibland bli en konflikt som handlar om i vilken form vi ska berätta vår historia.
Petter: Men det som är spännande är att förena våra olika världar i en värld, så på samma gång kompletterar vi varandra.
Går ni ut och dansar på lokal?
Petter: Vi gjorde det förr…
Tom: Men aldrig nu… Dansare som är ute och dansar är de värsta för de kan inte släppa loss och bara ha kul.
Petter: Håller man på med dans hela dagarna så är just dans det sista man vill göra. Någon gång kanske men…
Det är väl ändå skillnad på att rocka loss till en schlagerlåt och att repetera klassisk dans?
Tom: (Skrattar) nej jag måste ha hårdare musik, techno. Ingen schlager för oss.
Kan man bli rik som professionell dansare?
Petter: Ja det kan man. Både jag och Tom var rätt så rika ett tag.
Tom: Inte när man är frilans. (Skrattar)
Petter: Jag har tjänat mer som dansare i en uppsättning i USA än vad jag gjorde som chef för Operan och det är ju ganska intressant. Man kan egentligen inte jämföra USA och Sverige för det är helt andra system som man går efter.
Har ni någonsin skadat er inför en föreställning?
Tom: Aldrig faktiskt, peppar peppar
Vad gör man om det skulle hända, har ni någon stand in?
Tom: Som amerikan är man tvungen att jobba, no matter what (skrattar) Man får helt enkelt jobba sig genom det.
Petter: Det beror också på vilken roll den skadade har. Är det en mindre roll får man snabbt arbeta om scenen, men är det en person med en framträdande roll, då måste man lägga ner föreställningen. Men det skall mycket till innan man gör det. När man jobbar i hård konkurrens som i USA så lär man sig hur sin kropp fungerar och hur man jobbar runt sina skador för att kunna fortsätta. Man har helt enkelt inte råd att bli skadad.
Är det mer accepterat att vara gay inom dansyrket än inom andra yrken tror ni?
Petter: Dansvärlden är ganska homofobisk faktiskt. Dansen i sig har fått stämpeln att män som dansar är gay. Dansare som är heterosexuella känner sig förnärmade av det så att det blir för mycket åt andra hållet, att man skall ta avstånd från det. När jag var chef på Operan så var en av mina anställda fruktansvärd, jag trodde att han skulle slå ihjäl mig. Han var jätteförbannad av en anledning och kallade mig för allt möjligt som hade med min homosexualitet att göra. Jag var chockad att det kunde hända på en sådan ”fördomsfri” arbetsplats.
Hur hanterade du det?
Petter: När sådana saker händer måste man vara väldigt lugn och försöka dämpa ilskan. Homofobin finns ju överallt fortfarande. Man kan ju bara vara den man är och att vara gay är ju inte konstigare än att vara vänsterhänt, whats the deal liksom? Sen finns den här smyghomofobin som säger att ”är du inte gift och har barn och lever som heterosexuell” så är man inte med i klubben. Den klubben kan vara väldigt stark, speciellt när det gäller styrelser och sådana saker. De vill gärna se att man är familjefar med hela den svängen. ”Jaha har du inte barn, då är du inte lika mycket värd som oss, för vi har barn”. Jag vet inte om det är något djuriskt eller vad det är, för vi har en värld som håller på att bli överbefolkad och massvis med barn som ingen kan ta hand om och så fortsätter folk att producera ännu mera barn. Det här är jättestora frågor som vi kanske inte skall gå in på nu…
Tom: Som vi redan har gått in på (skrattar)
Ni jobbar ihop och lever ihop. Vad har ni för fritidsintressen?
Petter: När vi inte jobbar så brukar vi passa på att resa…
Gör ni något på varsitt håll för att koppla av?
Tom: Jag tycker om att påta i trädgården
Petter: Jag gillar konst, från tavlor till film och teater. Men jag gillar också att påta i trädgården…(skrattar)

Publicerad: 2006-10-30 11:39:35