Dans
[rating value=”3″]
Den ryskfödde amerikanske koreografen George Balanchine må vara en mästare och visst är det intressant att se såväl komposition som teknik – men för mig personligen känns hans tåspets och rosa balettkjolar ganska trött.
Kungliga Operans amerikanska balettprogram inleds med Balanchines Valse Fantasie som först var en del av baletten Glinkiana (1967) och som 1969 dansades fristående.
Valse Fantasie bildar grund för Twyla Tharps två efterföljande baletter. Det pedagogiska knepet är att Tharp uttalat att hon har George Balanchine som sin inspiratör och förebild.
Av de två verk som dansas är det utan tvekan det avslutande In the Upper Room (1986) som griper tag. Tharps fräcka rörelser kombinerat med Philip Glass musik och en fantastisk scen skapar en stämning av storstad, hets men också möte, sugande kraft men också eftertanke. Operabalettens dansare visar här vilken enorm kapacitet de har och det känns långt upp i raderna att de har kul och får energi av koreografin.
Mindre entusiasm kände jag för Push Comes To Shove (1976). Thorpes snabba koreografi uppfattade jag mest som stressad och dansarna närmast snubblade för att hinna med i svängarna.
An Evening With Amercia lever fullt ut på det sista verket och skulle klara sig gott utan de två inledande baletterna.
För speltider se QX.se guiden.
Publicerad: 2000-10-05 15:36:11
Uppdaterad 2022-09-08
