Recension
[rating value=”5″]
Sara Stridsberg borde få Nobelpris för sitt manus och Ingela Olsson borde bli ny kulturminister. Fast det skulle nog göra för ont att låta henne göra något annat än att vara och verka på teatern. Hon ger precis allt i rollen som Valerie Solanas. Hon kastar sig ut på scenen likt en basehoppare från en klipphöjd.
Det får bära eller brista.
Och oj vad det bär.
Hon sågar sig in i min bröstkorg och tar tag i mitt hjärta. Jag är såld. Jag är i hennes händer. Hon styr mig från scenen likt en mästare som har fullt grepp om sin marionettdocka. Jag kan inte slita min blick från hennes späda kropp som med perfektion förmedlar den ena känslan efter den andra. Hon är ett våldtaget barn. Hon är hora. Hon är toppstudent på psykologiska institutionen. Hon är för-fatt-are. Hon skriver sitt manifest. Hon hänger med Andy Warhol och bögarna i The Factory. Hon är intelligent och kaxig och gammal och ung och dryg och döende och kär och kåt och trasig och fullkomligt underbar. Hon blottar sig själv fysiskt och psykiskt. Hon klär av sig naken och hon kysser, hånglar och älskar med sin flickvän. Hon sätter på sin psykdoktor efter att ha växlat roll med henne och fått henne att erkänna att hon är lesbisk.
Jag hamnar i ett tillstånd av lika delar chock och förundran.
Jag förstår inte hur hon pallar.
Att en människa orkar utelämna sig fullkomligt, inför en främmande publik, dag efter dag, är för mig ett mysterium.
Ingela Olsson ger allt för konsten och jag är tacksam och lycklig för att det finns såna människor och jag sitter som förstenad och jag låter mig beröras och jag njuter och jag älskar och jag skrattar, ryser och gråter. Kvinna, man, bög, flata, bi, trans, hetero, queer, ung, gammal, feminist, radikal, motsatsen eller whatever. Ska du bara se en teaterföreställning i år, eller i ditt liv – låt det bli denna.
http://www.dramaten.se/default.asp?id=11482
Publicerad: 2006-09-25 12:57:03
Uppdaterad 2022-10-13
