Annons
Annons

Recension:

[rating value=”4″]

Intrigen är egentligen enkel. Stumfilmen dör när talfilmen kommer och stumfilmens stora kvinnlga stjärna har en fruktansvärd röst. Hur löser filmbolaget detta problem?
”Singin in the rain” utspelar sig alltså under en tid då Hollywoods filmskapande sätts på prov, och bygger på Gene Kelly-klassikern med samma namn.
Och denna svenska uppsättning är något utöver det vanliga. För sällan har jag sett en så helgjuten musikalföreställning där dans, musik, skådespeleri, scenografi och humor så snyggt formar tre timmars magisk musikalunderhållning.

Huvudrollsinnehavaren Rennie Mirro har konstigt nog aldrig lyckats att bli ett stort namn utanför scenen trots massor av stora roller på meritlistan (senast ”Danny” i ”Grease”). Men efter hans insats här kommer han att bli ett ”household”-namn i hela Sverige. För som genomsnälla superstjärnan Don Lockwood bjuder han på fantastiska dansnummer i världsklass och han äger scenen varje gång hans fötter får svängrum. Att premiärpubliken ställde sig upp efter ett av hans nummer är fullkomligt logiskt. Som aktör är Mirro habil, charmig och trygg, men saknar det där magiska han visar i dansen. men det kan nog slipas fram med tiden…

Underbara Sissela Kyle står tillsammans med Johan Rheborg för uppsättningens alla komiska inslag. Kyle har en otrolig känsla för komik och hennes självupptagna diva med noll självinsikt och gäll röst lockar till skratt bara hon visar sig. Kyles Lina Lockwood kan faktiskt vara en av de roligaste figurer vi sett på en svensk musikalscen. Och Rheborg spatserar runt i svarta stövlar som tålamodsprövad filmregissör. Hans insats under en hopplös filminspelning är en av första aktens stora komiska stunder.

Men. Allra bäst är den för mig nya stjärnan Hanna Lindblad. Vilken röst! Vilken dans! Vilken charm!
Hanna Lindblad påminner om en yngre och mer energisk Helen Sjöholm och hennes insats som tjejen som blir stjärna är helt igenom i musikalmagi och jag har nog aldrig sett en mer imponerande insats av en ny kvinnlig musikalstjärna. Någonsin. Lindblad gnistrar i varje nummer och fullkomligt bländar musikalveteraner som Mirro och Karl Dyall. Kul att se Dyall vara tillbaka på musikalscenen förresten. Han är fortfarande en dansare av rang med grym kroppskontroll.

Men det finns två personer i musikalen som framför allt förtjänar bockar och nigningar. Scenograf Ingemar Wiberg och koreograf Roine Söderlundh.
Det klassiska numret där huvudrollsinnehavaren svingar sig i lyktstolpen och sjunger ledmotivet är något av det läckraste som setts på en svensk scen. Vattnet bokstavligt talat öser ner och det regnar verkligen hysteriskt över hela scenen. Vart tar allt vatten vägen egentligen? Överhuvudtaget är scenografin otroligt maffig och det har verkligen inte snålats på bakgrunder och rekvisita. Så här många stora scenbilder var det länge sedan jag såg och ytterst få upprepas. Vi flyttas hela tiden till nya miljöer.
Och dansnumren är raktigenom mäktiga, oavsett om det är två personer eller hela ensemblen på scenen.


Mina enda invändningar består i att musikalen har en liten svacka i mitten av andra akten där det blir lite väl snackigt, och det trampas vatten, både bildligt och bokstavligt talat. Och stundtals blir dialogen i Mirro och Dyalls munnar blir lite väl konstlad. Är det skådespeleriet som glappar eller manuset?….Detta märks nämligen då man tagit musikalen till en ny nivå när det gäller övrigt skådespeleri, dans, musiknummer, dekor och effekter….
Men detta är egentligen petitesser och ”Singin in the rain” är en mycket sevärd föreställning som lyckas med det som många musikaler misslyckas med, att ständigt överraska publiken, hålla oss nyfikna på vad som komma skall, och framför allt att locka till skratt och underhålla under tre timmars föreställning.

Publicerad: 2006-09-22 14:02:24