Debatt
Det är riktigt bra faktiskt. Ordningarna är spännande och väl förankrade i den mångtusenåriga kyrkohistorien och i HBT-samhället: Böner av Eva Dahlgren och Lars Gårdfeldt, anknytningar till den ortodoxa traditionens månghundraåriga vana att sammanviga män, nya och aktuella psalmer och ett bra urval av bejakande bibeltexter. Kvinna-kvinna och man-man perspektiven får plats i textval, psalmerna och bönerna.
Det känns skönt och befriande att välsignelseakten blir den första ordning som är helt befriad från statlig inblandning. Den här ordningen är den första som helt och fullt bejakar bodelningen mellan religion och stat. Ingen juridisk riksdagskommitté har petat bland orden, och den präst som förrättar välsignelsen behöver inte följa statstjänstemannens reglemente för att det hela ska räknas som giltigt. Fokus ligger helt på Gud, paret och släkt och vänner: Varma och välvalda ord, med stor öppenhet för parets önskningar.
Det man kan hoppas på är att samma bodelning skyndsamt görs när det gäller den heterosexuella vigselakten: Att den juridiska vigselrätten förbehålls statens tjänstemän och inte ges till religiösa företrädare. Då skulle vi förmodligen se en lika god utveckling av vigselaktens ibland historiskt förlegade former som över- och underordnar män och kvinnor.
Det är märkligt att ibland höra argumentet att det är diskriminerande att inte kyrkan gör de juridiska bitarna när det gäller HBT-samhället. Längtar dessa debattörer tillbaka till det homogena enhetssamhället där kyrka och stat är förenade med varandra? Varför argumenterar de inte för en fullbordan av skilsmässan mellan stat och religion? Om bara ”statligt godkända” religioner får vigselrätt, innebär det diskriminering mot andra religioner och samfund. Svenska kyrkan får vigselrätt, medan de som tillhör någonting annat får viga sig borgerligt. Borde inte det mångkulturella samhällets alla delar vara likvärdiga i statens ögon? Lösningen ska vara en konsekvent boskillnad mellan folkbokföring och andlighet.
Det är skillnad mellan de tre ordningarna som föreslås. Den första är enligt mig den svagaste. Den är en kopia av den heterosexuella ordningen för Välsignelse över borgerligt ingånget äktenskap. En sekunda ordning som vill inordna HBT-samhället i det gamla samhällets mönster, där heteronorm, kärnfamilj och lika på ytan ekar i bakgrunden.
Den andra ordningen tar fasta på att HBT-erfarenheten är unik och är självständigt likvärdig. Den utvidgar den religiösa erfarenheten och erfarenheten av att vara människa. Kanske är jag lite partisk här eftersom den här ordningen mest liknar den som jag och min man utformade till vår välsignelse i november 2005.
Den tredje ordningen är en gest till HBT-samhället och en fin sådan. Kyrkan har inte bråttom. Det tog 400 år att helgonförklara Jeanne d´Arc. Långsamma processer där kyrkans uppfattning växer fram. Därför lämnar denna ordning fältet öppet för paret och prästen att utforma gudstjänsten på egen hand. Tiden får mejsla ut de texter och böner som människorna vill använda, och någon gång i framtiden sammanfattar man dem till en ordning som redan blivit praxis.
För de kyrkligt vana finns också några godbitar. Det ges en möjlighet att infoga ordningarna i ett nattvardsfirande. Vigslar, begravningar och dop har i sin fullständiga form just i nattvardsfirandet. Att välsignelseakten också får den möjligheten betyder att Svenska kyrkan fullt ut bejakar HBT-samhället som en levande del av traditionen. Detta är både radikalt och kompromisslöst på samma gång.
En annan rolig sak är att man inte binder upp paret till att utväxla ringar med varandra. Det lämnas öppet att utväxla något annat som har betydelse för paret. Ringarna är en mycket gammal symbol för ägande, där mannen ringmärker kvinnan för att visa andra sitt ägande. Denna symbol känns både mossig och föråldrad. Vid min egen välsignelse med min man utväxlade vi kors med varandra, detta efter ortodoxt mönster från Akolouthia eis adelphopoiesin-ordningen: En uråldrig kristen rit för att sammanviga två män. Det vore väl kul om HBT-traditionen blir att återuppta detta bruk fullt ut i Svenska kyrkan, att bryta heteronormen med ringutväxling och utveckla egna former.
http://www.qx.se/nyheter/artikel.php?artikelid=3988
Källa: Läs tidigare debattartikel
Publicerad: 2006-03-19 13:00:00
Uppdaterad 2017-06-28
