Krönika

Att det ska bli sådant ståhej bara för att några bögar och flator vill kunna gifta sig med sin älskade. För att några av oss envist uttrycker vår önskan att slippa betraktas som kusinen från landet. Och jag blir alltid lika förundrad över att det är de som predikar kärlekens budskap som gör allt i sin makt för att förvägra mig det som för många är det yttersta tecknet för kärleken mellan två människor – äktenskapet. Men jag kanske kräver för mycket när allt jag vill är att få samma rättigheter och värde som mina medbröder och medsystrar? Vare sig mer eller mindre. Vare sig bättre eller sämre. Bara lika. Ska det vara så svårt?

Jag blev inte direkt förvånad när uppropet för att bevara äktenskapet startade. Det var som ett brev på posten jag väntat på. Lika säkert som att efter sommar kommer höst. Så fort vi bögar, flator, bin och transpersoner kräver likabehandling, lika fort kommer alla de som vill förvägra oss den rätten rusande. Så har det alltid varit. Nuförtiden tycker jag bara det är roligt att se hur lång tid det tar för dem att samla styrkorna för ännu ett fältslag. Som de kommer att förlora. Lika säkert som att måndag alltid kommer efter söndag. Det är bara en fråga om tid. Det goda vinner alltid.

Och jag blev stärkt i min uppfattning när jag läste vad de bakom uppropet skrivit om äktenskapet på sin hemsida. Där finns utdrag från Nationalencyklopedien, ur FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, ur FNs konvention om barnet rättigheter och några rader ur äktenskapsbalken. Och ett mönster uppenbarade sig. Ett mönster. Barnen. De försöker sig på det indiska reptricket – att flytta fokus från vad det egentligen handlar om genom göra detta till en fråga om barnets rätt till en mamma och en pappa. Ett billigt trick som dessutom inte är särskilt bra utfört. Varför vågar de inte ta diskussionen om vad den handlar om istället? Om människosynen. Jag tror att svaret på den frågan är att de inte kan det och att de vet att de förlorar den debatten. Att två bögar eller flator ska kunna gifta sig förändrar inte barnets rättigheter till båda sina föräldrar.

När riksdagen fattade beslut om att tillåta oss att prövas som adoptivföräldrar och att ge lesbiska par rätt till assisterad befruktning så raderade de samtidigt ut skillnaderna mellan äktenskapet och partnerskapet. Kvar är i princip bara skillnaden i ord. Så varför detta ståhej om några bokstäver? Varför är det så viktigt att trots detta vara tvungen att göra skillnad på dig och mig? Eller det kanske är just det allt handlar om – att göra skillnad?

Jag började med att skriva att den här frågan kanske är lösningen. Det kanske är lösningen på alla världens krig. Tänk om det är så? Det är få frågor som samlar människor med så vitt skilda trosuppfattningar i en och samma kamp. Oavsett vad deras gud heter. Protestanter och katoliker, judar och muslimer, boxare och författare, kämpar sida vid sida. Kampen mot bisexuellas, homosexuellas och transpersoners rättigheter förenar. Så jag uppmanar er; fortsätt kämpa. För betänk konsekvenserna om ni förlorar. Då har ni världens undergång på ert samvete.

Fred på jorden!

http://www.andsel.net/blogg

Källa: Anders Selins blogg

Publicerad: 2006-03-01 20:20:08