DEBATT
Huvuddelen av den vigselritual som vi lever med i den svenska kristenheten är från början romersk juridik och inte religion. Att juridiken fick ett så starkt inflytande hänger samman med att den kristna kyrkan sammanflätades med kejsarmakten på 300-talet. Den del, som för religionen var och är det viktiga, är att kyrkan välsignar paret. Att man samtidigt gjorde och gör staten en tjänst genom att sköt det juridiska är en bisak.
Dagens debatt om vigslar i kyrkan handlar alltså om juridik, inte om tro och religion. Ska kyrkan genomföra den juridiska delen av ett partnerskapsingående eller inte? Samma fråga har rests om kyrkan ska behålla vigselrätten vad gäller det heterosexuella äktenskapet. Välsignelse över borgerligt ingångna äktenskap och partnerskap är sedan länge likvärdiga i kyrkan, dvs den religiösa handlingen är i allt väsentligt likvärdiga för hetero- och homopar. Visst kan man putsa och förbättra formuleringarna, men praktiken är tydlig. Kyrkan borde fullborda sin skilsmässa från staten och avsäga sig vigselrätten. Kyrkan borde sluta upp med att vara statens förlängda arm i juridiska ärenden som rör samliv.
Runt om i Europa har det sedan länge varit en åtskillnad mellan kyrkan och juridiken. I länder som Frankrike och Italien är det naturligt att först gå till rådhuset och sköta den juridiska byråkratin, för att sedan bege sig till sitt andliga hem (oavsett religion) för att få bli välsignade. Det samma borde vara möjligt i Sverige.
Den svenska pepparkakskristenheten vill pressa in alla människor i samma pepparkaksform, och på det sättet utplåna särart och mångfald från kristendomen och från homorörelserna. De vill byta ut den mångskiftande regnbågsflaggan mot en jämngrå duk. De fruktar att homosexuella skulle kunna pekas ut som annorlunda om kyrkan valde att ha två riter: en för heteropar och en för homopar. De vill ha en rit för alla, likadan för alla. De som inte passar i formen ska pressas igenom den, om det så betyder att armar och ben stympas på kuppen.
Det vore djupt beklagligt om vigelsakten i kyrkan gjordes könsneutral. Det skulle betyda en urvattning av mångfald och djup i teologin, och ett öppet hån mot dem som driver teologin att alla människor är likvärdiga men olika.
De pepparkakskristnas argument luktar unken gammal folkhemskhet där lika för alla i praktiken innebär att de som avviker från normen måste omstöpas eller stötas ut.
Ett homosexuelt samliv kan aldrig bli likadant som ett heterosexuellt samliv. Men de två är likvärdiga, och ska behandlas likvärdigt.
Homosexuellas samliv ska tillåtas utveckla sina egna traditioner istället för att kopiera heterotraditioner och -normer. Detta ska även ske inom kyrkan. Pepparkakskristendomen är inget annat än homopopulism med ytlig teologi och ytlig samhällsreflektion, som alltför snabbt har glömt bort folkhemskhetens förtryck av ickenormativa uttryck.
Den rätta vägen att gå är att låta den homosexuella välsignelseakten fortsätta utvecklas och fördjupas, så att homosexuella fullt ut bejakas som en levande del av kyrkan. Låt det heterosexuella samlivet få behålla sina riter och utveckla dessa på sitt eget sätt. Varför ska vi skriva dem på näsan om hur de ska leva sina liv, när vi inte vill att den heterosexuella världen ska diktera våra villkor?
Jag och min pojkvän ska bli välsignade i kyrkan nu i november. Jag vill inte under några omständigheter att vår stund i kyrkan ska påminna om en heterovigsel. Jag vill behålla min särart och min integritet, och bli sedd för den jag är av kyrkan och av mina medmänniskor.
http://www.qruiser.com/?id=243
Källa: Diskutera med Tommy Zakrisson via Qruiser
Publicerad: 2005-10-27 13:35:39
Uppdaterad 2021-01-22
