Idag släpps den:
Hade Madonnas ”Music” som sällskap under en lång tågresa upp till mina parents i Dalarna… jag fattar inte, om det finns särskilda vagnar för rökare, och för pälsdjur, kan de inte ha särskilda vagnar för barn så att vi som är allergiska kan hålla oss undan från de där skrikande småjävlarna? Inte ens mina feta walkmanlurar kan stänga dem ute, men jag höjde volymen tills öronen blödde istället. Vilket test av en ny skiva kan vara bättre?
Mina damer och herrar, ni ska veta att jag älskar den här kvinnan. Ni får liksom utgå från det perspektivet när ni läser min lilla rapport. Men ändå ska jag erkänna: den här plattan är långt ifrån hennes bästa. Fantatisk, absolut. Men de hyllande recensionerna ni läst i andra tidningar beror snarare på att det plötsligt är något slags MÅSTE att gilla Madde, än att den här skivan egentligen sticker ut som en av hennes bättre. Det här är ingen ny Ray of light, gott folk.
Franske Mirwais har producerat det mesta, förutom ett par spår där William Orbit skött spakarna i studion. Mirwais produktion är supercool, lekfull och avskalat rakt på sak, och det är helt rätt att lämna Orbit när han vattnar ur sitt eget namn genom att jobba med ALLA… Det är snarare själva låtskrivandet som känns förvånansvärt oinspirerat på sina ställen.
Recension kommer i nästa nummer av tidningen QX. Tills dess; håll till godo med en rapport om albumet, låt för låt… Och köp skivan idag, for Gods sake. Det som är bra är så bra att det är värt pengarna hundra gånger om.
1. ”Music”
Första singeln och titelspåret platsar lätt på en lista över Madonnas tio bästa låtar. Småbarnsmamman på 42 bast visar alla små trendkids vem som har mest koll i hela världen.
2. ”Impressive instant”
Handlar, enligt Madde herself, om det där ögonblicket när man ser nån i klubbmörket och genast känner att man vill spendera resten av sitt liv med den personen… Låter som en speedad version av ”Music”, skruvad några extra varv. Om de gör en ”Trainspotting 2” är det här ett klockrent soundtrack till scenerna där det är kul att knarka. Textrader som ”I like to singy-singy-singy, like a bird on a wingy-wingy-wingy” har aldrig låtit så meningsfulla.
3. ”Runaway lover”
En låtarna tillsammans med William Orbit. En riktig klassisk 90-tals-Madonna-disco, som hade platsat mellan ”Nothing really matters” och ”Sky fits heaven” på Ray of light-plattan. Eller mellan ”Thief of hearts” och ”Words” på Erotica. Och visst svänger det skönt, men det känns lite ofräscht efter de inledande, futuristiska små mästerverken.
4. ”I deserve it”
Fantastisk. Akustisk gitarr, ett slött beat, svaga synth-slingor och en melankolisk Madde som sannerligen gör skäl för sin cowboyhatt.
5. ”Amazing”
Ännu en William Orbit-låt, och det går sannerligen inte att missa. Låter precis som ”Beautiful Stranger”. Och det kan ju aldrig vara fel. Om än inte särskilt spännande.
6. ”Nobody’s perfect”
Bästa låten på skivan! Men det tar ett tag att inse det. Första gångerna låter den bara… tja, konstig. Maddes röst är söndermanglad genom maskiner, och svävar över en akustisk gitarr och ett beat som hakar upp sej med jämna mellanrum. Och så kommer ett kusligt ”Twin Peaks 2000”-ljud och alla små hår på hela kroppen reser sej.
7. ”Don’t tell me”
Den här låten är såååå dålig (och ni ska veta att det känns som att skära kroppen i strimlor att erkänna att Madonna kan göra dåliga låtar) att den drar ner hela betyget på skivan. Låter som nåt från Louise Hoffstens pinsamma ”åh-nu-är-jag-stylad-och-tuff”-skiva. Ryyys.
8. ”What it feels like for a girl”
En av de bästa låtarna och antagligen nästa singel. Ett feministiskt litet anthem, om man vill se det så; handlar om att flickor inte får vara för starka, ta för mycket plats och visa några känslor. Det är genialiskt att inleda låten med en sampling av Charlotte Gainsbourgs replik ur filmen The cement garden: ”Girls can wear jeans and cut their hair short, wear shirts and boots, ‘cause it´s ok to be a boy. But for a boy to look like a girl is degrading, because you think that being a girl is degrading. But secretly, you´d love to know what it´s like, wouldn´t you?”
9. ”Paradise (not for me)”
Finns sedan tidigare utgiven på Mirwais eget album, Production. Kuslig och science fiction-vacker. Men varför ligger den inte sist på skivan – där den hade passat perfekt?
10. ”Gone”
Ett vemodigt litet mästerverk, klassisk Madonna-sorgsenhet iförd cowboyhatt.
11. ”American Pie”
Ni vet hur den låter, ni vet att den är en solklar sommarhit, och visst är den bra, men vad gör den här? Jag är helt för kommersiella trick, men det här känns bara fel.
Allt du behöver veta om Madonnas ”Music” hittar du här.
Publicerad: 2000-09-18 12:55:35
