Krönika

Det sägs att världens vackraste gåva är ett barn.
En välsignelse till hela familjen, ett barn som ska bringa lycka och kärlek till alla!
Den lilla stoltheten som ska gå på universitet, gifta sig och skaffa barn!
Föra familjens underbara gener vidare i samhället för att aldrig glömmas!
Vi tycker våra pojkar är så underbart söta när dom är 5 år och klär sig i flickkläder.
Predikar att alla människor i världen är lika värda, att man ska respektera folk hur dom än är!
Vi är underbara föräldrar, vi är ju trots allt kärnfamiljen.
Idealet i världens samhällen; Mamma, Pappa, Barn!

Eller nej vänta, det stämmer ju inte helt in i alla familjer.
Vad sägs om Mamma, Pappa, Bög-unge?, eller Flatan som mamma vill hata?
Hur är det egentligen när man kommer ut i dagens samhälle?
Det många av oss fruktar, det första steget att visa ALLA vem man är.
Att ta en ståndpunkt och bli accepterad för sin kärlek.
Nu pratar jag inte om mobbning från vänner, eller bli utfryst av arbetskompisar.
Jag pratar om din egen familj, din mamma, din pappa, dina syskon.
När ditt eget kött och blod tar avstånd från dig bara för att du råkar bli kär i grannpojken.
Vad gör man då?

Här har man blivit inpräntad att acceptera folk för deras hudfärg, tro, idéer, och sexuella läggning.
Men när väl det finns en ”Sån där” i den egna familjen så tar alla avstånd från en?
Vad har man gjort för fel? Absolut inget, man bara finns.
Samhället har aldrig genom tiderna varit mer accepterande mot homosexuella än det är just nu
Förutom om man bortser från Antiken, där manliga homosexuell kärlek ansågs vara den vackraste av all kärlek. Lesbiska kom ett snäpp efter.
Så varför säger då våra föräldrar att de inte älskar oss längre? Hotar med psykolog, säger till oss att sluta vara de vi VILL vara?

Har det livet vi haft inte haft nån mening bara för att vi inte längre ”passar in”. Betydde fisketurerna aldrig något? Eller god natt pussen vi fick när vi var små?

Folk är rädda. Det vet vi alla. Människor är nog de fegaste som nånsin vandrat på moder jord.
Till och med apor, våra närmsta släktingar, har mer tolerans om deras ”polare” hellre pussar på pojkarna än flickorna.
Helt otroligt, vi kanske borde kliva ner på evolutionssteget ett snäpp?

Så vad är det våra föräldrar är så rädda för?
Jo det ska jag tala om för er, våra föräldrar är rädda för samhället.
Vi har blivit tillsagda att ha respekt för våra medmänniskor, att alla är lika värda.
Men i själva verket så håller de inte med om dessa värderingar!
Det är därför de försöker få oss att bli ”normala” enligt samhällets ideal.
För att vi inte ska vara den nästa som blir ner nedslagen för att vi är homosexuella.
För att vi ska få ett jobb, eller ens ha vänner!

Men det är här det sker en kulturkrock. Samhället är inte fientligt, våra föräldrar har bara levt i ett nötskal.
Kom igen om jag kan övertyga en Muslimsk bög-hatare på 2 dagar om att jag inte är så farlig, då tror jag att hela världen kan förstå detsamma
Förr i tiden var det inte lika accepterat med homosexuella, men det är nya tider nu, vi behöver inte vara rädda!
Så den dagen när de föräldrar som inte riktigt accepterat sina barn för dem de är och gör allt för att ändra dom, börjar acceptera sina barn inte för deras läggning, deras idéer, eller tro utan för att det ÄR deras eget kött och blod, då kanske de förstår att vi lever i 2000-talet, en tid då kärleken är det enda vi kan luta oss tillbaka till.
Då kommer samhället acceptera oss alla för de vi är.
För samhället är vi.

Publicerad: 2005-08-01 12:00:00