Balett
[rating value=”3″]
En fullsatt salong kunde igår kväll se tre danser där två beskrev täta mänskliga relationer och en istället tog energi och humor till hjälp.
Falling Angel av Jiri Kylián dansas av åtta kvinnor till sköna rytmer av Steve Reich. Koreografin får mig att tänka på A Chorus Line, ganska avpersonifierat och så långt från kontakt mellan dansarna man kan komma. Att premiärpubliken gav sina varmaste bifall till detta avslutande inslag i O-Lika handlar kanske främst om Cullbergbalettens dansare som till fulländning bar fram kraften och humorn i verket.
Falling Angels får en på gott humör kort och gott!
När Cullbergbalettens konstnärliga ledare Margareta Lidström och Lena Wennergren-Juras så hade klart med ett dansprogram för enbart kvinnliga dansare, beslutade de sig för att be Kenneth Kvarnström att göra ett verk för enbart manliga dansare.
NaCIH2O, är den kemiska formel som närmast beskriver svett. Men i Kvarnströms verk är det som slår en knappast att männen blir svettiga, utan den starka och samtidigt varsamma intimiteten mellan dem.
I QX.se intervju med Kvarnström beklagar han sig över att vi alltid söker homoteman i dans. Han kan ha rätt i det och sanningen är att ett koreografiskt verk naturligtvis inte kan ses så endimentionellt som att bara handla om kärlek mellan män eller kvinnor eller mellan män och kvinnor. Då reduceras det till en svansjö.
Men det är svårt att inte slås av den sensuella stämningen mellan männen i NaCIH2O. Att de bär jeans och vita T-shirts med inslag av regnbågens färger är väl tydligt nog!
Samtidigt är det lika lätt att se männen som ett grabbgäng vilket som helst som interagerar utan erotik, men väl sensualism.
Personligen tycker jag att NaCIH2O tyvärr blir aningen för lojt. Den där lilla extra energin som gör att man verkligen grips tag saknas. Kvarnströms mjuka koreografi till downbeatad drum ‘n’ bass (Wozzapower) är dock skönt avslappnad och just mycket sensuell.
Om homoteman i balett kan bli platt och trist, kan det i lika hög grad gälla för heteroteman. I den inledande baletten Hurry Slowly av Johan Inger finns flera starka partier där mötet mellan en man och en kvinna blir spännande. Men som helhet är verket för traditionellt och lite för platt berättat för att jag skall tända till.
Både Kvarnström och Inger använder sig av någon slags multimediamani som blir allt vanligare i modern dans. Inger har en filmsekvens och Kvarnström låter dansarna klistra upp affischer. Det stör och jag förstår inte på vilket sätt det bidrar till upplevelsen, berättelsen eller budskapet!
Sammantaget är det, naturligtvis när det gäller Cullbergbaletten, en väl genomförd danskväll om än inte det mest spännande jag sett.
I höst och vinter går O-lika på turné med Riksteatern.
Publicerad: 2000-09-09 17:45:07
Uppdaterad 2022-09-08
