Att äpplet inte faller långt från päronträdet är amerikanen Rufus Wainwright ännu ett påtagligt bevis på. Både pappa Loudon Wainwright III och mamma Kate McGarrigle i McGarrigle Sisters hade hyfsat framgångsrika karriärer under framförallt 70-talet, men nu håller sonen sakta men säkert på att överträffa sina föräldrars artistiska höjdpunkter. Ända sedan skivdebuten för sju år sedan har den öppet homosexuelle sångaren byggt upp en stor trogen fanskara bland alla som uppskattar personliga texter och inte tycker det är det minsta konstigt att fräscha upp singer
songwriterkonceptet med influenser från såväl klassiskt och opera som musicals och jazz. Inte minst kritikerna har alltid gillat vad de hört.
Därför kommer det inte precis som någon överraskning att nya albumet Want Two i vanlig ordning hyllats överallt..
– Ja, responsen har verkligen varit förutsägbart massiv i positiv bemärkelse, flinar sångaren själv. Mina fans älskar plattan, och det känns som en stor komplimang. Men det har funkat bättre i Europa än i USA, vilket förmodligen beror på att skivbolaget hemma mer eller mindre behandlade Want Two som en bilaga till förra skivan.
Den där förra skivan som åsyftas är Want One, systerverket till den nu aktuella Want Two, och det går inte att ta fel på att Rufus är lite sur påatt hans arbetsgivare Dreamworks bara hystade ut ”tvåan” i snabbaste laget på hemmaplan för att bli av med den. Till skillnad från här i Europa då där man väntade flera månader för att kunna ge den en ärlig chans.
– Och det lönade sig faktiskt att göra det. Så hela grejen är lite lustig. Men å andra sidan blir jag alltid lika chockad över hur bred Atlanten egentligen är om du förstår vad jag menar. Attityden i Europa är helt annorlunda.
Fast kritikerna gillar som sagt Rufus oavsett var de kommer ifrån. Och när han ska försöka sig på att förklara varför målas en rättfram bild av en kvalitetsmedveten sångsmed upp. Ingen falsk blygsamhet här inte.
– Jag producerar välgjort material. Även om vissa inte gillar det jag gör måste de ändå medge att jag försöker skapa något annorlunda, och just därför tror jag kritikerna tycker om mig. Speciellt med tanke på att det mesta som spelas på radio idag är helgräsligt och totalt förutsägbart. I viss mån får jag väl säga att jag förlitar mig på vad som skrivs om min musik, men som du vet smittar goda recensioner sällan av sig på skivförsäljningen.
Rufus beskriver det nya albumet som en extrovert blick på världen vi lever i. Enstaka bilder och betraktelser glider förbi under resans gång genom de tretton spåren alltmedan bilden av en dekadent och mystisk samtid gradvis växer fram. Detta betyder inte att sångaren slutat vara personlig, men demonerna i privatlivet avhandlades redan på föregångaren.
– Yeah, jag var tvungen att lösa en massa olika saker för att komma till rätta med mitt liv vid den här tiden. Innan jag gick in i studion och spelade in Want One drog jag mig tillbaka från allt umgänge i två månader. Det var då jag tog beslutet att ta itu med mina missbruksproblem. Jag hade att välja på att göra min stora knarkplatta eller bestämma mig för att leva.
På något sätt var det förutbestämt från första stund att Rufus förr eller senare skulle följa i sina föräldrars fotspår. Pappa Loudon försvann förvisso tidigt ur bilden eftersom paret skilde sig när han var tre, men mamma Kate tvingade sonen att sjunga harmonier så fort hon fick chansen under sina turnévändor. Rufus konstaterar att vissa familjer är födda till att uppträda, och hans är en av dessa. Som liten var det inte alltid så kul för honom att pushas in i branschen, men i samband med att han upptäckte musicalen Annie och Al Jolsons Gershwintolkningar var hans öde beseglat.
– Min mor försökte aldrig vara en sådan där perfekt femtiotalsmorsa. Hon tog ofta med mig på parties, och det kändes aldrig konstigt. Men det kom alltid en tidpunkt på kvällen då hon ställde mig på pianot och fick mig att sjunga Over The Rainbow. Och responsen var fantastisk. Plötsligt förvandlades alla vuxna fylltrattar till medkännande spiknyktra människor som tyckte jag var bedårande.
Bedårande har uppenbarligen många fortsatt tycka att Rufus är. Karriären tycks i alla fall inte alls ha påverkats nämnvärt av hans öppna homosexualitet. Åtminstone inte på det mera ytliga planet. För sångaren personligen har hans läggning inneburit att det blivit extremt viktigt för honom att utforska gaykulturen ur såväl ett historiskt som samtida perspektiv.
– När jag kom ut blev jag väldigt uppmuntrad av hela grejen. Inom konsten finns det en enormt rik historia för oss. Det finns nog ingen annat område där sambandet och samhörigheten med den homosexuella världen är så starkt.
– Har du någonsin fått lida för att du varit så öppen med din läggning?
– Jag har alltid känt mig välsignad i det avseendet. När jag fick skivkontrakt sade jag till skivbolaget att jag aldrig tänkte vara någon annan än mig själv, och det var inga problem med det. Alla tyckte det var ok. Fast samtidigt är jag övertygad om att jag trots allt fått betala ett visst pris för min ovilja att ljuga. När min första platta släpptes hade
jag chansen att crossover och bli en mainstreamartist. Men det blev inte så, och det tror jag beror på att jag är gay. Jag inbillar mig att skivbolaget inte vågade satsa lika mycket pengar på mig på grund av det.
Å andra sidan är Rufus den förste att erkänna att han inte hade varit mogen för ett genombrott vid den här tidpunkten. Och tydligen var han inte det senare heller. Den dekadenta livsstilen var länge vardagsmat innan han lyckades ta sitt förnuft till fånga och överge den destruktiva delen av sin natur.
– Det blev mycket partajande och sex tidigare. Men nu ägnar jag mig bara åt sex. Jag slutade missbruka för att bli mig själv igen. Alla som super och drogar är inte beroende, men det var definitivt jag. Därmed inte sagt att världen slutade snurra för att lade av, men jag hade dött eller blivit HIV-smittad om jag fortsatt leva på samma sätt.
– Betyder det att du lever i ett fast förhållande idag?
– Nej, jag är singel och har ännu inte hunnit hångla med en svensk kille än, så det ser jag fram emot. Det kan du skriva i tidningen.
– På tal om det. Fokuseringen på dig i egenskap av gay verkar vara ganska stark. Blir du inte lite less på det ibland?
– Jag kan inte klandra folk för att de vill prata om det. Min
homosexualitet utgör trots allt en väldigt stor del av mitt liv. Samtidigt är det en enormt stor politisk fråga för tillfället. Särskilt här i USA. Därför har jag inte mycket val än att prata om det. Dessutom gillar jag att göra det. Jag skulle bli uttråkad av att bara snacka musik hela tiden.
– Då avslutar vi väl på samma linje. Hur gammal var du när du ”kom ut”?
– Fjorton. Men det var mest för mig själv. Jag berättade inte det för någon annan då. Däremot blev jag sexuellt aktiv i den åldern, och om jag ser tillbaka var det var nog i yngsta laget. Sedan när jag kom ut på riktigt några år senare var timingen inte den bästa. Det var sent åttiotal och då frodades konservatismen i USA. Här talar vi verkligen om en mörk period i gayhistorien.
http://www.rufuswainwright.com/
Källa: Rufus Wainwrights hemsida
Publicerad: 2005-04-21 18:31:04
Uppdaterad 2021-05-17
