På bio
Berättelsen om människorna i ett kollektiv i Stockholm 1975-76 kan till en början verka fylld av nidbilder av det som vi alla vill glömma av 70-talet (Carl Johan De Geers scenografi kan till exempel väcka många traumatiska minnen), men storyn fördjupas snart till ett sällsynt kärleksfullt porträtt av en grupp där ingen är mer huvudperson än någon annan. Bland scener att minnas länge finns en av de mest originella förförelsescener som någonsin gjorts på film, när kollektivets bög Klas insisterar på att straighte Lasse, vars flickvän just bestämt sig för att bli lesbisk, också behöver pröva på något annat.
Många av de starkaste scenerna handlar om barnens situation, med allt från tortyrlekar inspirerade av Pinochet till ångestskapande möten med fulla vuxna som ska småhångla i missriktad frigjordhet. Kanske kan det hänga ihop med att Lukas och hans fru Coco, som bidragit till manus, själva var barn då filmen utspelas. Vilket inte hindrar att vi som verkligen bodde i kollektiv 1975-76 känner igen det mesta, för att inte säga alltför mycket.
Redan 1 september gäller det att hålla tummarna för filmteamet då de möter den internationella publiken på filmfestivalen i Venedig, där Tillsammans deltar som enda film från Skandinavien.
Men en film om lycka, ångest, vänskap, sex och fotboll ? hur kan den misslyckas?
Publicerad: 2000-08-28 14:20:19
