”Inte en enda händelselös sekund”

QX-reporter på Madonnas Europapremiär:

Madonna har inte varit i Manchester på 14 år – då uppträdde hon på nattklubben Hacienda. Nu ska hennes senaste turné ha Europa-premiär i stadens arena med plats för drygt 14 000 besökare. Det är utsålt trots ett biljettpris på upp till 160 pund. På svarta börsen är priset minst det dubbla, ibland det fyrdubbla. Manchester-borna är stolta över att ha knipit åt sig den här händelsen före London och hela staden är färgad av hennes helighets närvaro. Vem man än pratar med dyker det upp i konversationen: ”Are you going to The Show?”. Vi pratar inte om det pågående OS en enda gång. Ett av ryktena säger att Madonna kommer att göra en vip-spelning på en gayklubb efter sin konsert. Det är förstås bara bögar som på fullt allvar tror på det. Ett annat rykte säger att Madonna krävt att få ett ljudisolerat rum bakom scenen för att kunna meditera i lugn och ro precis före konsertens början.

Kanske har hon själv drabbats av Madonna-febern för hon mediterar isåfall till nästan en timme efter utsatt tid. Men så släcks ljuset i arenan ner, gigantiska skärmar sänks ner över scenen och innan musiken ens har börjat bågnar trumhinnorna av publikens jubel. Och när Madonna väl visar sig – oh. My. God. 14000 förväntingar har varit skyhöga. Men jag är säker på att de flesta överträffas.

De senaste årens misstag är som bortblåsta – eller låt oss säga swept away. Borta är den förvånansvärt darriga och osäkra lilla medelålders dam som gjorde promotion för sin senaste skiva och bara pratade barn, barnböcker, kabbalahbabbel och yoga. Borta är sjaviga träningsoveraller och hemmafru-air. I mitt tycke var halvfloppande American Life-skivan ett riktigt bra album – men valet av singlar har varit helt obegripligt. I den här konserten satsar Madonna på ohämmat, ljuvligt publikfrieri och väljer och vrakar bland sina största hits – och passar samtidigt på att smyga in de låtar från American Life som borde ha fått uppmärksamhet långt tidigare. Här får de dessutom ett nytt och alldeles gnistrande nytt och eget liv. Faktum är, mina damer och herrar, att Madonna aldrig varit bättre. Kanske är hon inte längre samma inflytelserika kulturfenomen. Men som artist är hon på sin höjdpunkt nu.

Mest prat har det förstås varit om kontroverserna. Det är som vanligt, men numera har sexandet bytts ut mot våld. Våld som en uppmaning om slut på våld. Några meter ovanför våra huvuden går Madonna catwalk i combatkläder tillsammans med katolska nunnor, kvinnor i burkha, palestinier, chassid-judar. På skärmarna visas bilder från den indragna Jonas Åkerlund-videon: lemlästade barn, gråtande kvinnor och män, flygplan som fäller bomber, Saddam och Bush som kramas. Vissa i publiken kanske har svårt att smälta att Madonna kombinerar förhållandevis lättsmält, kommersiell pop (”Express yourself” framförs i marschtakt med gevär på axlarna) med starka politiska budskap, men det är svårt att inte tappa andan när hela arenan sjunger John Lennons ”Imagine” tillsammans med sin idol. Det är otroligt mäktigt. Och det känns faktiskt alldeles äkta. Inte som ännu en ”ny Madonna”. Inte bara en ursäkt att få ha på sig militärgrönt. Och det har ända sedan Blonde Ambition-turné alltid funnits något pretentiöst i Madonnas uppträdanden. En medvetenhet om sin egen roll som opinionsbildare. Det är en del av charmen. Kanske en del av storheten.

Personligen har jag svårt att chockas av ett budskap om att krig skulle vara dåligt. Den stora överraskningen är istället att Madonna sjunger så fruktansvärt bra. En låt som lättviktiga 80-talsballaden ”Crazy for you” (som hon tillägnar hela publiken, iförd en t-shirt med trycket ”Brits do it better” – skamlöst publikfrieri var det ja) får ett helt nytt existensberättigande nu när hennes stämband är lika trimmade som överarmarna.

Att sammanfatta den här konserten känns snudd på omöjligt. Det är inte en lugn stund på scenen, inte en enda händelselös sekund. Det är svårt att hänga med, hinna med att se allt. Det som – trots alla fantastiska scenbyggen, hänförande filmklipp, omöjliga yogaställingar, medryckande dansnummer – stannar kvar längst är ”Like a prayer”. Jag säger det igen: oh. My. God. Vilken låt. Vilken känsla. Madonna bjuder med publiken på en allsång som får Lasse Berghagens blå kavaj att blekna till ett ingenting. Det är en religiös upplevelse. Bara det att vår gudinna faktiskt står där. Och hon vill festa med oss.

Hela låtlistan från konserten i Manchester:

1. The beast within (intro)
2. Vogue
3. Nobody knows me
4. Frozen
5. American life
6. Express yourself
7. Burning up
8. Material girl
9. Hollywood
10. Hanky panky
11. Deeper and deeper
12. Die another day
13. Lament
14. Bedtime story
15. Nothing fails
16. Don’t tell me
17. Like a prayer
18. Mother and father
19. Imagine
20. Into the groove
21. Papa don’t preach
22. Crazy for you
23. Music
24. Holiday

Publicerad: 2004-08-16 09:41:47