Inför hiv är vi alla lika!

Bastuklubbslagen avskaffad

Det var en artikel i Dagens Nyheter vintern 1986 som fick regeringen att reagera. Christer Lindau tillsattes för att snabbutreda hur man kunde stänga klubbar som tillät sina gäster att ha sex. En minst sagt tveksam åtgärd, motiverad av skräck för aids och tveksamhet inför bögars möjlighet att förstå sitt bästa lika bra som Staten.
– Förslaget är ett fläskben åt hundarna, sa Ove Berglund från Läkare mot aids om den remiss som diskuterades i en muntlig hearing våren 1987.
Läkaren Lars Moberg menade att om lagen skulle ha haft effekt så skulle regeringen stängt dem redan 1982 och RFSL ironiserade över förslaget. I remissen formulerades förbudet som att man inte skulle få ”beröra en annans könsorgan” på klubbarna. RFSL konstaterade att man då borde få öppna fist fucking och stjärtslickarklubbar istället då varken händer, tunga eller stjärthål kunde anses vara könsorgan i laglig mening.
Värt att notera är att när jag som redaktör på gaytidningen Reporter dagen efter den hearing som ersatte en sedvanlig remissomgång ville lyssna på ljudupptagningen så visade det sig kassettbandet vara skadat. Sprak. knaster, mummel och sprak var allt jag fick ut av inspelningen. Så väl dokumenterad vart den remissomgången – har man bråttom så har man. Som en jämförelse kan man ta avskaffandet av lagen som dragit ut på tiden år, efter år, efter år. Men all möjlighet att göra invändningar och studera möjliga effekter.

Den 1 juli 2004 så tas den så kallade bastuklubbslagen bort. Läget är ganska annorlunda nu än då den trädde i kraft 1987. Bromsmediciner finns och i våra grannländer, där bastuklubbarna rullat på som vanligt hela den svenska förbudstiden, har spridningen av hiv knappast kunnat relateras enbart till att de varit öppna.

I Sverige har dubbelmoralen varit rådande. Videoklubbarna har fyllt exakt samma funktion som bastuklubbar – men de har hela tiden haft problem med att vara för tydliga med de sexuella aktiviteterna. Möjligheten till ett effektivt, öppet och tydligt arbete mot spridning av sexuellt överförda infektioner (i vardagligt tal könssjukdomar) har begränsats just på grund av lagstiftningen.

Och smittspridningen ser ut som vanligt bland män som har sex med män: en andel smittas i fasta relationer, en annan via tillfälliga kontakter. Kontakter som knyts på krog, via Internet eller på videoklubbar och i parker.
Men det finns nu allvarliga orosmoln – ökning av hiv-smitta märks såväl i Norge som i Sverige. Sedan bromsmedicinerna kom har en helt ny generation tappat insikten om allvaret med främst hiv. Få utvecklar idag aids och bland unga blir hiv liktydigt med äldre bögar och att hiv-positiva ser sjuka ut. Bland unga som ser ”friska” ut antas inte hiv finnas.

Statistiken ger dessa idéer rätt – just nu. Den stora ökningen av könsinfektioner senaste åren kan till stor del hänföras just till 30+ män som har sex med män. Det gäller såväl hiv som gonorré, syfilis och klamydia.
Men om den insikt aids-generationen fick inte blir levande igen så är vi snart tillbaks i eländet. Insikten var en enda och ytterst enkel: betrakta alla män, inklusive dig själv, som har sex med män som möjligt hiv-positiva. Konsekvensen av det synsättet är att så länge hiv finns bland oss så gäller säkrare sex ovillkorligt. Inget tjafsande, inget skuldbeläggande av andra och inga undantag. Hiv kan kanske, än så länge, hållas i schack av bromsmediciner. Men det är knappast liktydigt med sockersjuka. Medicineringen är tuff och ger många biverkningar. Och någon bot ser vi inte skymten av ännu.

En ytterligare konsekvens av det synsättet är att du själv är ansvarig för ditt eget beteende. Det är du som tar beslutet om hur du har sex. Den senare tidens hiv-rättegångar har visat på det fullkomligt vansinniga i att försöka lägga skulden för smittspridning på de som vet att de är hiv-positiva. Hiv finns mitt ibland oss och är vårt gemensamma ansvar att hålla stången. Allt annat leder till en spiral av misstänksamhet, övervakning och för oss längre in i ett oönskat kontrollsamhälle där polis och domstol skall rota i privatliv och sexuella aktiviteter.

Den 1 juli skall vi äntligen befrias från det som var bastuklubbslagens värsta bieffekt. Synsättet att sedlighetspolis skall lägga resurser på att jaga vuxna människor som frivilligt har sex med varandra. Tanken var lika osmaklig då som den är idag. Polis och domstol, samhälle och politiker skall inte lägga sig i privatmoral och sexuellt beteende hos enskilda medborgare.

Att vi haft bastuklubbslagen så lång tid visar att Sverige i modern tid fortsatt har ett allvarligt problem i sin syn på relationen stat och individ. Sexuella övergrepp skall samhällets rättsinstanser självklart lägga full kraft och energi på att beivra. Men att ha sex med en eller flera på det ena eller andra sättet på lokaler där det välkomnas eller hemma i sängkammaren är inget polis skall ha med att göra.

En skamfläck har försvunnit från den svenska så kallade aids-politiken. Många återstår. Den dag Sverige kan underteckna europeiska konventioner om hiv-positivas mänskliga rättigheter, den dagen kan den svenska homo- bi och transrörelsen öppna skumpakorkarna. Fram till dess är det bara att notera ett gillande och att återigen – om och om igen – påminna unga såväl som gamla:
Säkrare sex är det enda skyddet vi har mot hiv. I den äktenskapliga bädden såväl som i gruppisar på den första bastuklubben! Säkrare sex med den som ser ”friskare” än ”frisk” ut såväl som med den som vet att han eller hon är hiv-positiv.
Inför hiv är vi alla lika!

Publicerad: 2004-06-30 17:38:20