a different kind of beat…

Alla gillar inte schlager…

Ann Werner 27 år, dancehall

När Ann började gå ut på reggaeställena i Stockholm som tonåring upptäckte hon på allvar dancehall.
– Det jag framför allt fastnade för var att dancehall är så oerhört bra att dansa till. Jämfört med annan typ av reggae som oftast är ganska seg och smörig. Många tror att bara för att jag gillar dancehall så tycker jag om all typ av jamaicansk musik. Men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att gammal roots är ganska så trist och inget jag lyssnar på alls. Jag vill ha snabba och svängiga rytmer som passar dansgolvet.
För drygt två år sedan så bestämde sig Ann för att lära sig dj:a och självklart blev det just dancehall som hon specialiserade sig på. Hon skaffade sig en mixer och två skivspelare och är nu medlem i dj-nätverket ”Sister Stockholm” som vänder sig till tjejer som dj:ar eller som vill lära sig spela skivor. Men att spela dancehall som tjej och flata är ganska motsägelsefullt eftersom texterna ofta är väldigt sexistiska och har en del homofobiska inslag.
– Jag brukar välja att inte spela de låtar som är uttalat homofobiska, svårare är det att undvika sexismen som finns inom dancehallen. Jag brukar se till att spela lika mycket manliga som kvinnliga artister. Eftersom tjejerna också är sexistiska mot killarna i sina låtar så skapar jag på det sättet lite balans i det hela.
Så du väljer ganska noga vilka låtar du spelar och inte?
– Jo, det känns som ett måste. Men engagerad feminist, som jag är, kan det var ganska skönt att ibland få spela musik som mest handlar om sex. Att slippa vara så korrekt hela tiden. Faktum är att det blir ganska kul att spela sexistiska dancehallåtar som handlar om snygga brudar, fester och att skaka på rumpan på klubbar som Slick och på Bangfesterna där jag spelat skivor. De flesta tjejer på dansgolvet brukar se det komiska i texterna och det svängiga i musiken.

Dancehallfakta:
Dancehall är den moderna jamaicanska dansmusiken som har sina rötter i reggaen. Artister som Sean Paul och Kevin Lyttle har tagit dancehallen till topplistorna världen över. En bra internetsida är www.rudegal.com som har många bra länkar till dancehall i USA, Europa och på Jamaica.

Skivtips:
Ce’Cile ”Hardcore Lovin’”
– Ce’Cile är en av de absolut bästa dancehallartisterna. Hon gör alltid roliga, snabba och dansanta låtar. Jag brukar aldrig bli besviken på henne.
Mr Easy ”I Love You”
– Ganska smörig sång men med en snabb och skön dancehallrytm i bakgrunden, snygg kombination.
112 feat. Spragga Benz, Lady Saw m fl. ”Na Na Na Na”
– En riktigt bra crossover låt. En blandning av amerikansk hip hop, soul och dancehall med flera bra artister på samma låt.

När folk frågar Mattias vad han lyssnar på för musik så svarar han att han är synthare. Men det var först för sex år sedan som han på allvar började att lyssna på just synth.
– Min brorsa har så länge jag minns varit synthare. Men jag har alltid tyckt att han varit ganska så töntig. Precis som väldigt många andra så tyckte jag att synt inte var riktig musik. Utan bara massa elektroniska ljud. Men för sex år sedan så satte jag mig ner och verkligen tog mig tid att lyssna på musiken. Jag fastnade direkt!
Vad var det hos synthen som du fastande för?
– Framför allt harmonierna i låtarna. Om man lyssnar noga på en synthlåt så upptäcker man att låtarna är uppbyggda i olika ljudlager som ligger på varandra. Och oavsett om det är snabb och tung eller glad och poppig synth så finns det alltid i botten snygga harmonier.
För Mattias är synthen den ultimata musikstilen. Inte bara för själva musiken utan också för det som synthen står för.
– De allra flesta synthare jag träffat är väldigt öppna och fördomsfria. Man accepterar folk för vilka de är. Sedan gillar jag också synthmodet som jag tycker är väldigt androgynt. Det finns inga starka könsgränser utan tjejer och killar klär sig i samma typ av kläder.
Själv så klär sig Mattias gärna i de klassiska svarta synthattributen. Helst i lackbyxor och topp, med svart läppstift och kajal runt ögonen. Men även om han tycker om att klä sig synthigt så är det inte där som det avgörs om man är synthare eller inte.
– Synthen sitter inte i kläderna man har på sig utan i själen. Att vara synthare är nog ganska så mycket en mentalitet!

Synthfakta:
1968 i Tyskland så bildade fyra unga killar gruppen Organisation. De började göra musik endast med hjälp av dåtidens synthesizers och de första synthlåtarna var ett faktum. 1970 så bytte de namn till Kraftwerk. I slutet av 70- och början av 80-talet inspirerade av Kraftwerk började det dyka upp allt fler artister och grupper, framför allt i England, som nästan uteslutande använde synthesizers när de gjorde sina låtar. Till exempel Human League, Gary Numan, Ultravox, OMD och Depeche Mode.

Skivtips:
Kraftwerk “The Mix”
– De fyra killarna i Kraftwerk var med och startade synthmusiken i slutet av 70-talet och är upphöjda till gudar av världens synthare. På ”The Mix” finns alla deras klassiska mästerverk samlade i nya moderna mixar. Ett måste i skivsamlingen.
Front 242 ”Front By Front”
– Grym skiva med kungarna av den tyngre synthgenren EBM (Electric Body Music). Oerhört starka låtar som får mig att känna mig bra. Front 242s i särklass bästa skiva.
Depeche Mode ”Black Celebration”
– Giganterna Depeche Modes bästa skiva men också deras allra mörkaste. Texterna på skivans elva spår är fantastiska. När jag dör så har jag bestämt att titelspåret ”Black Celebration” ska spelas på min begravning.

Patrik har varit hårdrockare ända sedan det att han började att lyssna på musik på allvar för ungefär tjugo år sedan. Och för honom så är det en livsstil att vara hårdrockare.
– Är man hårdrockare så lever man för sin musik. Det är nästan som en religion. Jag älskar verkligen hårdrock för den innehåller så oerhört mycket känslor.
Det är sällan som Patrik inte har på sig hårdrocksstassen med svarta jeans, t-shirt med tryck på av något av favorit banden, nitskärp och boots.
– För mig är det viktigt att visa att jag lyssnar på hårdrock eftersom jag lever på, av och för den. En sak som är ganska så rolig är att många tror att vi hårdrockare är skräninga och bråkiga. Vilket är helt fel. De allra flesta som lyssnar på hårdrock är väldigt lugna och snälla eftersom vi får leva ut alla våra aggressioner när vi lyssnar på musiken.
1996 så bestämde sig Patrik för att bilda ett eget hårdrocksband, Empyreal. Ett relativt ovanligt hårdrocksband eftersom hälften av bandmedlemmarna är bögar.
– Faktum är att det mest är homosarna som reagerar och undrar hur det går ihop – att bögar lirar hårdrock?! Ganska tråkigt egentligen att det är bland gayfolket som fördomarna är som störst. Hårdrockare och bikers som är hetero bryr sig inte det minsta.
I somras spelade Empyreal som Patrik är sångare i på Pridefestivalens scen på invigningsdagen. Något som togs emot med ganska så blandade känslor av publiken.
– En del tyckte det var coolt och jättekul att vi spelade på Pride, att det äntligen var något annat än schlagers men lika många blev livrädda och skrek av fasa i falsett när vi började spela uppe på scenen!

Hårdrocksfakta:
Det som vi idag kallar för hårdrock startade i slutet av 60-talet med artister som Led Zeppelin och Jimi Hendrix. Den 13 februari 1970 så släppte Black Sabbath sin debutskiva ”Black Sabbath”, vilken många anser är den första riktiga hårdrocksskivan. När punken slog igenom 1977 började hårdrocken att tappa mark. Men i början av 80-talet växte sig hårdrocken stark igen tack vare grupper som Kiss, AC/DC och Metallica.

Skivtips:
Helloween ”Keeper Of The Seven Keys”
– En grym skiva som startade en helt ny genre inom hårdrocken – Powermetall. Låtarna är trallvänliga, snabba och sångaren Andi Deris kan verkligen sjunga tack vare att han är en klassiskt skolad tenor.
Symphony X ”The Odyssey”
– En tekniskt avancerad skiva med väldigt progressiv musik. Låtarna har väldigt vackra melodier och alla texterna på skivan bygger på det gamla grekiska eposet om Odysseus och hans tio år långa resa hem efter segern i det trojanska kriget.
In Flames ”Whoracle”
– Tung, aggressiv och oerhört bra svensk dödsmetallskiva ifrån 1998. In Flames är mycket duktiga musiker som gör väldigt tekniskt avancerad musik.

Det var för några år sedan som Eva upptäckte electroclashen genom några vänner som introducerade henne för musiken.
– Jag föll direkt för Electroclashens sköna blandning av attityd, fetisch, dekadens och 80-tal. Musiken är så bra.
Förutom att Eva tycker att electroclashen är grym att dansa till på dansgolvet så gillar hon också att musiken hela tiden är i förändring och utvecklas.
– Jämfört med annan dansmusik som till exempel house och techno som kanske inte har förändrats speciellt mycket den senaste tiden så utvecklar sig electroclashen hela tiden. Man hittar ständigt nya sätt att göra musiken på. Man tar in nya inslag, lägger till och drar ifrån, vilket gör att genren känns väldigt spännande att följa. Visst kan man se electroclashen som en trendig fluga men jag tror att den kommer att finnas kvar och fortsätta att förvandlas men förmodligen under nya namn.
Electroclash handlar mycket om attityd. Framförallt om starka, tuffa kvinnor som struntar i vad andra tycker. Det handlar om att tänka själv, vara kreativ och skippa H&M och IKEA. Helt enkelt inte följa den stora massan.
– Electroclash andas mycket fetisch med uniformer, höga klackar och läppstift. Tuffa tjejer som vill provocera och revoltera. Men musiken har även inslag av dekadens, där det inte alls är fel att ligga på en strand och sippa på sin champagnecocktail.
Hur reagerade du när Pay TV framförde sin electroclash-låt ”Trendy Discotheque” i årets Melodifestival?
– Jag tyckte det var schysst. Det är det som är så skönt med electroclashen den kan dyka upp i nya former och i olika sammanhang. På trendiga konstfester eller i Melodifestivalen. Den är verkligen oförutsägbar!

Elektroclashfakta:
Electroclash är en form av dansmusik som uppstod i USA och Europa i slutet av 90- talet. Den härstammar från electron som uppstod i mitten av 80-talet och som är en korsning av Kraftwerks tidiga synth och amerikansk funk. Första gången som ordet Electroclasch användes var 2001 av den kända homosexuella klubbfixaren Larry Tee när han arrangerade en stor festival i New York som han kallade för Electroclash 2001. Kända grupper som förknippas med electroclash är Fischerspooner, Chicks on Speed och Peaches.

Skivtips:
Tiga “Hot In Herre”
– Oerhört bra låt som verkligen visar vad en grym electroclashmix kan göra med en låt. Jag tycker den här är mycket bättre än Nellys original. Tiga är helt enkelt fantastisk på att göra remixar.
Blandade artister ”Lektroluv”
– En grym samlingsskiva om du vill ha en bra introduktion till vad electroclash är för något. Många bra låtar med grupper och projekt som Fischerspooner och Miss Kittin & The Hacker.
Lorna Wright ”Police Woman”
– En tidig electroclash låt ifrån 1985, långt innan begreppet ens fanns. Snyggt omslag som verkligen visar vad låten handlar om. Tuffa, snygga tjejer och uniformer.

Det som Gustav gillar med hip- hop är de monotona beatsen och looparna och att musiken alltid har varit de förtrycktas röst.
– Det låter väldigt pretto att säga att det är därför som jag gillar hip hop men rappen har alltid varit ett grymt forum att förmedla budskap på för de som varit förtryckta.
Första gången som Gustav lyssnade på hip-hop var i tolvårsåldern. Trots att han inte förstod vad texterna handlade om så blev han ändå direkt förälskad i ljudbilden och själva rappen.
– Jag är uppvuxen i en liten by som heter Duved i nordvästra Jämtland och där fanns bara hårdrockare när jag var liten så för mig var hip-hop något helt nytt. Jag fattade inte vad de rappade om utan hittade på egna ord som jag tyckte lät bra till det de rappapde om. Sedan när jag förstod vad texterna verkligen handlade om blev det bara ännu bättre.
När Gustav var femton år så började han själv skriva raptexter. Till en början på engelska om sådant som de amerikanska hip-hop stjärnorna rappade om som krig, elände och tuffa gangsters.
– Det var verkligen skitdåligt det jag skrev då. Jag hittade på att mitt liv var kasst och jobbigt trots att jag levde i en idyll. Nu för tiden är det svenska som gäller och jag skriver om allt från dåliga förhållanden till hur skittrist det var på Tip Top när jag var där senast.
För knappt fem år sedan så bildade Gustav tillsammans med kompisen Samuel Nordin hip-hop projektet Backroom Matches. Tillsammans gör de fagrap. Och även om Gustav rapar och klär sig i säckiga byxor och huvtröjor så tycker han inte själv att han är värsta hip-hoparen.
– Många tror att jag har superkoll på allt som har med hip-hop att göra bara för att jag rappar och har stora brallor. Faktum är att jag känner flera Sparbankssnubbar i kostym som är mer nere i hip-hopen än vad jag är. Som kan na-me-droppa betydligt mer än vad jag kan göra.

Hip-Hop-fakta:
Hip-hopen har sina rötter i jazzen och i den jamaicanska övärldens musik och växte fram i mitten av 70-talet i de svartas ghettoområden i de amerikanska storstäderna. Första raplåten som släpptes på skiva var ”King Tim III (Personality Jock)” som spelades in i början av 1979 av radio DJ:n King Tim tillsammans med Fat Back Band.

Skivtips:
Bush Babees ”Gravity”
– En väldigt omaterialistisk skiva som inte handlar om dollar och gangsters utan om att inte ha pengar. Helt klart den första skivan från USA med texter som jag verkligen kunde relatera till.
Dilated Peoples “Expansion team”
– En riktigt tidlös skiva med låtar för varje tänkbart tillfälle. Trots att ”rappen” är ganska så slö är det ändå ett oerhört flyt i låtarna. Sjukt bra skiva helt enkelt.
Antipop Consortium ”Arrhythmia”
– En skiva som känns väldigt fräsch och nytänkande, en blandning av hip hop, electro och drum n’ bass. Beans, en av medlemmarna, har släppt en soloskiva som känns väldigt ”rosa”.

Publicerad: 2004-04-30 11:16:57