TV
Cecilia Neant-Falk var bara 25 år när hon tillsammans med Nina Bergström gjorde den prisbelönta och mycket uppmärksammade dokumentären om äldre lesbiska; Väninnor – berättelser från garderoben. Det har gått 6 år sedan dess och nu är hon tillbaka med en film om unga flators livsvillkor. QX har träffat förra året den nyförlovade filmaren för en pratstund om film, flator och framtiden.
Du ska nog se att det går över. Säkert är det många som har fått höra denna kanske välmenande kommentar från både föräldrar och kompisar när de berättat om sin homosexualitet. I filmen som heter just så möter vi tre unga tjejer som tillsammans med Cecilia dokumenterat sin berättelser ur tonårsgarderobens djupaste vrår.
Hur kom du på idén till ”Du ska nog se att det går över”?
– När jag var 14 och började förstå att jag nog gillade tjejer satte jag in en kontaktannons i tidningen Okej. Jag sökte brevkompisar för att se om det fanns fler som kände som jag. Det kom 20 svar och ett ivrigt brevskrivande tog fart. Det var när jag hittade alla de
breven och läste vad vi skrivit om som jag kom på att jag ville göra den här filmen.
Vad skrev ni om?
– Det kunde vara allt möjligt från att diskutera tv-program till en förundran över hur många lesbiska det faktiskt verkade finnas. Jag minns att vi hade sett ett amerikanskt program på tv som handlade om flator som sjöng i kör. Även om man var glad åt att se något som kunde tänkas representera ens eget liv, så kunde varken jag eller
mina brevkompisar känna igen oss riktigt.
Cecilia satte in sin annons igen, 15 år senare, i samma tidning men denna gång fick hon över 80 svar. My från Landskrona, Joppe från Öregrund och Natalie från Vålberg i Värmland var tre av dem som svarade och det är deras historier som vi får ta del av.
Varför ville du göra den här filmen?
– Jag ville göra den för alla unga flator och bögar. Jag ville
undersöka när och hur vi skapar vår identitet. Hur gick det egentligen till att bli flata? Filmen tar upp aspekter som utanförskapet, att känna lust, att bära på ”den stora hemligheten” och att vara ung och att bo i en småstad. Den innehåller även sensuella scener som varken är porriga eller gulligulliga. Sådant är också väldigt viktigt att visa i den här typen av film; att unga tjejer kan ha en egen sexualitet, oberoende av killar.
Filmen handlar alltså mer om ett identitetsskapande än om komma-ut-processen. Och det blir också ganska tydligt vad som har förändrats sedan 1985 fram till idag. Tjejerna har själva filmat sin vardag, sina tankar och åsikter och även sina föräldrar och deras respektive historier ser helt olika ut även om de självklart finns
gemensamma drag. Ett sådant är musikens betydelse.
– Soundtracket innehåller låtar med artister som Ani DiFranco, Le Tigre, Stina Nordenstam, MJM Propaganda och Eva Dahlgren. Man är ju mycket den man lyssnar på i den här åldern, identitet och musik är nära sammankopplade.
När visste du att det var film du ville hålla på med?
– På gymnasiet. Film är en bra kombination av konst och politik, framförallt dokumentärfilm. Om jag inte höll på med film skulle jag vara konstnär. Men film är ett bra forum om man vill påverka. Man kan föra fram ett budskap – och nå en stor publik bestående av många
olika människor.
Har du någon längtan efter att göra spelfilm?
– Nu kanske. Men det som lockar med dokumentärer är äktheten. Ibland, som när vi gjorde den här filmen, var råmaterialet enormt. Då är klipparbetet mycket krävande, vilket förstås är en stor skillnad mot när man arbetar med fiktionsfilm.
Är du en sån där som går igång på en kameravinkel?
– Jag kan bli helt religiös när man inser vilket jobb det måste ha varit att göra en viss film. Jag blir jätteimponerad av sådana mästerverk som Sagan om Ringen och Moulin Rouge till exempel.
På Cecilias väska står det ”Nordiskt Forum för co-finacing of documentaries”.
Jag kan tänka mig att livet som oberoende filmare är allt annat än glamouröst. Hur mycket av din tid går åt till att söka pengar och bidrag?
– Det tog ett helt år bara att söka finansiering den här gången. Och eftersom jag både har producerat och regisserat har det ibland varit svårt att koncentrera sig på att vara kreativ när man vet att man istället borde betala fakturor. Men jag har fått stöd från flera olika håll och människor har trott på idén.
Och att ha en prisbelönt film i bagaget har väl gjort saker och ting lite enklare misstänker jag
?
– Självklart har det påverkat.
Den filmen, Väninnor (som du gjorde ihop med Nina Bergström) kom för 6 år sedan. Får du fortfarande respons på den?
– Ja, hela tiden. En kvinna kom nyligen fram och sa att den hade förändrat hennes liv och då blir man ju jätteglad. Jag hoppas förstås att samma sak ska hända den här gången.
Finns det någon film som har betytt mycket för dig?
– Fassbinders Petra von Kants bittra tårar. Jag gillar verkligen honom. Det finns en sådan drivkraft i filmerna och han har verkligen gjort film med sitt eget blod. 40 filmer och han blev knappt 40 år!
Vilken film skulle du vilja ha gjort?
– Jag är helt nöjd med de två filmer jag har gjort. Det är ju för att sådana filmer inte finns som jag är filmare.
Du kanske är för gammal för att ha idoler, men finns det någon filmare som du beundrar?
– Videokonstnären Sadie Benning och Fassbinder, så klart. Men jag hämtar över lag mer inspiration från konstnärer än från regissörer eller filmare. Laurie Anderson, Tacita Dean, Barbara Kruger, Judy Chicago är några namn jag gärna återkommer till.
Hur ser ditt drömprojekt ut?
– Jag väntar väl som alla andra på den där trisslotten som ska förändra saker och ting. Jag vill fortsätta att göra film, i mitt och Joakim Rindås produktionsbolag Riot Reel, men samtidigt vara mer oberoende och kunna ägna mig mer åt kortfilm, video- och installationskonst.
och dina närmaste framtidsplaner?
– Vila! Och just nu skulle jag vilja ha ett vanligt 9-5 jobb och slippa vara motor i ett projekt hela tiden. Och sen vill jag ha barn!
Filmen visas på SvT 1 klockan 22.00 torsdag den 19 februari.
DVDn med filmen och Cecilia Neant Falks tidigare film Väninnor, finns i QX Shop.
Publicerad: 2004-02-18 17:36:02
Uppdaterad 2016-11-15
