”Var det verkligen nödvändigt att han skulle tala om att han var bög?”

”Var det verkligen nödvändigt att han skulle tala om att han var bög?” Den upprörda kommentaren kom efter en presentationsrunda, då en elev inte bara talat om vad han hette och vilka intressen han hade, utan också att han var bög. Den som irriterade sig över detta var en av lärarna, som var snabb att påpeka att han själv inte hade några problem med någon annans sexuella identitet, men varför prata högt om det? ”Det gör ju ingen annan”. En annan som reagerade på presentationen var en amerikansk elev som skulle dela boende med ”bögen”, och viskade till oss andra att det här visste han inte riktigt om han klarade av; skulle han verkligen behöva dela dusch och toalett med en bög? (”OMG!”)
Det här var 1981. Det var före HIV/Aids, det var långt innan Pridetåg, Eva och Efva, Jonas och Mark. Kände jag någon annan, medvetet eller omedvetet, som var gay? Just där och då var det inget som upptog mina tankar. Man har vänner, man har bekanta; ingen annan i min närhet var öppet gay än just den där eleven.
Under 90-talet försvann en god vän ur vänkretsen; från den ena dagen till den andra gick han upp i rök. Ingen visste vart han tagit vägen. Tjugo år senare får jag veta att det berodde på att han inte trodde vi skulle klara av att han var gay. Han lämnade oss för att slippa bli lämnad.
För femton år sedan insåg jag att några gamla damer i min hemby inte bara bott ihop, de har levt ihop. De var ett etablerat par; ingen i byn tyckte att det var konstigt. De var ju del av byn.
Jag återknyter kontakten med den försvunna barndomsvännen; jag hittar honom på Facebook (som den ”Boomer” jag är), och jag gläds åt att han inte drar sig för att berätta för mig om sin man och sina barn.
Mina barn, födda på 00-talet, tar detta vidare en nivå. För dem var det inget konstigt med ”Sally”, som fysiskt var en kille, men hade långt hår, målade naglar och helst bar klänning.
Första gången min son, då sju år, såg en kille kyssa en kille så tittade han lite extra, och en av killarna frågade om han funderade på nåt.
”Är ni ihop?”.
”Ja”.
Sen var det bra med det. No further questions asked. Och som mamma gladdes jag åt just detta: inga konstigheter; han hade lika gärna kunnat fråga ett kyssande heteropar om de var ihop. Så obrydd var han.
Min dotter, straight som ett rågax, har fler queera vänner än av den ”andra sorten”, och hon växer upp med ett naturligt förhållningssätt till ”hen”. Det gläder mig också.
Kanske vågar man tro att den yngre generationen ser människor i stället för sexuell identitet? Människor i stället för etnicitet? Människor i stället för social tillhörighet. Människor. Bara människor. Vågar jag tro att de som en gång levde, slogs och dog för att bli betraktade som människor en dag får upprättelse? Ja. Det måste jag. Annars blir jag galen.
Den där läraren, ni vet? Han är snart 90 och har idag flera vänner som är gay, och är även god vän med en transman.
Och hur gick det egentligen för den där amerikanen?
Han är gay.
Jag tänkte att det kunde vara kul att veta.

Ylva Sundmark