Shame 2003
Mitt första möte med Bruce La Bruces filmvärld inträffade i en svettig liten källarlokal, fylld med danska bögar. Året var 1996, Europride pågick för fullt ute i solen utanför medan jag satt inträngd i ett hörn på en trång, överfull biograf där man visade Super 8 1/2 berättelsen om en avdankad porrstjärna vars livs historia håller på att filmas av en ondskefull lesbisk dokumentärfilmare.
Bruce La Bruce spelar själv huvudrollen i filmen, och utmärker sig dels genom sitt kvalificerat dåliga skådespeleri, men också för att han på ett uppoffrande sätt själv blir påsatt i sin film. Det korniga fotot och taskiga ljudet signalerar både experimentell konstfilm och en sorts medveten ironi samtidigt som sexet på vita duken definitivt är på riktigt.
Efteråt var jag inte helt säker på vad det egentligen var jag hade sett, bara att det inte var likt någonting jag sett tidigare.
Jag får fortfarande samma känsla varje gång jag fått tag på en av Bruce La Bruces filmer på video eller dvd. När hans punkiga do it yourself-estetik och konstnärliga pretentioner blandas med sex och porr blir det till en makaber krock mellan helt olika genrer. Det enda man egentligen kan vara säker på är att han aldrig kommer att göra det förväntade.
Så var det redan i början av 80-talet. Bruce La Bruce var en del av den då blomstrande punkscenen, men blev snart både besviken och förbannad på dubbelmoralen som fanns där. På ytan var det en radikal värld, men på djupet fanns en genomhomofob attityd.
På den tiden brukade jag få stryk för att jag gjorde bögfilmer, berättar Bruce på en brusig telefonlinje från sitt hem i Toronto.
– Men det gjorde bara att jag blev ännu mer motiverad. Jag ville trycka upp mina filmer i deras ansikten: Om du nu tror att du är så radikal, vad tycker du egentligen om den här killen som suger kuk?.
Med det syftet startade La Bruce fanzinet J.D. en tidning som gjorde honom till en förgrundsfigur inom den tidiga homocore/queercorerörelsen hemvisten för dem som varken kände sig hemma i gaymainstreamen, eller bögnojan bland punkarna. Parallellt med tidningen fortsatte han att filma, och den första långfilmen No skin off my ass kom 1991, följd av Super 8 1/2 1993. Ett mindre genombrott blev Hustler White (1996), där Madonnas ex-pojkvän Tony Ward har en av rollerna, och där en mindre skandal utbröt på grund av scener där en man som amputerat benet genomförde en pikant sexuell övning.
Skandaler är nästan alltid bra för karriären, och idag tillhör Bruce La Bruce en liten, hipp och sexuellt frispråkig homoelit inom konst- och kulturvärlden. Han skriver och fotografer för tidningar som Index och Butt, och hans dagboksliknande krönikor finns att läsa på den kanadensiska sajten exclaim.ca. När han för någon månad sedan blev intervjuad av den hyllade författaren JT Leroy så är det typiskt att den första frågan var jag känner så mycket folk som känner dig.
Att Bruce La Bruce till sist tog steget fullt ut och började arbeta inom porrindustrin, förvånade ändå många, och det pratades en hel del om karriärmässigt självmord. Bruce tar lätt på kritiken, men är för den skull inte naiv kring branschens baksidor.
Jag tror att man måste vara på sin vakt när man arbetar inom porrindustrin. Det är en väldigt annorlunda värld, med många märkliga människor i. Jag har ändå valt att arbeta med pornografi eftersom det är en av de få platser där homosexuella kan uttrycka sig fritt och radikalt, utan att bli censurerade.
Nu är det inte allt som Bruce gör som faller ens porrindustrin i smaken. Hans film Skin Flick (1999) finns i två versioner, en softcore gjord för filmfestivaler och konstpubliken, med en del poetiska inslag och en hardcore som är mer pang på rödbetan. Att Skin Flick var den första Bruce La Bruce-film som distribuerades av ett porrbolag märks på att den innehåller fler konventionella sexscener än hans tidigare filmer. Å andra sidan är intrigen betydligt mer svårsmält. Skin Flick handlar nämligen om ett gäng skinnhuven som har sex med varandra, och innehåller såväl bilder en man som masturberar över Mein Kampf som en våldtäktsscen. La Bruce leker med laddade symboler, och lyckas väl någonstans mellan sexscenerna ställa frågor om hur bögkulturens erotiserar och idoliserar sina egna förtryckare.
Även i sin nya film Raspberry Reich blandas sex och politiska symboler. Filmen är lite som en porrversion av John Waters Cecil B Demented, och handlar om en grupp revolutionsromantiska terrorister som är fixerade vid 70-talets Baader-Meinhof-liga. Själva porrfilmsintrigen dras igång när terroristernas kvinnliga ledare proklamerar att monogami och heterosexualitet är borgerligt, och sedan tvingar männen i gruppen att ha sex med varandra.
Filmen är lite av en satir över ett fenomen som finns just nu, framför allt i Tyskland. En sorts terrorist chic-våg där man glamoriserar grupper som Baader-Meinhof. Popkulturen och modevärlden har plockat upp symboler och historiska referenser och lyckats göra dem helt apolitiska. Man kopierar en stil, utan att bry sig om innehållet.
Det finns flera exempel på terroristtrenden: Berlinska butiker som dränker sina skyltfönster i blod, barntröjor med Terrorist-tryck, underkläder med texten Prada-Meinhof och så förstås Che Guevara i alla upptänkliga former och färger. För terroristerna i Raspberry Reich handlar den politiska kampen mer om livsstil, yta och coola attribut än något verkligt engagemang man verkar ha jobbat mer på att täcka in väggarna med snygga ikonliknande bilder av terrorismens förkämpar än att plugga marxistisk teori, liksom.
Med sin lek med vänstersymboler, våld, porr och vapen balanserar Raspberry Reich på gränsen mellan att vara spekulativ och politisk. Men i större perspektiv är den bara en del av den anarkistiske sexualterroristen Bruce La Bruces ständigt pågående kamp mot den goda smaken och den tillrättalagda bögmainstreamen.
SHAME-festivalen
hålls lördagen den 22 november på Kulturhuset i Stockholm
Publicerad: 2003-11-17 14:50:58
Uppdaterad 2017-04-23
