Krönika
Krypande på alla fyra i sandlådan kände du skuld för att du ville leka med dockor istället för med bilar. I mellanstadiet skuld, eller skam, över att du kunde hoppa hopprep bättre än tjejerna. I högstadiet skuld över att det brände till i ditt hjärta när dina ögon drogs till de andra pojkarna, som dartpilar i duschen. Och i gymnasiet skuld för alla ensamma, onanerande och tomma nätter under svettiga lakan.
Du känner skuld för att du tycker att du är vacker. För då är du fåfäng och omanlig. Du känner skuld för att du vill så mycket med din kropp, att få den att älska, jobba, växa och må bra. Det är bara hudceller, som snart samlas till dambollar i hörnen. Du är kroppsfixerad, ytlig och träningsmissbrukare.
Du älskar sex men känner skuld för att du är sexmissbrukare. Du älskar sol men får höra att det ger cancer, eller ännu värre: rynkor. Du älskar mat men fick lära dig att man får kramp om man badar strax efter, och att man då drunknar. Samtidigt känner du skuld över att du inte hunnit bada tillräckligt för sommaren är ju så kort, som Tomas Ledin påminner dig om.
Du vill använda varje minut av dagen men känner skuld för att vara pretentiös. Du vill inte vara sjuk och äter penicillin men känner skuld för att dina bakterier ska bli resistenta. Du vill suga kuk men känner skuld för att du ska få gonnoré. Du vill vara lycklig men känner skuld för att du måste ha en anledning. För att du sminkar dig för mycket. För att du gillar läder och förvandlas till läderbög. För att du gillar stora kukar och blir sizequeen. För att du är aktiv. För att du är passiv. För att du vill tjäna pengar och är girig. För att du bleker dina tänder och är utseendefixerad. För att du tror på kärleken och kallas ung. För att du vågar tatuera din pojkväns namn på axeln.
Så för att kväva skulden försöker du bli som dem. Du försöker acceptera dubbelmoralen. Slasken. Blekheten. Influensorna. Schlagerfestivalen. Politiken. Du knaprar på brödet som säljs på ICA där bäst före datumet redan har passerats. Du klunkar motvilligt Tropicana-juicen för 35 kronor, när den ändå har importerats, vakuumförpackats och transporterats över Atlanten och hunnit bli skämd. Som hela vår kultur. Du försöker till och med klä dig i Fleece, med indianmönster, en sommar levde du som Marimekko-kärring, gled omkring i ärmlösa polotröjor på Drottninggatan, köpte konstiga kletiga tavlor på semestern på Mallis, bara för att bli som dem, skaffade mocka-plagg med fransar, högklackade gympaskor, örnar och cowboyinspirerade saker i ett lädersnöre runt halsen, köpte furumöbler, samlade porslinshundar och frimärken, strosade i seglarskor, körde den nya Volvon, beundrande pizzeria-inredningarna, plockade bort ögonbrynen och ersatte dem med en mycket tunn kajallinje, men ingenting hjälpte.
Skulden finns alltid kvar där under.
Till slut blir du en spik som står rakt upp, som måste hamras ner. Du blir ett freak. En lyxvarelse. En dagsslända, som bekymmersfri svävar över ytan utan att ge några ringar. Du har ingen funktion. Du kommer inte att reproducera. Du kommer inte att gå till historien. Du är endast en av många homosexuella som super och tränar bort sina liv i något vagt sökande efter sig själv. Du är endast en ung man som är lycklig utan anledning och utan vardag och sådan får man inte vara. För att du fylldes med hinkar av skuld i sandlådan. Och du kommer aldrig förstå varför allt du gör är fel, hur mycket du än gräver. Du är dömd att leva i sandlådan av bögskuld.
Publicerad: 2003-10-02 15:38:43
Uppdaterad 2017-06-28
