Porträtt
Mian Lodalen föddes för 40 år sedan i småländska Jönköping, huvudstaden i Sveriges bibelbälte.
På vilket sätt har det präglat dig att växa upp där, i en religiös småstad?
Det är som jag sa när jag var med i Aschberg för 15 år sedan: Att växa upp i Jönköping är som att vara glassförsäljare i helvetet. Man kände ju av att det var en väldigt kyrklig stad och alla ytterligheter blev så tydliga. Antingen satt man djupt försjunken i bön eller så knarkade man. Det var ungefär de alternativen som fanns när jag bodde där.
och vad gjorde du?
Jag bodde i ett kollektiv, Fortuna-kollektivet, som var ett väldigt känt ställe och beboddes av revolutionära kommunister. När jag var 19 flyttade jag och ett gäng tjejer in där och till slut hade vi tagit över hela stället. Det var en knytpunkt för outsiders av alla sorter; homos, transor och vänstermänniskor.Vi hade de mest otroliga fester. Jag bodde där i 5 år och den tiden har påverkat mig jättemycket som människa och som flata. Det var vi i kollektivet mot resten av världen och man fick en skön känsla av samhörighet.
Men när du var en riktigt liten flicka, hur var du då?
Jag kände mig som en pojke och tvingade min stackars mamma att kalla mig för Tomas. Min mamma var damfrisörska, modemedveten, jättesnygg och kvinnlig och det kan ju inte ha varit så lätt at få en sån dotter som jag.
Mian berättar om den gången hon grävde ner en klänning som hennes mamma tyckte att hon skulle ha på sig. Familjen skulle åka till Miniland och det var en utflykt som Mian ogärna ville missa. Men att kompromissa om kläderna gick inte och det slutade med att hon fick stanna hemma. I protest begravde hon klänningen och hoppades att hon att aldrig skulle behöva bli påtvingad en sådan styggelse igen.
Jag är uppvuxen bland killar. Jag har en helbror, tre halvbröder, mina kusiner är män och alla mina kompisar var killar. Vi lekte krig och röjde runt och det har resulterat i att jag är väldigt bra på att slåss.
Mian flinar förtjust åt det där sista.
När kom du ut som flata?
Jag kom ut i tv när jag var 23 och var med i ett program som säkert sågs av ganska många eftersom vi på den tiden bara hade två kanaler i Sverige. Men jag hade kommit ut innan för mina polare, det gjorde jag redan när jag var 16. Sedan berättade jag för morsan och farsan när jag var 19.
Vad sa dina kompisar?
Det var himla laddat på den tiden och det är en stor skillnad mot hur det är idag. Jag var ihop med en tjej då och vi berättade det gemensamt för våra bästa kompisar och det var verkligen ångest, ångest och vi trodde att de inte skulle vilja umgås med oss längre. Men det gick jättebra. Mina föräldrar tog det också förhållandevis bra, de kände sig säkert oroliga, men min mamma har varit väldigt supportande sen. Och haft stor förståelse för mina flickvänner.
När visste du att du var feminist?
När jag var 15 och insåg hur orättvist det var hemma. Min mamma gjorde allt och hennes gubbe låg och kliade sig under pungen och åt jordnötter. Det var som en blixt slog ner och jag bara skrek rakt ut: Varför ligger du där? Snart insåg jag att den lilla världen hemma var en spegelbild av den stora världen utanför. Sedan dess har jag varit så jävla förbannad över männens makt och överordning!
Hur många killar känner du som är feminister?
Nu jobbar jag lyckligtvis på tidningen Arbetaren som är en medveten arbetsplats och där finns det flera snubbar som är mer feminister är vad många kvinnor är. Jag känner folk som säger sig vara feminister, men det är mer ord än handling. Man behöver inte gå ut och göra revolution för att ha rätten att kalla sig själv feminist, men jag tycker man måste försöka göra något aktivt åt orättvisorna om man ska kalla sig det.
Du gifte dig i somras. Drömde du om att göra det när du var liten flicka?
Nej. Jag tänkte att det var uteslutet att jag någonsin skulle kunna få gifta mig.
Jag blev väldigt förvånad när jag läste att du hade gift dig. Du känns inte som the marrying kind direkt
Jag skulle aldrig ha gift mig om jag var hetero. Men jag och Sophie pratade mycket om detta och kände att vi ville visa att vår kärlek var på riktigt och att nu är det VI som är en familj. Det var dessutom den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag kände mig så jävla stolt!
När vi bestämde träff här så var du väldigt orolig att du inte skulle hitta. Jag kan ju be busschauffören säga till var jag ska kliva av
Lite som min mormor skulle hålla på. Är du verkligen sådär virrig som du verkar
?
Tycker du att jag är virrig? Mian ser lite förnärmad ut och menar att hennes osäkerhet bottnar i att hon har ett stort kontrollbehov.
Jag är ett kontrollfreak. Jag vill helst kunna styra allt i den här intervjun och bilderna som ska tas. Men visst har jag taskigt lokalsinne och är därför alltid ute i väldigt god tid när jag ska någonstans.
När jag gjorde research för den här intervjun beskrev många tidningsartiklar dig som Mian Lodalen, journalist, debattör och lesbisk, är urarg
.. Tycker du den bilden stämmer med den du är?
Mestadels så flabbar jag bara åt det. Det är aldrig hela jag som kommer fram i den typen av artiklar. Det finns igen komplexitet, man blir sedd på ett visst sätt och det handlar om att det är en förenkling. Att jag förutom att vara arg även sitter och grinar framför tv:n och kollar på Djusjukhuset eller Anki Anka, det kommer liksom aldrig fram. Jag är faktiskt en väldigt lättrörd person.
Som för att bevisa det hon just sagt berättar Mian om när Sophie fick frågan av en bekant om vad som gjorde henne lycklig och hon svarade: Att dricka te och promenera med Mian. Då började Mian snyfta.
Du har jobbat på gaytidningen Reporter, och har varit krönikör i QX sedan 1997. Du har skrivit krönikor i nästan 15 år i gaypressen. Känns det som om du tar upp samma ämnen gång på gång
?
Som tur är händer det nya saker hela tiden så det finns alltid en massa saker att skriva om. Det är kul att det inte är en stagnation. Självklart har jag säkert använt liknande formuleringar och snuddat vid samma ämnen under alla de här åren, det vore konstigt annars. Men i stort tycker jag inte att ämnena tryter. Har man sedan en feministisk agenda har man alltid något att skriva om. Jag skulle vara fruktansvärt frustrerad om jag inte fick skriva och uttrycka mig på det här viset. Att få vara med och påverka och säga min mening. Det har jag ett stort behov av.
Du är ju frilansjournalist och knuten till tidningen Arbetaren, som det stormat en del kring. Bland annat när du och chefredaktören Anna-Klara Bratt satsade på en mer feministisk profil. Varför blev folk så upprörda?
De tyckte att vi hade förstört den fina gamla Arbetaren. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att det skulle bli så här. Det var insändare i annan press, och vi fick ilskna mejl och brev till redaktionen varje dag. Det var skrämmande att se vilken homofobi som fanns bland våra läsare. Folk skrev saker som Tidningen spyr ut sitt hat mot 99 procent av befolkningen, det vill säga alla icke-lesbiska Och det fanns de som ansåg att vi höll på att bli en Flatornas Amelia.
Mian påpekar att Arbetaren var precis som alla andra tidningar innan den gjordes om. Cirka 70 procent av materialet handlade om, var skrivet eller fotograferat av män medan 30 procent var av och med kvinnor. 1999 fick Mian och Anna-Klara Radio Q-stipendiet för att dokumentera och sprida kunskap om hur man kan förändra och könsbalansera en journalistisk arbetsplats. Mian är stolt över det och säger att en sådan sak betyder oerhört mycket.
Framförallt när det blåser kallt och man dagarna i ända får höra att vi var en megafon för gayvärlden och många av prenumeranterna (de manliga och en kvinna) sa upp sina prenumerationer på tidningen. Men vi fick ju nya prenumeranter också som fick upp ögonen för Arbetaren just på grund av allt detta. Och nu känns det som om vi är på väg uppåt igen.
Nu kommer din första bok; Smulklubbens skamlösa systrar. I din roll som journalist och redaktör är du van att kasta ett kritiskt öga på andra. Hur känns det nu när du själv ska bli granskad av recensenter?
Jag är beredd på att framförallt manliga kritiker kommer att bli upprörda över den bild av manssamhället som boken beskriver. Den upplevs säkert som mycket provocerande. Så visst kan det kännas läskigt att man är utlämnad på det viset.
Du har tillägnad din bok alla coola flator som utmanar normen. Varför det?
Det är så självklart! De flesta flator är hjältinnor, de kör sitt eget race och bryter mot den cementerade bilden av hur en kvinna förväntas vara. Flator är så jävla coola!
Boken handlar mycket om sex. Hur tror du att flatorna kommer att reagera på det?
Jag hoppas att de kommer känna: Guuud vad skönt! Det här är ingen problematiserad bild av flatvärlden. Det finns inget ältande om att komma ut, ingen internaliserad homofobi hos karaktärerna.
Den handlar om tjejer som tar vad de vill ha. Hade jag läst en sån här bok när jag var 20-25 så hade jag blivit glad. Vi är inte direkt bortskämda med den här typen av skildringar. Det här är min gåva till flatorna.
Själv fullkomligt älskar jag den sexuella frispråkigheten i boken eftersom jag anser att flator ofta får dras med ett rykte om att vi är totalt avsexualiserade. Känner du att din bok kommer hjälpa till att ändra på den bilden?
Faan vad roligt att du säger det! Jag vill verkligen slå hål på den där myten och visa att de flesta flator inte enbart ägnar sig åt att dricka te och klappa varandras katter. Jag har aldrig kunnat känna igen mig i den där trista bilden av lesbiska. Mina polare är galna, frispråkiga och kaxiga. De tycker sex är jätteroligt! Jag hoppas boken kan bidra till att krossa myten om den fula och asexuella flatan.
När jag jobbade med flattidningen Corky fick vi kritik för att vi var för grabbiga. Det verkar ibland som om flator inte uppskattar att se bilder eller läsa om tjejer som tar för sig utan att be om ursäkt. Och när jag läste din bok tänkte jag på att jargongen i boken mellan My och hennes kompisar ofta är just grabbig
Nu börjar jag bli rädd. Det är väl klart att alla inte kommer att kunna känna igen sig, den kan inte vara en spegelbild av alla flators liv. Jag hoppas att man kan ta boken för var den är och se att den inte är en politiskt korrekt bok som är tillrättalagd på något sätt. Det är mycket självironi, karaktärerna driver med sig själva, med män, heteronormen och även med flatvärlden.
Är den en Bridget Jones för flator
?
Det är en väsentlig skillnad eftersom My inte letar efter den stora kärleken. Hon vill istället hitta en älskarinna och ha sex. Hon ältar inte heller sitt utseende som Bridget. Den boken är en renodlad underhållningsroman medan min är en varm och dråplig dagboksroman som handlar om sex, vänskap, party och politik. Jag tycker att jag har skrivit en viktigare bok.
I början av boken när My har ett förhållande med en bibliotekarie nämns flera flatklassiker; bland andra Gerd Brantenbergs Jag är väl inte sån heller. My gillar inte att läsa, hur är det med dej?
Jodå. Jag har läst böckerna som nämns i boken. Suzanne Brøgger lusläste jag när jag var yngre, men jag kan inte påstå att jag har läst världens alla flatklassiker. Jag har mycket att ta igen.
Har du någon favoritförfattare?
Mian har väldigt svårt att bestämma sig och hon inser snart att det nog inte är sista gången hon kommer att få den frågan nu när boken ska lanseras och hon ska sitta i morgonsoffor och tycka till om allt mellan himmel och jord. Till slut fastnar hon för Birgitta Stenberg och vi utbrister i ett gemensamt oooande och aaande över vilken fantastisk kvinna hon är.
Har du haft en läsupplevelse du aldrig glömmer?
Jag gillade manuset till Fucking Åmål. Det var helt genialiskt! Och så älskar jag Linda Skugges krönikor. De är asbra!
Mian berättar om hur media jagar henne just nu. Bara under den tiden vi sitter och pratar ringer de från TT och Radio Stockholm. Hon ska snart vara med i bokprogrammet Röda Rummet och tycker att det känns lite läskigt, som att ta klivet in i de fina litterära salongerna.
Jag visste ju inte hur man gjorde när man skrev en bok! Jag bara skrev och andra författare sa till mig att: Karaktärerna kommer att få sina egna liv som du själv inte kan styra. En massa sånt fick jag höra och jag trodde inte ett dugg på det. Men det visade sig att det var precis så. En dag slängde My, som jag trodde var miljömedveten, ner batterier i sopnedkastet. Jag fattar inte hur det gick till
?! Jag hade inte alls tänkt att hon skulle bli som hon blev.
Vill du skriva fler böcker?
Ja! I höst kommer mina krönikor ut i bokform. Att skriva Smulklubbens skamlösa systrar var det roligaste jag gjort yrkesmässigt. Det var helt underbart! Och om läsarna bara har en bråkdel så kul som jag hade kommer de att garva som fasen!
Kommer din mamma att få läsa din bok?
Jag bävar! Det kryper allt närmare nu och jag kan väl inte fortsätta att säga den har inte kommit från tryckeriet ännu. Det känns lite nojigt med morfar också. Han är 92. Men nu är fanskapet tryckt. Nu är det no return!
Källa: Köp Mian bok i QX Shop
Publicerad: 2003-03-19 12:00:00
Uppdaterad 2018-04-27
