Årets TV-serie?
Vissa har säkert redan bekantat sig med serien om familjen Fisher eftersom de två första säsongerna har visats på Canal+. Och ryktet har förstås gått. Det var länge sedan en tv-serie var så omtalad som denna. Som så mycket annan bra tv kommer Six Feet Under från den amerikanska kabelkanalen HBO. Producenten heter Alan Ball och om det namnet klingar bekant beror det antagligen på att du sett honom ta emot en Oscar för bästa originalmanus för dramat American Beauty. Temat med den sönderfallande amerikanska idyllen präglar också denna mångbottnade tv-serie som vunnit flertalet prestigefylla priser.
När vi första gången möter familjen Fisher är det julafton och hela skaran ska för ovanlighetens skull samlas hemma i det stora huset, i vars källare familjens begravningsbyrå finns inhyst. Pappa Nathaniel (Richard Jenkins) är på väg med firma-likbilen till flygplatsen för att hämta upp äldsta sonen Nate (Peter Krause). Men på vägen kraschar pappan med en buss och avlider omedelbart. Nate får dödsbudet på mobilen efter att han just haft sex i en skrubb på flygplatsen. Brodern David (Michael C. Hall) hör mamman Ruth (Frances Conroy) vråla ut sin smärta på övervåningen, medan han förbereder en begravning. Lillasyster Claire (Lauren Ambrose) får nyheten just som hon blivit övertalad att testa en ny drog. Efter denna kaosartade inledning är det dags att lära känna karaktärerna lite mer ordentligt. De två bröderna Fisher; Brad Pitt-charmiga Nathan och smygbögen David ärver sin fars begravningsfirma. Nate är till en början ytterst motvilligt inställd till att börja i en bransch som bara påminner honom om traumatiska barndomsupplevelser med lik i källaren. Han flyttade hemifrån för många år sedan efter att ha lämnat college med en halvfärdig utbildning. Fram till nu har han bott i Seattle och levt ett lagom ansvarslöst liv utan seriösa förhållanden eller någon större karriärhunger. Mellanbarnet David har lydigt gått i sin fars fotspår och ser sorghanteringsbranschen som ett kall och sig själv som en stabil person. When other kids my age were going to frat parties, I was draining corpses and re-fashioning severed ears out of wax säger David och vi skymtar ett självpåtaget martyrskap bakom hans välpolerade fasad. Men det finns mycket annat som döljer sig där. Hans problem med att komma ut som bög för sin familj är ett, hans relationer med kyrkan ett annat. Familjens minsting är systern Claire som är typiskt tonårstvär och ofta på kant med hela världen, och framförallt sin familj. Hon kör omkring i en ommålad likbil och fräser till svar när hennes plågade moder försöker fråga hur hon mår. Claire känner sig missförstådd och betraktas allmänt som en freak i skolan, något som inte direkt blir bättre när hon tar med sig en fot (!) dit. Yes, I know stealing a foot is weird. But…living in a house where a foot is available to be stolen is weird försvarar hon sig med ett buttert uttryck i ansiktet. När familjens överhuvud väl är i jorden ska alltså begravningsrörelsen börja drivas av de två mycket olika bröderna. Detta sätter igång en rad händelser som kommer att påverka familjen och deras närmaste för all framtid.
Men exakt vad är det som trollbinder med en serie där döden faktiskt har huvudrollen?
Redan när den ruskigt snygga vinjetten (vita liljor möter nakna fötter på en likbår) börjar rulla sitter man klistrad och när sedan den dramatiska inledningsmusiken av Thomas Newman tonat ut, kan man knappt bärga sig. Vad är det som väntar? undrar man spänt. Varje avsnitt inleds med att någon dör. Det kan vara en gammal människa som levt ett rikt liv, en ung frisk person mitt i karriären, eller ett litet barn. Varje dödsfall får vi sedan följa fram till begravningen som handhas av Fisher & Sons. I premiäravsnittet är det dock huvudpersonen själv som går ur tiden (dock utan att försvinna ur tv-serien). Pappa Nathaniel är med i två och en halv minut innan han kraschar in i döden. Men han återkommer ständigt och fortsätter att påverka sin familj även från andra sidan. Förutom att man snabbt blir en hejare på amerikansk begravningsvokabulär är det spännande att upptäcka hur olika vi hanterar dödsfall och begravningar i Sverige och USA. Här hemma är döden betydligt mer osynlig. Någon dör och sedan sitter vi i kyrkan och stirrar på en stängd kista. Hos Fisher & Sons tar sig döden ett annat utrymme med så kallade viewings där den avlidna ligger i en öppen kista och de sörjande får ta adjö i deras Funeral home.
Ibland kryper kameran så nära karaktärerna att vi nästan hamnar under huden på dem. Och det är här den riktigt stora skillnaden ligger. Karaktärerna tillåts vara mångsidiga på ett sätt som vi sällan sett i tv-serie sammanhang. Inget har lämnats åt slumpen, minsta biroll är sammansatt och välspelad. I inledningsavsnittet får vi dessutom se läckra men cyniska reklamspottar för olika begravningstillbehör. Under devisen Only real life is better säljer man balsameringsolja. Och då kan vi förstås med gott samvete garva åt det där läskiga. Den mest avslappnade attityden till döden står Federico för. Han är anställd av Fisher & Sons och är en mästare på att få de döda att se levande ut. Han visar stolt upp sitt arbete med orden this is some of my best work.
SVT beskriver familjen Fisher med orden inte en familj som andra. Jag tror att det är precis tvärtom. Det finns säkert massor med familjer där föräldrarnas äktenskap gått i stå och reducerats till en rad förmaningar och tvister om trivialiteter (som är fallet i familjen Fisher).
Många kan säkert relatera till vuxna barn som fortfarande bor hemma, syskon som knappt känner varandra och lever i helt olika världar, att ett av syskonen är homosexuellt, ett annat är rebell med smak för droger och att ytterligare ett har flytt familjen för att slippa vara en del av eländet. Så ser det ut hemma hos din nya tv-familj och kanske är ni mer lika än vad du vill erkänna ?
Six Feet Under har premiär ikväll söndag
den 2 mars, kl 21.20 i SVT2.
Publicerad: 2003-03-02 02:00:00
Uppdaterad 2016-11-15
