Pappan, Politikern, Privatper(s)onen

Thomas Bodström

Vi träffas på Rosenbad i Stockholm. Thomas kommer in i salen där vi både ska intervjua och fotografera honom. Han har sin pressekreterare och en politiskt sakkunnig i släptåg. Fotografen och jag har exakt en timme på oss så vi plåtar honom på en gång. Han slår sig ner i den stora och mäktiga soffan.
”Ni klipper väl inte in några personer på var sin sida om mig nu”, säger Thomas och skrattar.
”Jo”, säger vi. ”Antingen blir det Jonas och Mark på var sin sida, eller så blir det två lättklädda transor, vi har inte bestämt oss än.”
Sedan byter han om till lite mer privat klädsel för att plåtas till omslaget. Jag tittar på klockan och pratar lite med pressekreteraren. Thomas ska vara med i en direktsänd radiointervju efter det här och måste vara tillbaka på kontoret i tid.

Thomas är uppväxt i Uppsala och Stockholm. När han var 17 år hoppade han av gymnasiet och flyttade till Göteborg där han bland annat tog jobb på Clock. Han var skoltrött och orkade inte med studierna på den 3-åriga ekonomiska linjen.
– Jag visste ju att jag ville gå klart gymnasiet, men jag orkade inte just då. Men sedan läste jag in ett ämne här och ett ämne där och till slut hade jag gått klart linjen. Men det tog tid! Man kan säga att jag gick 7 1/2 årig ekonomisk linje…

Att idrott varit en stor del i Thomas liv är allmänt känt. Han älskar fotboll. Han har delat ut pris på den svenska Fotbollsgalan. Han är en hängiven AIK-supporter och har dessutom själv spelat i AIKs fotbollslag.
– Ja, det stämmer, säger han. Men jag spelade faktiskt i Djurgårdens pojklag också, och det vill jag gärna framhålla i dessa dagar när de vunnit SM-guld, (skrattar). Jag spelade faktiskt ett år längre i Djurgården än i AIK… Men jag är AIK:are!

1985 hade Thomas blivit mer studiemotiverad och började på juristlinjen. Och den här gången behövde han inga extra år på sig för att bli klar. Efter examen jobbade han fem år som jurist och blev sedan advokat 1995.
Fem år senare ringde Göran Persson och erbjöd honom jobbet som justitieminister.
Din pappa Lennart var ju en känd politiker, blev du inte avskräckt när du såg hur mycket han jobbade och vad det innebar att vara en offentlig person?
– Jo, men han blev politiker när jag redan hade flyttat hemifrån. Så till skillnad från vad många tror är jag inte uppvuxen i ett partipolitisk hem. Han var visserligen en offentlig person som TCO-ordförande, men han var inte med i partipolitiken när jag bodde hemma. Men visst kunde det avskräcka. När jag var 20 år hade jag ingen tanke på att bli politiker, tvärtom, det var ett av de yrken jag inte kunde tänka mig.
Diskuterade du med pappa Lennart när du fick erbjudandet om att bli justitieminister?
– Ja, vi diskuterade en del. Och han blev så klart orolig, det är ju hårt jobb. Och som så många andra föräldrar är man ju mer orolig för sina barn än för sig själv. Så visst var han orolig, men han avrådde inte.

Är det svårt att kombinera justitieministerjobbet med familjelivet? Du är ju ändå trebarnspappa.
– Nej, inte så svårt som många tror faktiskt. Det är egentligen lättare nu än när jag var advokat. Jag kan planera bättre. Man måste lära sig att leva med att saker och ting kan hända när som helst. Jag är ju justitieminister 24 timmar om dygnet. Men det innebär inte att jag måste jobba 24 timmar om dygnet. Tvärtom, jag jobbar inte så jättemycket. Dels för att jag inte är någon arbetsnarkoman. Och dels för att jag har tre barn. Jag är gift och vill spendera mycket tid med min fru Helen och våra barn, men jag vill också ha tid att göra egna saker. Det handlar om att sätta gränser. Och dessa gränser är lättare att sätta som justitieminister än som advokat. Tidigare var det jag som fick anpassa mig till när rättegångarna hölls. Jag kan styra det mycket mer nu. Jag skulle uppskatta det till att jag jobbar 50 timmar i veckan.
– Jag jobbar sällan helger och jag är borta högst ett par kvällar i veckan. Jag sätter av tid i min kalender för att träffa Helen och barnen och då är det ingen som kan föreslå saker under den tiden.

– Men det är klart, blir det ett gisslandrama på en lördag kan jag inte säga, ”nej, du, det där får vi ta på måndag”. Men jag tycker jag kan kombinera den här rollen mer nu. Och jag tror det är mycket lättare nu än till exempel för min pappas generation. De jobbade jämt. Och de förväntades att jobba jämt.

– Jag är chef för så många på mitt departement som är i samma situation. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man inte ska behöva be om ursäkt för att man ska träffa sina barn eller för att man ska göra egna saker. Man måste kunna få prioritera egna saker i livet. Jag lämnar ju barnen på dagis och tycker det är viktigt att jag förmedlar ut det till de andra. Ingen ska behöva be om ursäkt för att de lämnar barnen eller för att man är hemma när barnen är sjuka.
Är du en lekpappa?
– Ja, jag tycker det är roligt att leka med barnen. Mina söner idrottar väldigt mycket, så vi brukar spela innebandy och fotboll ihop. Sen har jag ju en liten dotter och då blir det lite annorlunda lekar. Jag funderar mycket på det, varför det blir så och om man omedvetet styr över till andra former av lekar då. Du vet, det är dockor som man klär på och av och fram och tillbaka och man sätter på mössor och vantar. Så brukar vi lägga pärlplattor ihop.
Vad var din roll i arbetet som innebar att homosexuella ska kunna bli prövade som adoptivföräldrar.
– Jag var ansvarig för att det skulle gå hela vägen och klubbas igenom i riksdagen. Jag skrev under propositionen för det. Sen var det ju förstås en fråga för hela regeringen och flera andra departement, men jag var ansvarig från regeringens sida. Och jag är väldigt glad att vi lyckades ta det hela vägen.
– Det var ju speciellt på flera sätt, det väckte så enormt mycket känslor. Det var viktigt att hålla en bra balans och diskutera ordentligt och sakligt i frågan. Sedan gäller det ju att ta remissinstanserna på väldigt stort allvar. Det var ju väldigt olika åsikter i den här frågan så det var ganska komplicerat rent lagstiftningsmässigt att få ihop det.

Varför har man inte kommit lika långt vad gäller insemination för lesbiska? Har man inte drivit frågan lika hårt eller vad är det som gör att man inte klubbat igenom det?
– Det beror helt enkelt på att man på goda grunder kunde konstatera att det finns en bättre juridiskt teknisk lösning än den som hade föreslagits. Och kommer man fram till det har man en skyldighet att undersöka den. Så politiskt är det inga problem alls, där är frågan redan avgjord. Men vi ska hitta den bästa rättsliga möjligheten och där har jag ett ansvar för lagstiftningen. Vi ska ha den bästa lösningen, så fort som möjligt.
Hur mycket påverkas en sån här fråga av din personliga åsikt och inställning?
– Det är ju många människor som har varit engagerade, och det blir lite navelskåderi om man ska börja analysera vad man själv har betytt för den. Jag har haft ett engagemang och gjort mitt bästa för att vi ska driva igenom den och det har vi lyckats med. Men hur stor min del har varit i det kan jag inte tänka på, det vill jag inte.

När tror du att det första homosexuella paret kommer att få ett adopterat barn?
– Det är svårt att säga. Från och med den 1 februari 2003 har man rätt att prövas, sedan beror det ju på hur många andra länder som kommer att utvecklas på det här området. Jag är övertygad om att den lagstiftning som Sverige har valt vad gäller homosexuellas rätt att bli prövade som adoptivföräldrar är något som vi även kommer att se i övriga EU-länder inom en inte alltför avlägsen framtid. Så vi är föregångsland här. När det gäller internationella adoptioner är vi beroende av givarländerna och deras organisationer, så det är svårt att säga när det kan bli aktuellt. Det vågar jag inte ge mig in på. Men det är ett viktigt första steg att vi i Sverige inte ska ha några rättsliga hinder och det har vi inte från och med 1 februari.
– Andra länder som exempelvis Kina har ju en annan syn på den här frågan, men vi ska ha en lagstiftning utifrån våra svenska värderingar.
Så om ett par ansöker om rätten att bli prövad och blir godkända så hänger det alltså på om det finns länder som vill adoptera bort barn till länder som tillåter homosexuella att adoptera?
– Ja, visst är det så. Men vi ska inte ha något hinder för det. Vi ska inte ha en diskriminerande lagstiftning.

Många politiker säger att de minsann har ”en del gaykompisar och att de känner många som är gay” – hur ser bekantskapskretsen ut för din del?
– Jag träffar en homosexuell kille varenda dag! (Thomas skrattar och pekar på Martin Engman som är hans politiskt sakkunnige).
– Det är få människor jag träffar så mycket som mina närmaste arbetskamrater. Så visst kan jag säga att jag umgås med homosexuella. Sen känner jag förstås andra människor, både kvinnor och män, som är homosexuella.
Känner du några homosexuella som har barn?
– Ja, det gör jag. Men jag vill inte gå in närmare på det, det är inte säkert att de tycker att det är okej att jag sitter här och pratar om dem.
Och så har du varit på gayklubb?
– Ja, det stämmer. Men det var nog sex eller sju år sedan. Det var på den tiden som jag gick på kändisfester, eller premiärer som det heter. Min kompis Mårten Palme var inbjuden till någon filmpremiär där vi träffade Mian Lodalen och Louise Boije som tog med oss till Patricia en söndag. Sen gick vi hem och drack vin hos mig. Nu går jag som regel aldrig på premiärer. Möjligtvis med mina barn någon gång.

Så har du blivit utsedd till Sveriges sexigaste man i olika tidningar. QX hade dig som tvåa efter Carl Philip för något år sedan. Är sådant genant eller bara kul?
– Man får inte ta sig själv på för stort allvar. Urvalet är ju extremt litet eftersom killarna på listan måste vara offentliga personer. Men det är klart att man får höra lite gliringar här och där. Jag hade behövt få lite mer komplimanger av det slaget när jag gick i högstadiet och hade motgångar hos tjejerna.
Jag trodde att du var tjejernas favorit i plugget.
– Nä, det var mina kompisar som var det.

Det har nyligen blossat upp en diskussion om homofobin inom idrotten. Du har ju idrottat en hel del och tävlat, har du märkt att det är en homofobisk miljö?
– Ja, delvis. Även om jag tror att det var mycket värre förr. Det är långsamt på väg att förändras. Men visst är det är fortfarande i vissa sammanhang en alltför macho kultur som kan finnas i omklädningsrummen. Det visar ju också hur få homosexuella idrottsmän som kommer ut.
Det verkar vara lättare att komma ut som bög inom polisyrket än i ett allsvenskt lag i fotboll?
– Ja, inom polisen har man jobbat mycket med det här vilket jag tycker är bra. Där har även vissa poliser vågat ta steget ut. Visst finns det poliser som har det kämpigt, men det finns också modiga föregångsmän. Men jag märker en förbättring. Attityden hos många polischefer är bättre idag.
Hur kan man få bukt med homofobin inom idrotten då?
– Alla fördomar måste bekämpas med attityder och information, det är enda sättet. Man kan aldrig slå in det i skallen på någon, det måste komma inifrån.

Med tanke på ditt stora idrottsintresse borde väl du ha blivit idrottsminister istället för Mona Sahlin?
– Nej, Mona är bra. Jag tycker det har ett stort värde att Mona är idrottsminister eftersom det även är en väldigt viktig integrationsfråga. Jag ska inte vara idrottsminister, jag är med i så många andra sportsammanhang.
Är du intresserad av all sport?
– Nej, jag är ingen sportfåne på det viset, långt ifrån. Men jag har en politiskt sakkunnig (Thomas nickar bort mot Martin igen) som är så obildad i idrott att det ligger på mitt ansvar att fostra honom lite (skrattar). Man får inte vara det om man jobbar med politik… Men vi är på god väg, i höstas lyckades jag få med honom på två fotbollsmatcher i rad.
– Jag är extremt intresserad av fotbolls-VM. Det är heligt. Då finns det inget som går före. Vi satt här på departementet och tittade tillsammans. Det var bara Martin som gick och surade i korridoren…

Umgås du privat med Göran Persson?
– Näe, inte utanför arbetstid direkt. Vi har ju en del sociala aktiviteter med regeringen, vi har kräftskiva och såna saker.
Jo, regeringens kräftskivor har man ju hört talas om….
– (Skrattar) Dessutom lunchar jag med Göran och de andra i regeringen ett par dagar i veckan och då pratar vi om mycket annat än politik.
Så du drar inte med honom och spelar lite innebandy eller fotboll?
– Nej, han spelade tennis förr, men nu klagar han på att han har ont i ryggen. Men det har han sagt i två år nu… Men det sägs att han ska vara bra i pingis. Jag får väl utmana honom någon gång.

http://www.qx.se/info

Källa: Här hittar du QX

Publicerad: 2002-11-28 19:23:06