Film
The Slaughter Rule är den smärtsamma berättelsen om tonårskillen Roy (Ryan Gosling) som just förlorat sin far och sin plats i fotbollslaget. Hans mamma håller på att flippa ur och hans framgångar hos det motsatta könet är inte direkt lysande. En dag blir han kontaktad av ensamvargen Gideon (David Morse i sin bästa roll hittills), som säger sig vilja ha honom i sitt fotbollslag. Vi fattar snabbt att det är något som inte riktigt stämmer med Gideon; något mörkt lurar i hans bakgrund. Han försöker bokstavligen armbåga sig in i den unga Roys struliga liv.
Historien om de två männen; en ung, en äldre är inte speciellt unik eller spännande. Men sättet på vilken den berättas griper trots allt tag och sekvenser från filmen stannar kvar länge. Fotot är vackert och bidrar till den molliga stämningen som genomsyrar The Slaughter Rule från början till slut.
Visas i tävlingssektionen.
The Whiz kids är en kortfilm av Jan Krüger om två unga killar som försöker hitta något slags sätt att förhålla sig till varandra på. De bråkar i skolan; den ena är bully, den andra är offer. I en scen badar de ihop, den ena pojkens mamma är utanför dörren och vet inte vad sonen gör där inne. Slutet fick mig tyvärr att må fysiskt illa; men för mer starkmagade personer är detta kanske en stor filmupplevelse.
Visas i tävlingssektionen för kortfilm.
The Cockettes är en dokumentär om 70-talsdraggruppen med samma namn. Vi får höra en massa övervintrade (och sådana som klippte sig och skaffade ett jobb) hippies, berätta om det goda livet då drogerna flödade och alla var nakna mest hela tiden. Folk med namn som Dusty Dawn, Sweet Pam och Scrumbly berättar om livet i kollektivet Kaliflower, om den legendariska Hibiscus som startade The Cockettes. Mest intressant är det dock att höra regissören John Waters analys av det hela och man önskar nästan att det här var en film om honom och hans tidiga år i filmbranschen istället. Han kallar The Cockettes ”hippie acid freak dragqueens” och det påminner oss om att vi kanske ska ta dessa personers minnen med en nypa salt. En underhållande, men alldeles för lång film.
Visas i sektionen Collage.
Britney, baby, one more time är en lättsmält komedi med halvpolitiska undertoner. Ett filmteam bestående av ett antal mer eller mindre urflippade personer får chansen att tjäna grova pengar på att intervjua Britney Spears. När detta misslyckas (de frågar om hennes bröst är äkta) måste de hitta en alternativ lösning. Som på beställning träffar de den söta Robert som just vunnit en Britney look- alike-tävling och blivit snuvad på priset; att få träffa den äkta Britta. Teamet bestämmer sig raskt för att intervjua fejk-Britney istället. Resultatet är minst sagt underhållande även om jag surar till över kommentarer om att äkta kvinnor har mycket att lära av dragqueens – och att filmens enda bilogiska kvinna (som är en total tomboy) måste bli omgjord (sminkad, fixad, bar mage) – för att bli lycklig. Gillar du filmer som Jay & Silent Bob och kan stå ut med att höra Britney Spears så är detta dock rena rama julafton.
Visas i American Independents.
Luster är en svartvit amerikansk independentfilm, och en typisk sådan. Jackson jobbar i en skivaffär där han kastar ut de kunder som understår sig att fråga efter skivor med Madonna. Hans bästis är Sam, en man han har ett komplicerat förhållande till. (Fast vi fattar aldrig riktigt varför). En snygg manlig kusin kommer på besök och saker och ting blir ännu mer röriga för vännerna och deras bekanta. När Jacksons fotograferande flatkompis Alicia möter kusin Jed blir hon så till sig i trasorna att hon är tvungen att ha sex med honom. En okej film som framförallt bör ses av folk som uppskattar snygga karlar.
Visas i American Independents.
The Good Girl
Andra filmer att hålla utkik efter är öppningsfilmen Frida (om konstnärinnan Frida Kahlos liv), The Good Girl (med Jennifer Aniston, av regissören bakom den galna Chuck & Buck), Comme un seul homme, Madame Sata, 8 kvinnor, den lesbiska kortfilmen Ladies tea, Yellowknife, This is not a love song, Face First, About devotion, Ghost River och Love is a treasure.
Någon långfilm med flattema ingår inte i festivalens program i år. Chamoun Issa, filmkoordinator på Stockholms filmfestival menar att detta beror på att de görs så få sådana filmer, och de som finns håller inte måttet.
Festivalen bjuder alltid på speciella möten, så kallade Face2Face. I år kan man lyssna till Madame Sata-regissören Karim Ainouz när han pratar queerestetik med forskaren Jan Hietala. På
Lydmar Hotel den 14 november klockan 18.
En speciell Gaynight blir det också. Då visas filmerna Britney, baby, one more time, Madame Sata, The Cockettes, The Whiz kids och Comme un seul homme.
Gaynight, 16 november på Medborgarhuset.
Frida
En stor och tjusig invigningsfest blir det förstås. I år är det Regnbågsrummets okrönte konung, Jonas Andersson, som står för kalaset. Direkt efter öppningsfilmen Frida blir det fest på Sturecompagniet där man kommer att kunna dansa till Madame Sata-inspirerade latinohousebeats och hiphop.
Dj:s är bland andra Camille (Brazille House), Velvet Maniacrew (Soundclash). Även avslutningsfesten, den 23 november äger rum på Sture. Denna gång inspirerad av den franska filmen 8 kvinnor av Francois Ozon. Det blir alltså fransk house, lesbisk glamour och lekstuga i haute-couture.
Källa: Filmfestivalen
Publicerad: 2002-11-14 03:00:00
Uppdaterad 2019-09-02
