Amerikanska reaktionen ett år efter

11 september

Andy Humm – frilansjournalist och veteran inom gayaktivism i New York:
” Det tog mig fem månader att flyga efter den 11 september, huvudsakligen på grund av nya problem vid flygplatserna, men också eftersom inte resa var vikitg nog för att ta riskerna. Min rumskamrat började röka igen vilket skapade nya konflikter där hemma. Jag skämdes för mycket för att ha skoj flera veckor efter Som frilansare var det inget förutom 11/9 man kunde skriva om på en lång tid – inkluderat gayrelaterade artiklar som de om pastor Muchal Judge och den svåra situationen för överlevande gay partners. Katastrofen fick fler människor att uppskatta medmänsklighet.
Nu känns det som att vad som helst fasansfullt kan hända, inkluderat ett attack med kärnrvapen.

Michael Musto, kolumnist på Village Voice.
” En av slutsatserna från 9/11 tragedin, är intressant nog att vissa gay frågor kom mer i fokus. Världen fick se att en gay hjälte var med om att ändra färdvägen för Pennsylvania-planet; Fader Muchal Judge omnämndes som en homosexuell andlig ledare ; och överlevande gay partners problem och smärta rapporterades, när de mitt i sin sorg försökte få ersättning och erkännande. För ett år sedan skrev jag om några av de här frågorna (och hur homosexuella inte fick ge blod), och jag fick mail med meddelanden som: ‘nu är inte rätt tid att tjafsa om gayfrågor. Nu måste vi koncentrera oss på att utkämpa ”kriget”‘. Jag svarade tillbaks att nu mer än någonsin måste demokratin upprätthållas så att vi är tydliga med hur vi skiljer oss från tyrannerna vi slåss mot. Vid det här laget att oerhört många fler diskussioner och kanske insikter om homosexuellas roll i USA Kanske har vårt samhälle, förenat i skräck, lyckats förenas lite mer.”

Andres Duque, New York Citys Latino Commission on AIDS
” Livet går vidare i NYC och ibland känns det som om inget har hänt. Groud Zero har förvandlats till en turistattraktion och 11/9 har blivit ”11/9: The Teme Park” många i New York är mycket ambivalenta inför årsdagen. De tusentals flygblad med bilder av personer som man fruktat var saknade är borta, de som förenade oss alla i en så djup sorg. De amerikanska flaggorna som blommade ur alla kvarter och som visade en oreserverad patriotism och sorg, oberoende av ras eller etnicitet, är borta.”

Barbara Raab, nyhetsjournalist:
”Snarare än den ”avslutning” som årsdagar ofta markerar vid stora förluster, fruktar jag att minnesaktiviteterna endast kommer öppna sår som knappt har läkts, och att den stad jag levt i och älskar kommer få ett kollektivt nervsammanbrott En annan sak jag uppfattar ett år efter är att ”attacken mot Amerika” inte betyder lika mycket längre landet runt så som det gör här där vi dagligen blir påminda. Människor refererar till detta fortfarande, talar om det, nämner stora och små saker som förändrats på grund av händelsen. Vissa tunnelbanor går fortfarande inte som innan den 11/9: brandstationer visar fortfarande bilder av dem de förlorat När trafiken stannar till i en tunnel utan någon speciell anledning är det som en stor pratbubbla över alla i min bil där det står ”Uh oj, what’s wrong?”.. höga ljud är mer skrämmande, plan som låter högt är mer skrämmande, man liksom vet att alla är på helspänn på ett sätt de inte var förut Jag intalar mig att vi var lika osäkra den 10 september förra året, vi visste bara inte om det – men det räcker bara så långt.”

POZ magasins grundare Sean Sturb:
” Jag reagerar på två sätt. Dels med det som drivs av min personliga förlust och så en politisk tankegång som drivs av en känsla av sorg över att så många av vårt gay-ledarskap hoppade på den nationalistiska hejakören. De försökte visa att de var mer nationalistiska än alla andra. Jag tycker bara att vi kunde ha gjort något mer även om jag inte är helt klar över hur det skulle ha sett ut.”

Jay Blotcher, journalist och före detta aktiv i ACT UP och AmFAR:
” Min absolut mörkaste vision av Amerika blev verklig den 11 september, då jag mitt på Sjätte Avenyn i Village med hundratals andra så hur det andra tornet föll samman. Veckorna efter testades många vänskapsrelationer då jag uttalade mig mot den närmast galna magreaktionen ”bomba dem alla” och försökte få människor att inse att Bush Sr och Jr lagt grunden för attackerna med deras vansinniga utrikespolitik. Under de månader som följde har Bush lyckats åsidosätta de svåra frågorna genom att utlysa ”Kriget mot terrorismen” som fick alla skeptiker att framstå som förrädare. Några få i media har ifrågasatt detta, men jag fruktar att årsdagen av attacken kommer återigen underlätta den amerikanska blockerade mentaliteten som ger stöd åt förnyade bombningar, mördande och interneringar i ”rättvisans” namn.”

John Aravosis, gayaktivist och journalist i Washington D.C:
”Det är lätt att vara en förespråkare för mänskliga rättigheter, när det inte är din nations överlevnad som hotas. Men den 11 september omfamnades en lång rad mänskliga rättighets- truismer – motstånd mot rassegregation, obegränsat stöd för yttrandefrihet, organisationsfrihet och religionsfrihet – blev plötsligt lite vagare. Innan den 11 september, ansåg vi alla att försvaret för minoriteters rättigheter stärkte och inte försvagade Amerika Vår generation har aldrig behövt fråga sig om dessa rättigheter kan stå i konflikt med vår nations fortsatta existens. Nu behöver vi göra det Kommer skräcken för terrorism urvattna några av våra viktigaste frågor, som privatlivets helgd och rasfrågan? Jag menar det vi redan tvingats till detta. Frågan är ”Borde detta ske?”. Den 10 september sa jag ”Självklart inte!” Idag vet jag helt ärligt inte svaret. Ifrågasättandet av de värden som vi så länge hållit för sanna, och sällan övervägt, är det verkliga arvet från den 11 september.”

Michelangelo Signorile, författare:
” Jag bär på en rad blandade känslor så här ett år senare. Min pojkvän David och jag står närmre min familj, och hela familjen har slutits närmare varandra. Min far och min bror hade tur: de fixade till skadorna på deras restaurang och kom igång med affärerna. Men de har förlorat så många vänner och kollegor. För mig personligen kan Bin Laden och terroristerna gärna brinna i helvetet. Men jag är dessutom mer och mer förbannad på alla som utnyttjat denna tragedi. Och främst gäller detta Bush-administrationen, som utnyttjat reaktionerna på attacken – och som nu driver oss in i ett farligt krig med Irak, trots att det inte bevisats att Saddam har något med detta att göra – för att få bort vår koncentration på Vita Husets fruktansvärda ekonomiska policy och från presidentens och vice presidentens tidigare skumrask. Verklig patriotism daterad 11/9 innebär att de inte lyckas smita från all detta.”

http://www.qx.se/nyheter/artikel.php?artikelid=1396

Källa: Läs första rapporten 11/9 2001

Publicerad: 2002-09-10 22:12:20