Mark Levengood skriver krönika
Pride Paraden 2000 är ett bevis för att också små insatser kan få stora effekter. Längst fram i tåget red en vacker prins på en vit häst. Prinsen var mycket nobel. Hästen var inte lika nobel, och hyllade gay-kampen genom att lämna stora högar av häst-spillning efter sig. Och så kom då 10 000 homosexuella och trampade i dyngan. När tåget var framme i Tantolunden luktade alla hästskit – ett lysande exempel på vilken slagkraft enskilda initiativ kan få!
Appropå dynga, så säger ryktet att Livets Ord ordnade förbön där de bad om regn under paraden. (Jag vill ingalunda sälla mig till dem som tyckte det var bättre förr, men visst var det bättre drag i motståndet på Maranatas tid, när de stod utanför kyrkan och hojtade sina obegåvat ihopsatta slagord ”Gud skall fälla homosexuella” och vi svarade med vårt käcka ”Sluta tjata, Maranata!” Ack ja, det var tider det )
Men Gud visade än en gång Livets Ord vad han tyckte, Han lät sin sol flöda över alla bögar och flator, det gnistrade i paljetter och silverlamé som ett tecken på Hans stora tacksamhet över att vi finns och gör världen lite roligare. Det är egentligen en hemlighet, men Gud har lite svårt för Livets Ord. Han tycker deras tonläge är lite gällt, och att de är rätt trista och många av dem onödigt fula. Naturligtvis älskar Han dem också, men med en lite mera kristet betingad kärlek än homona, som Han bara spontant rå-älskar.
Också jag älskar oss. Jag älskar Paraden, jag älskar paljetterna och lättsinnet och svårmodet och transorna och alla mikrofoner som aldrig fungerar och flatorna och deras blaskiga ört-te och gyttjebrottningen och allt, allt.
Jag älskar Pride, och längtar redan till nästa år!
Publicerad: 2000-08-06 20:24:35
Uppdaterad 2020-03-12
