Dans
I Oslo råder det Dracula-feber nuförtiden. Föreställningen Dracula är Den Norske Operas stora satsning denna höst och teatern hoppas på att locka en ny och yngre publik in i salongen. Den bloddrypande premiären äger rum lördagen den 31:a augusti.
Roberth Refling är för första gången med i en av balettkompaniets föreställningar.
Jag gör väldigt lite, säger Roberth och skrattar. Bara tre steg i första akten. Det är allt.
Men det är väldigt roligt att vara med. Jag vill gärna göra mer, och hoppas att folk lägger märke till mig.
Som 11-åring började han dansa hos en rysk pedagog som hade kommit till Norge för att undervisa i den stränga ryska balettekniken. I Roberth såg hon en stor talang och bara några år senare blev han skickad till Moskva för att börja på balettskola där.
Det blev 18 tuffa månader i den ryska huvudstaden.
Det var väldigt lärorikt för mig. Omställningen var enorm och jag lärde mig mycket om respekt och disciplin. Dessutom fick jag lov att lära mig ryska, för de talar ju inte så bra engelska där borta.
Så är detta något du råder andra till, som också vill studera dans?
Jag ångrar inte en sekund att jag reste, men när jag tänker tillbaka på det var jag kanske lite väl ung, säger Roberth.
Efter Moskvavistelsen väntade nya utmaningar för Roberth. Han kom in på den erkända Svenska Balettskolan. Men Roberth hade fått nog. Något i honom protesterade, och han kände en stor önskan att bara få vara en helt vanlig ungdom.
Jag ville vara normal. Därför slutade jag dansa och började i stället på en helt vanlig skola. Där gick jag i 8 månader.
Men jag började att sakna dansen väldigt mycket, och plötsligt började jag träna balett för fullt igen. Slutade tvärt på skolan, och reste till Kanada.
Roberth skakar uppgivet på huvudet när han berättar om alla sina krumsprång.
Royal Winnipeg Ballet School i Kanada var så förtjusta i Roberth Refling att det efter bara några veckor erbjöd honom en studieplats hela nästa skolår.
Det var det roligaste året i mitt liv, säger Roberth. Ingen teori, bara dans. Jag kunde ha ett socialt liv utanför skolan också.
Det var det inte tal om på internatskolan i Moskva!
Tränar du bara balett?
Mest balett, men också styrketräning på gym. Det blir dessvärre inte tid till så mycket annat. Förr spelade jag mycket fotboll och handboll, och det saknar jag väldigt mycket nu.
Men är det inte svårt att vara bög och samtidigt spela fotboll?
Jag visste inte det då, säger Roberth, och ler lite.
Det var inte förrän jag var 19 år som jag insåg att jag var bög. Jag har alltid varit fascinerad av människor, oavsett om det är killar eller tjejer.
Varför tror du det tog så lång tid för att inse din läggning?
Ett och ett halvt år på en sträng rysk balettskola bromsade nog min komma ut process. Det var väldigt strängt där och det var inte tal om att man skulle vara bög och balettdansare. De sakerna hör liksom inte ihop där borta.
Roberth är en öppen och reflekterande grabb. Det är tydligt att han har tänkt igenom vad han vill här i livet.
Ibland känns det orättvist att det var just jag som skulle bli bög.
Då han kom tillbaka till Oslo som 19-åring var det en kille som var intresserad av honom, och saker utvecklade sig fort. Det blev väldigt svårt och tog tid innan han vågade berätta det för andra.
Men allteftersom mina kompisar började acceptera at jag var bög, blev det lättare att acceptera mig själv också.
Hur vill du avsluta denna intervjun?
Det är lätt att charma mig.
Robert visar ett av sina bästa leenden, medan han går ner i spagat som om det vore den mest självklara sak i världen.
—
Foto/Ill: John Andresen
Assistent: Stian Armstad
Kläder: Levis 507 och Conwell
Rekvisita: NRK
Publicerad: 2002-08-29 23:00:00
Uppdaterad 2020-11-15