Stockholm Pride
”Det är 10 år sedan nu. Jag är stolt över dig morfar. Jag älskar dig.”
I ett avskilt lugnt hörn av Pride-området har Positiva Gruppen rest ett tält med plats för minnen och kärlek till pojkvänner, kamrater och släktingar som inte längre kan vara med och fira Pride. På marken utanför och inne i tältet brinner ljus och bakom en slöja kan man fly från festivalhysterin för en stunds stillhet. På ena väggen hänger handskrivna papperslappar med hälsningar.
”Christer, vi hade 25 år tillsammans. Nu är det så tomt, sorgen fortfarande så tung.”
”Thomas, vill bara säga att du fortfarande finns i våra hjärtan.”
Det är en nyttig och värdefull påminnelse som minnestältet ger oss. Man famlar genast efter alla namn på förlorade kamrater och upptäcker hur många dom har hunnit att bli. Under 15 år har jag gått på 24 vänners begravningar och jag har hunnit bära 12 kistor ut från Stockholms alla kyrkor. Jag har aldrig drabbats av ”tennisarm” men det har funnits perioder då jag har haft ”kist-arm” och skavsår i armvecket. De senaste åren har gett oss ett andrum men alla underbara bögar som vi följt till slutet finns så tydligt kvar i minnet hos oss.
”Olle, jag minns dig, saknar din vassa tunga och dina skarpa ögon”
När vi nu har fått ett firande värdigt att kalla Pride känns ibland saknaden extra stor. Man skulle vilja ha med alla gamla kamrater här i Tantolunden, på alla fester och i paraden. Tack Positiva Gruppen för att ni bjudit in alla som avlidit av AIDS till denna lilla speciella VIP-bjudning!
”Vi sjunger så högt att det når alla änglar där ni bor i himmelen!”
Publicerad: 2000-08-04 21:04:33
Uppdaterad 2018-04-27
