Party
Jag försöker hålla isär klubbarna och mig som person. Det är konceptet och stämningen som är viktig, säger Staffan.
Men trots allt är Jean lite mer av en doldis än Staffan. Många har hört hans namn, fast få vet hur han ser ut. Jeans första stockholmsklubb var den numera legendariska kinkyklubben Extrakt. Idag jobbar han med klubbkoncepten Kaos World, akt, Raw och Heat. Och så har han en ytterst hemlig klubb, som går i Extrakts fotspår och heter Viande. Alltså kött på franska. Ett namn som talar för sig själv.
Där sätter vi inga regler och begränsningar, vi tycker att folk får vara vuxna nog att göra det själva, säger Jean.
Klubbarna som Staffan och Jean håller i är oftast varken fågel eller fisk. Eller i klartext varken renodlat gay eller straighta.
Det är open minded människor vi vänder oss till, och då spelar det ingen roll vad man har för sexualitet, slår Jean fast.
Men själva är ni homosexuella?
Staffan: Jag är hopplöst homosexuell, jag har inte ens försökt med något annat. Senaste gången jag närmade mig en tjej sexuellt var när jag som elvaåring var uppklädd i drag och försökte pussa min klasskompis Britta. Det blev ingen succé.
Jean: Jag blev intervjuad i radion häromdagen och fick frågan Tycker du som homosexuell att det är bra med homoadoptioner?. Självklart! svarade jag. Så då är jag väl homosexuell då.
Handen på hjärtat är det ni som gör de bästa klubbarna i stan?
Staffan: Ja, det tycker jag faktiskt att vi gör. Vi har båda arbetat upp bra internationella kontakter. Båda är vi kompromisslösa och tänker med hjärtat före plånboken. Då blir det bra.
Jean: Vi har ju kunskapen och har hållit på längst. Staffan och hans festfixarfirma Doghouse har ju ingen konkurrens. De är på en helt annan nivå storleksmässigt än vad vi är. Vi är mer underground, så är det bara.
Skulle Stockholm vara en tristare partystad utan er?
Staffan: Det är möjligt. Både Jean och jag har ju kommit med koncept och idéer som inte fanns tidigare. Så det hade nog inte sett likadant ut. Vi tänjer gränserna hela tiden.
Jean: Jag har hållit på med det här så länge att jag gärna skulle dra mig tillbaka. Men då skulle det behöva komma några unga festfixare med lite nya idéer först. De som dyker upp har sällan ett nytt koncept och har för dåligt engagemang, så de försvinner ganska snabbt.
Hur kan Stockholm bli en bättre party- och klubbstad? Vad saknas?
Staffan: Lokaler. Alltid lokaler. Och så har allt i den här stan förmågan att vara väldigt likriktat. Det är bara en sak i taget som gäller, framför allt i tidningarna, och det är så löjligt.
Jean: Jag håller med Staffan vad gäller likriktningen och att allt styrs av media. Bevakningen av klubbar är inte särskilt bra, det är oinitierat och okänsligt.
Var går ni om ni vill ta ledigt och bara roa er en kväll?
Jean: Jag brukar gå på Staffans klubbar. Och på Fokused-festerna. Det händer även att jag går på Tip Top och SLM då och då.
Staffan: Jag har oftast roligast utomlands. Här hemma känner jag oftast att jag måste representera mig själv, så det är svårt att släppa loss. Men jag hade rätt kul på Patricias skumparty härom veckan. Och naturligtvis på Jeans fester!
Ni har ju varit profiler i Stockholms klubbvärld ett tag berätta om hur det hela startade en gång i tiden.
Staffan: Om vi börjar riktigt tidigt, 1977, så var jag faktiskt discjockey under fredagsluncherna i högstadieskolan. Då kom I feel love med Donna Summer och sedan var det kört. Därefter dröjde det till 9091 när jag pluggade i New York och kom mitt i den bästa tiden för housemusiken med bland annat Sound Factory. När jag kom hem därifrån ville jag göra något liknande själv. Det började med några fester på Kulturhuset, och sedan rullade det på.
Jean: Jag har alltid gillat att klubba, och började när jag som 18-åring flyttade till Stockholm och gick på 84:an. 1987 flyttade jag till Paris för att plugga på konstakademin, och då var jag med och startade Trash Club som var Paris första housebar. Vi hade legender som Laurent Garnier som spelade där, och Moby var där som gäst. Sedan flyttade jag hem till Stockholm och startade Trash på Malmskillnadsgatan. Därefter bar det av till Paris igen, och när jag 1992 kom tillbaka hit startade jag Extrakt som blev löjligt omskriven. Stockholms hemliga sex och nöjesliv stod det på löpsedlar över hela landet. Det var stenhård dress code och fruktansvärt populärt.
Vilka är de bästa festerna ni har fixat hittills?
Staffan: Jag måste nästan säga förra årets Pride-fest på Finnboda varv. Jag sprang omkring som en skållad råtta som vanligt, men så stannade jag till och tittade ner på havet av kroppar. Det var häftigt!
Jean: Dels festen för EMI på Armémuseum 1996 som hade en miljon i budget den var fantastisk! Annars tycker jag att både Decadance på Finnboda och Heat på Berns var väldigt lyckade.
Om ni fick välja vilken lokal som helst i Stockholm att ha fest i vilken skulle det bli?
Staffan: Jag gillar faktiskt Börsen. Om jag fick möblera om och ta bort det fula golvet skulle det bli en riktigt bra nattklubb av det. Och Docklands är ju fantastiskt, tänk om det hade legat lite mer centralt. Jag skulle också kunna tänka mig att ha en housefestival på Slottets inre borggård.
Jean: Om jag hade haft en stor budget att göra i ordning den så skulle jag välja entréhallen på Nordiska museet på Djurgården. Med Gustav Wasa-statyn
Det skulle kunna bli helt sanslöst.
Vilka är era gäster?
Jean: Vissa av mina fester har varit lite mer kulturellt krävande, hardcore-kultur av hög kvalitet, vilket naturligtvis har gjort att det kommer mindre gays. De är lite kulturrädda. Men på Heat på Berns, som var mer gala, var en stor majoritet gay. Fast det som kanske är mest förvånande vad gäller våra klubbar är at vi har folk från 18 år upp till 75. Vi har framför allt den lite äldre kinkypubliken som är väldigt speciell. De tycker det är kul att både titta på och vara med unga människor.
Staffan: Mina referenser är stora internationella gayklubbar, men eftersom det inte finns så mycket bra gaygäster i Stockholm gör jag klubbar för en blandad publik. Alla som har en open minded attityd är välkomna. Och på det sättet så hoppas jag att vi är lite opinionsbildare också, att vi visar att det är okej att vara open minded. Det kanske är 20 procent gay, 20 procent superklubbare med koll på musik och dj:s, och resten är nog rätt vanliga människor som tycker om att gå på sådana här kvalitetstillställningar då och då. Väldigt mycket snygga killar!
Du Jean har ju din hemliga klubb Viande, där folk uppmanas att vara lite extra ohämmade. Hur långt får man gå på ditt dansgolv?
Jean: På Viande uppmuntrar vi faktiskt folk att vara lite vilda. Med risk för att det ska bli en tjatig ramsa så tycker jag att det är mycket bättre att folk har sex än att de slåss. Man kan kalla det för ett radikalt kärleksbudskap.
Riktigt så långt kan man väl inte gå på dina klubbar Staffan?
Staffan: Nej, där handlar det mer renodlat om dans. Och det är klart att man får hångla på dansgolvet, men jag kan väl inte påstå att folk har sex direkt.
Ni är väldig öppna vad gäller sex och kroppskultur, är ni lika liberala när det kommer till droger?
Jean: Själv är jag väldigt strikt vad gäller droger, och de är inte tillåtna på våra klubbar. Om vakterna ser någon som har knark eller är drogpåverkad så måste de ta ut dem.
Staffan: Frågan kommer ju upp ganska ofta, men jag ser mig själv som en underhållare. Och droger är absolut inte nödvändigt för att folk ska ha roligt. Det är inte min uppgift att moralisera över droger, men de kan bli ett problem om människor mår dåligt av dem. Och så får man problem med myndigheterna. Vi har ett jättebra samarbete med polisen, och har lyckats med att få dem att bete sig på ett bra sätt när de spanar på klubbarna. De går inte omkring och lyser folk i ögonen längre.
Från droger till musik tillhör ni dem som hatar schlager och fjolldisco?
Staffan: Jag gillar disco, men ogillar schlager som musikform, även om jag förstår fenomenet.
Jean: Schlager är vedervärdigt, och har plastifierat hela gaykulturen. Jag tycker inte att det har med sexuell identitet att göra att man köper ett rent kommersiellt koncept som dessutom har låg kvalitet. Jag stöder motreaktioner som Shame-festivalen. Likriktningen inom gayrörelsen tycker jag är förrödande och livsfarlig. Man ska väl inte lämna en heteronorm för att falla in i en annan norm. När jag går på en schlagerbar kan jag inte ens sjunga med i sångerna.
Inte ens i Främling?
Jean: Jag kan möjligen nynna till den.
Staffan: Jag har massvis med skivor av Siw Malmqvist från 60-talet, men där går gränsen. Schlager är kitsch, men dålig sådan. Och jag blir trött på gaypressen som hela tiden tutar i folk att det här ska ni tycka om. Många tror att de måste tycka om schlagermusik bara för att bli accepterade.
Fotnot: Staffan hade sommar-premiär på Monday Bar den 1 juli och under Stockholm Pride anordnar han partyt Father Please Forgive Me Weekend 2-3 augusti på Münchenbryggeriet tillsammans med QX och Sylvester.
Källa: Vad Jean har på gång kan du läsa hans hemsida:
Publicerad: 2002-07-11 20:00:00
Uppdaterad 2017-09-29
