Debatt
Krönikan har alltså rubriken Olika budskap i rapporter om homoungdomar. Min forskning presenteras med skrämmande siffror och ställs därefter mot den norska NOVA-undersökningen som Kerstin Särneö presenterar rätt utförligt; Och som bevis lade hon [Bera Ulstein Moseng] på overhead efter overhead med siffror om att de allra, allra flesta homosexuella, enligt den norska undersökningen, mår väldigt bra. Helt riktigt. Men siffrorna från NOVA-undersökningen går inte att ställa mot siffrorna i min undersökning. NOVA-undersökningen är nämligen inte en ungdomsundersökning, det är inte en rapport om homoungdomar. Att ställa siffrorna från min undersökning för 16-24-åringar mot NOVA-rapportens siffror för åldrarna 16-60+ blir helt absurt. Studerar man NOVA-rapporten så framkommer det att det går att må helt fantastiskt bra som lesbisk och bög. Men det framkommer också att är det några som mår dåligt så är det just de unga. Vilket väl inte är så konstigt? Bryr man sig om att studera båda undersökningarna så finner man sedan att i vissa tabeller så är de svenska siffrorna värre, i vissa är de norska siffrorna värre. På frågan Har du någon gång försökt att ta ditt eget liv? svarade 37 procent av tjejerna i den svenska undersökningen ja. I NOVA-undersökningen var det 25 procent av tjejerna i samma ålder som svarade ja. På samma fråga svarade 24 procent av killarna i den svenska undersökningen ja och 27 procent av killarna i samma ålder i NOVA-undersökningen.
Det är alltså inte så att den svenska undersökningen målar upp en falsk eländesbild som går att ställa mot en solig bild från NOVA-rapporten. Däremot, om man exponerades för SVT Aktuellts självmordsrubriker tisdagen den 21 maj och löpsedlarna och tidiningsrubrikerna dagen därpå och ställer dem mot Bera Ulstein Mosengs föredrag på konferensen i Göteborg där hon framhåller att det är många homosexuella som mår bra så förstår jag att man kan få en bild som vid första anblicken inte verkar att gå ihop. Men den gör alltså det.
Vissa saker syns sällan i media. Jag skulle vilja nämna några sådana. När man som forskare släpper ett forskningsresultat till media så tappar man i den stunden nästan helt kontrollen över hur resultatet hanteras. Man får publicitet men resultaten kan bli fövrängda. Det är alltså lite av gungor och karuseller över det hela. Min D-uppsats är den första undersökning i Sverige där någon brytt sig om att ta reda på hur unga homo- och bisexuella mår. Därför fick jag mediautrymme. SVT Aktuellt hade rapporten som huvudnyhet den 21 maj. Aktuellt presenterade i stort ett välgjort reportage men öppnade med en ren lögn; Mer än var tredje ung lesbisk kvinna har försökt ta sitt eget liv. Detta är inte sant. Ingen vet om det är så. Men av de tjejer som svarade på min enkät är det sant. Men det är en himla skillnad! Jag kan inte uttala mig om alla unga lesbiska. Givetvis sa jag det i intervjun men det klipptes bort. Och detta är väldigt viktigt att komma ihåg. Varken NOVA-rapporten eller min rapport kan hävda att några procentsatser gäller för hela gruppen homosexuella eller hela gruppen homo- och bisexuella. Gör man en enkätundersökning så kan man med säkerhet bara uttala sig om de som svarat på enkäten. Men är en enkätundersökning därmed meningslös? Det beror på hur man ser det. Om man kan hävda att man gjort ett bra urval så kan man öka trovärdigheten i att resultaten är allmängiltiga. 37 procent av tjejerna som svarade på min enkät säger att de någon gång försökt ta sitt eget liv. Jag påstår inte att det gäller alla unga lesbiska och bisexuella. Men SVT Aktuellt påstod det. Metro påstod det. Och dessvärre, Kerstin Särneö påstod det i sin krönika här på QX.se. Det kan vara sant, men det kan också vara osant. Min ambition med undersökningen är att visa att det finns all anledning att lägga ner pengar på forskning som kan ta reda på hur det ligger till.
Efter att Kerstin Särneö redogjort för NOVA-resultaten skriver hon: Vad kan man då säga om de här siffrorna, speciellt i jämförelse med Hans Hanners svenska undersökning? Ja, den finska forskaren Tuula Juvonen från Tampere universitet formulerade sin forskningskritik väldigt träffande i en workshop tidigare på lördagen: – Nästa gång du läser en undersökning om hur homosexuella mår, ska du titta på hur frågorna ställts!. Det är synd att Kerstin Särneö inte gjorde det innan hon skrev sin krönika. Av de 62 frågor som jag använt i min enkät är det 54 som kommer från, alternativt finns med i NOVA-undersökningens enkät.
Bera Ulstein Moseng har varit min främsta läromästare under 1 1/2 års arbete med den svenska undersökningen. Den motsättning mellan resultaten i NOVA-undersökningen och resultaten i den svenska undersökningen som målas upp i krönikan existerar inte i verkligheten. Jag blev uppriktigt ledsen när jag läste krönikan. Dels för min egen skull, det skall jag inte förneka, men nog mest för de ungdomar som mår dåligt. Det är inte alla ungdomar som mår dåligt, men det är tillräckligt många för att vi borde ta dem på allvar. Jag anser att Kerstin Särneös krönika i förlängningen inte drabbar någon annan än de som vi borde respektera, de av de unga homo- och bisexuella som kämpar. Det är inte kul att prata om att man mår dåligt. Men att mötas av oförstående är värre.
Den svenska rapporten kommer att läggas ut på hemsidan om några veckor. Vill man bli kontaktad när rapporten läggs ut kan man gå in på sidan och anmäla sitt intresse.
KERSTIN SÄRNEÖ SVARAR DIREKT
Svar till Hans Hanner:
Homosexuella ungdomar mår bra. Homosexuella ungdomar mår dåligt.
Precis så presenterades de resultat som Hans Hanner fått fram i sin forskning och de resultat som den norska NOVA undersökningen visat.
Respektive forskare har utifrån sina resultat valt att tolka verkligheten ur två helt olika perspektiv. Perspektiv som givetvis nått fram till journalister, både på QX, SVT Aktuellt och Metro.
Att man sedan som forskare gärna vill nyansera sina resultat, vill få fram komplexiteten i det material man har, är fullkomligt naturligt. Men ändå kvarstår faktum: Det här är forskningsresultat som presenterats för allmänheten av respektive forskare.
Min uppgift som journalist är att visa upp den splittrade bild av homosexuella ungdomars hälsa, som olika forskare gett. Att påstå att det är liktydigt med att inte ta homosexuella ungdomar på allvar, eller att möta dem med oförstående, är för mig helt absurdt.
Dessutom tror jag det finns en absolut fara i att enbart vinkla sina undersökningar mot de problem som homosexuella, unga som gamla, upplever. Det innebär en definitivt risk för stigmatisering, som ingen tjänar på.
Att olika forskare får fram olika forskningsresultat, är för mig inte alls liktydigt med att den ena eller andra har fel. Varje resultat ger utifrån sitt perspektiv en skärva av verkligheten.
Kerstin Särneö
http://www.qx.se/nyheter/artikel.php?artikelid=1928
Källa: Tidigare artikel
Publicerad: 2002-06-20 19:17:30
Uppdaterad 2019-07-09
