Med tanke på hur snabbt Silvana Imams stjärna stigit på den svenska rapphimlen är det inte konstigt att filmen om henne kommer redan nu och den är fullpepprad av känslor, politik och ljuvlig lesbisk love. Mer lesbiskt än så här blir det knappast på en filmduk. ”Silvana- Väck mig när ni vaknat” har hyllas av kritikerna innan den ens börjat rulla på biodukarna. Hon har kallats lesbisk superdyke och hon målar regnbågsfärger över Sverige. Såklart QX ville träffa henne.

Och det fick vi efter viss tvekan. Att intervjua någon som inte riktigt vill är alltid en utmaning och den här intervjun var inget undantag. Med en del skepsis, betydande integritet och efter att ha önskat en omskrivning av ansenliga delar av citaten blev det till sist så här:

Är du nöjd med filmen?

– Ja, det är jag. Bilden av mig är väldigt nyanserad för att jag är en nyanserad person. Jag är varken det ena eller det andra. Jag är allt. Det är en jättefin film.

 Tidigare har du framställts – eller kanske har du också velat framstå- som förbannad, stark, nästan hård. Nu kommer en känsligare sida fram? Mer sårbar. Är det ett medvetet val?

– Jag är inte avsändare av den här filmen, jag har inte gjort regi eller haft något med skapandet att göra. Så det blir lite konstigt att prata om den. Jag har egentligen bara sagt ja till att bli filmad.Det har heller aldrig varit ett medvetet val, att vara som du beskriver; stark, nästan hård. Det är så tidningarna velat framställa mig. De har velat göra mig onyanserad och lika mycket som jag är den personen de beskriver är jag också motsatsen till det. Det beror bara på vilken dag du frågar mig.

Jag ser en del likheter …. Som när jag för länge sedan var den enda offentliga flatan i landet och snabbt fick epitet ”ung arg förbannad flata” till sist försökte jag göra om mig och börja le lite för att visa: hallå jag k a n vara glad och känslig också…

– Jag fattar. Men nej jag har inte tänkt så. Som jag sa, i början av min karriär porträtterades bara en sida av mig. Och visst var jag arg, det är jag fortfarande. Vem blir inte arg när det ser ut som det gör i Sverige och världen just nu? Vem har privilegiet att inte känna ilska? Och såklart är det tacksamt för medierna eller troll att porträttera mig som just en arg lesbisk. Men jag är såklart mer än bara det och nu får den andra sidan komma fram, men det är inget som jag aktivt har valt. Jag tänker på att det är så stereotypiskt att en sportsdyke, eller vad jag nu är, förväntas vara sådär hård och stark. Vad är motsatsen till det, svag? Är det dåligt att vara svag? Hela den här platta sterotypa bilden grundar sig i kvinnohat, att vi inte får vara nyanserade utan måste vara det ena eller andra och helst så att det passar de patriarkala reglerna.

Det här är ju också en kärleksfilm. Vi får se din hemliga förälskelse i Beatrice Eli och hur ni blir ett par. Du blir tårögd bara du pratar om henne. Vad betyder hon för dig?

– Jättemycket. Hon är den smartaste, snyggaste och sexigaste jag vet.

Det blir väldigt tydligt i filmen att ni är viktiga förebilder, var och en för sig, men också som par. Ni håller ju på att bli Det Lesbiska Paret i Sverige nu. Eva och Efva hamnar i bakvattnet.

– Nej, säg inte så. Det är jätteviktigt lesbiska får synas, att vi får och tar plats. På det sättet är det ju bra om Beatrice och jag kan öppna upp för andra unga. Men vi vill inte vara det enda lesbiska paret.

Läs hela intervjun med Silvana i QX septembernummer.

Mian Lodalen