Andreas & Alcazar erövrar Europa

Musik

En halvtimma försenad kommer Andreas till cafét där vi bestämt träff för att käka en sen frukost. Han är trött. Men ser oförskämt bra ut för att nyss ha vaknat. Han kom hem från Italien kvällen innan och känner sig lite sliten.
– Det var så kul, säger han och skiner upp. Vi spelade för 20 000 personer på en stor festival i Verona. Vi fick avsluta hela galan och hela publiken sjöng med och dansade samma dans som vi gör.
Ja, berätta för mig så jag förstår hur stora Alcazar är ute i Europa. Tryck på skrytknappen!
– Vi förstod det först själva för kanske två veckor sedan när vi var i Italien och fick skriva autografer redan på flygplatsen. Folk kom fram och skrek ”Alcazar, Alcazar” och knäppte kort och skulle ha med hela sina familjer på bilderna. Mormor, farmor och hela högen skulle vara med. Det är så otroligt stort att vi numera alltid måste ha livvakter när vi ska uppträda.
– Det är ju en sån där Michael Jackson– och Madonna-grej tycker man. När jag var liten och såg de stora stjärnorna på TV fösas fram med livvakter satt jag och drömde om att det skulle hända en själv. ”Åh, tänk vad häftigt det vore”! Men det är faktiskt ganska läskigt på ett sätt. Vakterna föser verkligen iväg en och är jättebeskyddande.

Är det i Italien ni är störst?
– Ja, Crying at the discoteque har legat i topp på listorna i flera månader och i söndags var det Elton John, Jamiroquai, Geri Halliwell, Eros Ramazotti och vi som uppträdde. Det är så kul när alla 20 000 sjunger med i refrängen. Men i Italien sjunger de på nån italiensk-engelska och det låter så roligt. ”Kraj-in-at-da-disko-teck” härmar Andreas och skrattar.
– I Italien är människorna så passionerade. Gillar de nån så visar de verkligen det. När vi hoppar in i vår van efter spelningarna står folk och trängs runt den och vill se en glimt av oss.

Jag hörde att ni toppade en annan stor gala i Italien nyligen där både Ricky Martin och Destiny´s Child var med?
– Ja, det är inte klokt. Jag är ju helt såld på Destiny´s Child. Jag stod typ så här nära, säger han och måttar en centimeter med fingrarna och skrattar.
– Jag höll på att tappa andan. Men samtidigt är man så uppe i sin grej och sitt jobb så man hinner inte njuta av det. Det ska göras intervjuer, skrivas autografer och göras radio- och internetgrejer så man hinner inte se så mycket av de andra artisterna. Man hinner varken prata med dem eller njuta förrän man kommer till hotellet och sparkar av sig de högklackade skorna som tjejerna skulle ha sagt. Då kan man njuta av att det var kul!
– Men det gäller att man har distans till sitt jobb och inte går upp i sig själv helt och hållet. Det är lätt hänt eftersom det hela tiden är fokus på en själv och gruppen. Man har ju sett på vägen hur en del storheter blir ”lite” speciella. Som Geri Halliwell till exempel. Nu ska jag inte prata skit om henne, men jag gillar inte henne. Hon har tio livvakter, det får inte finnas mat omkring henne, det får bara finnas Evian, överallt! Och hennes dansare får bara äta frukt. Det är så twistat. Tänk om vi i Alcazar skulle ställa krav: ”det får bara finnas sprit i vårt rum”.

I Tyskland klättrar ni med raketfart upp på listorna..
– Ja, vi ligger 3:a på den tyska försäljningslistan. Där säljer vi 12 000 singlar om dagen! Det är helt galet. Det är ju som att sälja guld i Sverige varje dag. Men man fattar till slut inte alla siffror. Jag hörde att vi sammanlagt sålt 250 000 singlar i Europa, men man kan bara säga ”jaha, va kul, men visa mig hur mycket det är för jag fattar liksom inte det”.
– Och nu tror alla att man är hur tät som helst. Men pengarna kommer ju långt senare. Och dessutom är det inte singlar man tjänar pengar på. Det är album. Och turnéer.

I Sverige har ni släppt tre singlar. Och albumet släpptes för länge sedan, men sedan drog skivbolaget in albumet från butikerna och nu ska ni lanseras på nytt.
– Ja, det funkade ju inte här. Inget hände. Just då var vi ju så glada att det gick bra i Finland. Men när vi hade varit i Finland tio gånger blev man ju lite så här ”det skulle ju vara kul att kanske få komma till Polen också”…
Vad tänkte ni när inget hände i Sverige?
– Det är klart att vi funderade på vad vi gjort för fel. Det är ju så mycket folk involverade i ett sånt här projekt. Men precis när vi började fundera på vad vi skulle göra istället tog det fart utomlands.

Vad händer närmast då?
– Vi har skrivit kontrakt för tre album och en Greatest Hits-skiva. Vi kör så mycket det går så jag kommer inte vara hemma nånting i höst. Vi ska jobba hårt med lanseringen i Tyskland, men även i England, Frankrike och Spanien. Italienarna sjunger så att säga på ”sista refrängen”…där väntar de på en ny singel.
Som blir…
– Jag vet faktiskt inte. Albumet är ju släppt där, men vi håller på att göra om skivan till lanseringen i England och Tyskland. Vi spelar in fyra nya låtar som är lite mer discodansbetonade och som går i samma stil som Crying at the Discoteque. Dessutom tar vi bort några låtar och har tagit nya bilder till omslaget och så. Vi har bland annat gjort en cover på Human Leagues Don´t you want me. Den spelade vi ju på Stockholm Pride i somras.

Var kommer namnet Alcazar från?
– Vi tog det mest för att vi gillade namnet. Det finns visserligen ett fort i Sevilla som heter Alcazar, men vi tyckte att namnet både såg snyggt ut och lät bra. Det är snyggt med ett Z i namnet. Lite dansbandsvarning kanske.
– Men det är många som säger Alcatraz… Det sade bland andra Ola Salo från The Ark när vi träffades i Italien. ”Det är ju ni, Alcatraz, och det är du som heter Martin va?”…
Är det rätt skönt att komma hem till Sverige där ni inte är så stora?
– Absolut, det är så jävla skönt att jag hoppas att det inte funkar i Sverige…(skrattar)
– Nej, det är klart att man vill att det ska gå bra här med. Men vi brukar säga det när vi kommer till Arlanda efter att ha varit borta ”Nyss var vi i Italien och uppträdde för 20 000 personer och nu står vi här och ska hem och ta hand om tvätt och disk”.
– Men det är ju livet här i Sverige och Stockholm som är det väsentliga. Man kommer inte fatta vad som hänt i Italien förrän man blir gammal. Som tur är har vi filmat allt som hänt så att vi kan visa det när vi kommer hem till våra vänner. ”Titta, titta, vi är poppis i Italien. Jag hittar faktiskt inte på allt. Se vad alla skriker!” Vi sade det direkt när det brakade loss utomlands ”filma för fan för det är inte en jävel som kommer att tro oss”.

Varför har det inte funkat i Sverige tror du? Har du nån slags töntig schlagerstämpel på dig?
– Nej, jag tror de flesta har glömt schlagergrejen. Men vi är inget creddigt band helt enkelt. Och vi kommer aldrig att bli det. Vi gillar glamour, vi gillar det visuella, att dansa och ha kul på scenen. Vi sitter inte med varsin grå polo och gitarr och sjunger kampsånger liksom. Jag tycker det finns för lite Alcazar-grupper i Sverige.
Är ni lite som Army of Lovers lillasyster?
– Ja, kanske. Men vi sjunger på riktigt. Vi lägger ju alla röster och körer själva. Nana Hedin kommer liksom inte in och wailar… (Skrattar)

Men det vore lite patetiskt om svenskar börjar tycka om Alcazar nu bara för att ni slår utomlands?
– Ja, men svenskar är kanske lite sega och fega. Ibland händer det ju att svenska band först slår utomlands och sedan i Sverige.
I USA ligger ni på soundtracket till TV-serien Queer As Folk?
– Ja, jag har inte sett serien i USA. Jag har bara sett delar av den engelska, men jag tröttnade faktiskt. Den var väl lite småkul så där, men inget speciellt. Men det är kul att vi är med i USA-serien. De ska släppa vår låt som förstasingel från soundtracket. Jag har hört att den spelas i USA redan nu. En kompis till mig ringde och sade att de spelade oss på en radiokanal i Seattle. Det vore ju inte helt fel att ”breaka” i USA. Min mamma bor i Miami så det skulle vara kul. Då skulle hon bli stolt.

Du hade en sologrej på gång i samband med att du var med i Melodifestivalen för fyra-fem år sedan.
– Ja, jag spelade in en platta som aldrig släpptes…
Varför släpptes den inte?
– För att den var så dålig.
Men hur kändes det då?
– Då var det väl så där halvkul liksom. Men det tog inte lång tid för mig att inse att de hade rätt. Den var dålig! Men det är klart att det var trist just då eftersom man hade spelat in låtar och stått i studion och lagt ner en massa tid. Driver dagg faller regn hade funkat bra i Melodifestivalen och det var helt naturligt att spela in en skiva. Sedan beslutades det att albumet skulle släppas i Asien, men det passade inte just då. När jag sedan ställde upp i Melodifestivalen med Jag saknar dig, jag saknar dig fick alla plötsligt för sig att jag skulle göra nåt på svenska istället. ”Du ska bara gråta när du sjunger, du ska bara sjunga ballader”. Men då sade jag stopp. Jag måste tänka på vad JAG vill göra. Jag vill inte släppa en platta bara för att släppa en platta. Det finns så många artister som gör det och det går ju inte alltid så bra. Så jag lämnade skivbolaget och jobbade med andra artister och med koreografin istället.

Då undrade alla var Andreas tagit vägen?
– Precis. ”Vad hände med Andreas? Han bara försvann”. Men jag var körsångare åt Jessica Folker och turnerade med henne i Tyskland, Italien och England. Och det var skönt att slippa den tunga biten.
Så du kände inte att du hellre ville stå i rampljuset?
– Nej, det var en slags övergångs-period. Det var jag och Tessan från Alcazar som körade och vi hade precis börjat prata om att hitta på nåt ihop. Sedan ringde Alexander Bard och sade att han hade några låtar som han ville att jag skulle lyssna på. Jag gillade dem, men jag ville inte vara soloartist. Jag gillar att jobba i flock så jag sade åt dem att jag ville vara med i en grupp. Ett Army of Lovers eller ett killband av nåt slag. Men så kom jag fram till att jag ville jobba med mina två bästa kompisar Tessan och Annika som jag känt sedan Wallmans-tiden 1991. Sedan spelade vi in plattan och allt gick väldigt fort.

Är det inte rätt ovanligt att ett band blir så stora på bara en singel?
– Jo, och vi brukar säga det till oss själva ”man är aldrig större än sin senaste singel”. Så om nästa singel skulle floppa är det inte Amore längre.
Du jobbar som koreograf också?
– Ja, lite grann. Men jag kan inte riktigt kalla mig för koreograf. Jag är ingen Hans Marklund eller nån Roine Söderlundh. De skulle nog bara skratta åt mig om jag säger att jag är koreograf. Men jag gör lite smågrejer, jag hjälper till på Wallmans salonger, Golden Hits och jobbar en del med Barbados.

Och så vet jag att du jobbat som aerobics-instruktör?
– Ja, jag har jobbat en del i Stockholm under åren. Dessutom jobbade jag ett år på ett av de finaste gymen i New York. Det var jättekul. Och de tyckte att det var lite exotiskt att jag var från Sverige så gymet döpte alla mina klasser till ”Nordic-aerobics”, ”Nordic-Pump” och så vidare. En gång när jag undervisade stod det en lång tjej i keps längst bak och såg sur ut. Efter klassen kom hon fram och presenterade sig. ”Hi, my name is Julia Roberts”. Hon ville bara tacka för en bra klass, då blir man lite starstruck!

Om fyra månader är det dags för QX Gaygala. Magnus vann titeln Årets Homo senast, är det din tur den här gången?
– Nej! Visst skulle det vara jättesmickrande om jag skulle bli nominerad eller så, men jag kan inte upprätthålla en sån titel tror jag. Då tycker jag man ska ge den till nån som verkligen förtjänar det. Jag tycker inte att jag gör det. Eller det kanske jag gör? Jag vet inte. Jag skulle ju inte tacka nej, men jag hoppas att den går till nån som har gjort nåt bra. Jag har ju bara kommit ut på en höft i Aftonbladet så där… (Skrattar)

Både du och Magnus är ju väldigt upptagna med era karriärer – hinner ni ses nånting?
– Jo, vi hinner allt med att ses. Men visst blir det dyra telefonräkningar. Jag tackar Gud för mobiltelefonen. Magnus och jag är ju inom samma bransch så vi lever samma upptagna liv. Men det är vi ju medvetna om båda två. Och det är lättare att vi båda sitter i samma sits än att den ena bara skulle sitta hemma hela tiden och vänta.
Och så har ni skaffat hund?
– Ja, numera har vi en liten Selma hemma. Det är världens sötaste. Hon är bara en och en halv månad gammal.

Men hur går det när du är ute och reser så mycket.
– Men vi är ju två, Magnus och jag delar på ansvaret. Vi har alltid velat ha hund så då skaffade vi helt enkelt en. Det har blivit en turnéhund.
Vad är det för ras?
– En dansk-svensk gårdshund. Den är i valpstadiet och leker jämt och biter i allting. Det är en rätt ovanlig ras, men vi såg en på stan och föll pladask för den båda två.
– Alla säger ”Åh, har ni skaffat barn” och tycker att de är jätteroliga. Men det blir faktiskt samma sak i början.
– Och det är så skönt när vi går på stan nuförtiden. Förr pekade ju alltid folk och sade ”Åh titta där är Magnus Carlsson”…nu är det mer ”Åh, titta vilken söt hund”…

”Crying at the discoteque”
finns ute nu. Albumet ”Casino” släpps i ny upplaga senare i höst.

ANDREAS LUNDSTEDT
Ålder: 28.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke:Sångare.
Aktuell: Med popgruppen Alcazar som gör succé i Europa.
Familj: Pojkvännen Magnus Carlsson och hunden Selma.
Tre ord som beskriver mig bra: Snäll, rolig, flummig.
Senast sedda film: ”Apornas planet”. Den var ballt filmad. Men vad var det för våp som sprang runt i sönderslitna Survivor-kläder och helt plötsligt kysste Marky Mark..? Nej, jag tycker aporna spelade bättre än de riktiga skådisarna.
Senast köpta CD: Laura Pausini, en gammal skiva som jag köpte i en andrahands-affär.
Senast sedda konsert: Jag hann se lite av Destiny´s Child när vi var i Italien.
Shoppar helst på: Jag gillar Lindebergh, Dolce & Gabbana, Gucci. Men det är så dyrt – jag börjar i såna affärer men brukar alltid sluta på H&M.
Semestrar helst i: Miami. Jag och Magnus är där ibland och hälsar på morsan. Det är så skönt! När hon fyller 60 är ska hon bjuda ner hela familjen med respektive till Miami.
Missar inte på TV: Underhållningsprogram. Konserter, MTV Galan, såna saker. Och schlagerfestivalen så klart!
En person jag beundrar: Jag svarar faktiskt mamma. Hon har gått igenom så mycket och inte haft det så lätt alla gånger. Och så har hon uppfostrat fem barn.
Dålig vana: Att jag röker! Men jag röker inte så mycket – bar anär jag jobbar och fikar opch så. Jag röker aldrig hemma eftersom Magnus inte röker.
Favoritmusikal: Jag är inget musikal-freak direkt även om jag varit med i en del musikaler. Men min favorit är ”Chicago”.

Publicerad: 2001-10-01 00:00:00