Porträtt
Förföljelse på grund av sexuell läggning är i Sverige ett lagstadgat asylskäl.
Hemland, ja. Numera är ju Sverige Amirs hemland han vet att han aldrig kommer att återvända till Iran. Hellre tar han sitt liv.
Jag har redan försökt ta mitt liv vid tre tillfällen, berättar han.
Nästa gång, om jag återigen får avslag, kommer jag att lyckas. Inget kan stoppa mig. Jag orkar inte längre.
Hittills har Utlänningsnämnden avslagit Amirs asylansökan tre gånger. Nu behandlar de en ny ansökan, men läget är ovisst. Amir har levt med ovissheten länge nu, rädd för att bli tillbakaskickad till ett land där homosexuella förföljs, fängslas och mördas. Ett land där han inte längre har någon familj. Det är inte svårt att förstå Amirs förtvivlan.
Jag försöker bjuda Amir på något att äta, men han avböjer vänligt. Ett glas juice är allt han vill ha.
Jag orkar nästan inte äta någonting. Kanske lite glass och en smörgås om dagen. Annars blir det bara min lugnande medicin, och sömntabletter.
Amir mår inte alls bra, men han kämpar. Att han har lärt sig förvånansvärt bra svenska på sin korta tid i landet är väl ett tecken så gott som något. Men hur länge orkar han kämpa?
Amir Sangarnegar kommer från Irans huvudstad Teheran. Amir och hans två äldre bröder växte upp i ett välbärgat hem, i ett stort hus med pool. Trots att hans föräldrar inte är fundamentalistiska muslimer, utan tvärtom ganska liberala, kunde han inte berätta för dem om sin homosexualitet. De förstod aldrig att kompisgänget han åkte skidor och festade tillsammans med var homosexuella. Och att hans bästis egentligen var hans pojkvän.
Vi var tillsammans i tre år, och gjorde slut två veckor innan jag reste till Sverige. Han är fortfarande kvar i Iran och studerar till veterinär.
En gång när Amir och hans vänner hade samlats i en park nära hans bostad kom ett par poliser fram och tvingade med hot om våld gruppen att splittras. Det blev ännu obehagligare någon vecka senare när Amir en sen kväll passerade samma park på väg hem.
Plötsligt dyker två civilklädda poliser upp, och den ene slår mig hårt i ansiktet. Eftersom jag har ringar och ett halsband frågar de om jag egentligen vill vara en tjej. De vill ta med mig till stationen, men som tur är lyckas jag övertyga dem att jag bara är på väg hem för att läsa mina läxor.
Efter den händelsen vågar Amir och hans vänner knappt gå ut. En kompis till en kompis försvinner spårlöst troligen arresterad av polisen. (I Iran är det dödsstraff på homosexuella handlingar.) Då bestämmer sig Amir för att han vill lämna Iran, trots att han till stora delar trivs och har goda vänner.
Jag vill kunna vara fri, och leva öppet som homosexuell.
Amir lyckas övertala sin pappa att de tillsammans ska åka till Sverige och hälsa på en faster och några kusiner över nyår. Den 27 december 1998 anländer de till Sverige. Efter att Irans ambassad fått reda på att Amirs pappa deltagit i en fest som anordnats av regimkritiker bestämmer sig båda för att söka asyl.
Till en början berättar inte Amir om sin homosexualitet för immigrationsmyndigheterna, han vill inte att pappan ska få veta.
Amir finner sig snabbt till rätta, skaffar sig kompisar, och även pojkvänner.
Jag hade tre olika pojkvänner, men alla var otrogna, så det tog slut.
För ett år sedan träffade Amir sin nuvarande pojkvän via Sylvester. Av en slump kom Amirs pappa på deras förhållande och sa upp all bekantskap med honom. Sedan dess har Amir inte heller hört något från modern och bröderna. Nu har han ingen familj varken i Sverige eller Iran, förutom sin svenska pojkvän som han fortfarande bor tillsammans med.
När Amir i våras fick sitt tredje avslag från Utlänningsnämnden blev han djupt deprimerad och orkade inte längre studera eller träffa sina vänner.
Just nu är mina närmaste vänner två iranska tjejer som bor här, och som accepterar mig för den jag är.
Och så får jag stort stöd av min kurator, min advokat och Stig-Åke Petersson på RFSL.
Kanske kan Amir också söka lite tröst i sin tro. Inte hos Allah utan hos Jesus.
Jag har ofta tvivlat på om det finns en gud, men jag har bestämt mig för att jag vill bli kristen. Och det blir jag om tre veckor när en vän till mig som är präst i svenska kyrkan döper mig.
Om Amir bara får stanna så är Sverige ett land han verkar kunna trivas bra i. Han gillar svensk korv, Barbados-Magnus och att fiska abborre. Förmodligen bor han inte kvar i Stockholm, utan flyttar ut på landet kanske till Norrland.
Jag vill bo där det finns få människor, men många djur. Jag vill ha en hund, hästar, och kanske apor
Jag gillar också kylan och mörkret. Och snön. Ni svenskar tror säkert att jag är galen, ni vill ju bara ha värme och sol.
Om ett par veckor kommer Utlänningsnämndens beslut.
Amir Sangarnegar är inte på något sätt unik som homosexuell flykting från Iran. Sedan maj 1998 har Stig-Åke Petersson, flyktinghandläggare på RFSL, hjälpt till i 28 liknande fall. Hur många som har fått stanna vet han inte, flera har gått under jorden och andra har eventuellt utvisats utan hans vetskap.
Men i det här fallet är jag ganska hoppfull eftersom Amir har blivit så omskriven i pressen, och på grund av hans dåliga psykiska hälsa. Utlänningsnämnden har nog insett att de gjort en felbedömning och hittar säkert på ett svepskäl så att han får stanna. Men inget är säkert.
Publicerad: 2001-09-30 12:00:00
Uppdaterad 2021-11-20
