TV

Att ses och synas är drömmen för många idag. Att röra sig i den åtråvärda kändissvängen där kindpussar och ytlighet dominerar, är lika lockande. Att tillhöra de utvaldas skara – eller inte. Om detta och lite till pratade QX med filmduon Stina Gardell och Benjamin Wolff.

Hur fick ni idén till den här dokumentären?
Stina: Fler människor har en längtan efter att bli en del av kändisvärlden. Vår idé bygger på att vi ville stanna kvar i den ytliga världen och undersöka hur den funkade, vi ville fördjupa oss i ytligheten. Vi ser inte med något förakt på den världen.
Benjamin: Vi var nyfikna på vad det är som är så attraktivt med att vara känd. Många unga säger sig vilja bli programledare idag. Och det verkar handla mer om fascinationen av att synas än att man verkligen vill ha ett specifikt jobb. Dessutom ville vi göra en film för alla de som inte blir bjudna på kändisfesterna.

Vad har varit svårast med att göra den här filmen?
Stina: Ett grundläggande problem har varit att vi skildrar en värld där människor drömmer om att bli exponerade. Att få folk att visa sitt verkliga jag har därför varit svårt. Dokusåpamänniskorna är det lättast att få kontakt med. De vågar tappa masken på ett helt annat sätt än mer etablerade kändisar.
Benjamin: Sen har det ju varit lite svårt att vara den där flugan på väggen när man släpar på en stor kamerautrustning.
Stina: Och jag ville verkligen veta vad två snygga babes pratar om när de går ut!

Hur fick ni tag på de medverkande?
Benjamin: Vi ringde upp festfixarna. Vi berättade att vi höll på med en dokumentär och behövde gå på deras fester för att kunna göra den här filmen. En av de medverkande upptäckte vi genom att en amerikansk filmregissör anlände till en fest med två enormt vackra kvinnor, varav den ena var Pernilla. Vi blev nyfikna och tog kontakt med henne.
Stina: Första gången vi var på en fest var på premiäröppningen av Louis Vuitton-butiken på Stureplan. Det var fascinerande att se hur det gick till. Bindefeld sprang omkring med sina assistenter, kändisjournalisterna kramade varandra och snackade som om dom var på släktkalas. Sen hälsade festfixaren journalisterna välkomna och man märkte att det var ett enormt samarbete mellan dem. Sen kom de första gästerna. Den gången var det Emma Sjöberg och Hans Wiklund och så började de OCKSÅ hälsa på journalisterna som om de var gamla kompisar. Det var här vi hittade Daniel och vi tyckte att han verkade vara en ung hungrig kille, så vi började följa honom.

Speciellt tre scener i filmen berörde mig ordentligt. Det var när ingen kom på Robinson-Karins första fest, när Daniel inte ville prata om begreppet ’hemma’ och när Pernilla gick förbi sin mammas fönster och funderade över deras relation. Det gjorde nästan ont. Finns det scener som ni upplever är ’lite på gränsen´?
Stina: Nej, tvärtom! De behövde ju vara där för att skapa komplexitet hos de medverkande. Jag tycker inte att filmen är utlämnande utan dessa scener ger istället de medverkande en slags värdighet. Vi ser att de är vanliga människor med vanliga tankar. Men visst är Karins scen hård. Det är en hård värld vi skildrar.
Benjamin: Vi ville ju inte heller enbart visa schablonbilden av dessa människor.

Vilket ansvar har man som dokumentärfilmare?
Benjamin: Vi har ett stort ansvar gentemot de här människorna. Vi vill försöka ge en rättvis bild. Den är inte heltäckande utan det är bara en liten glimt man får se.
Stina: Vi har varit väldigt ärliga. Vi ironiserar inte utan tar alla våra personer på allvar. De smärtsamma scenerna i filmen är nödvändiga; ju mer man visar av sig själv desto mer sympati kan man få.
Benjamin: Det har varit jätteviktigt att inte lägga en massa värderingar i det som vi visar. Därför har vi inte försökt göra nån journalistisk granskning av kändisvärlden, typ ”Kalla fakta”.

Nu har ni gått på massor av kändisfester i researchsyfte. Vad har ni fått för känsla av dessa tillställningar?
Stina: Vissa hävdar ju att det är som en enda stor firmafest, men jag vet inte. Big Brother-Karin står och blir nypt i rumpan av en 60-årig gubbe för att hon drömmer om att bli programledare för ett reseprogram på tv. Det finns en massa löften, men jag vet inte om det verkligen blir något av det hela.
Benjamin: Man anar och förstår att det finns folk som mår dåligt. Men eftersom det handlar om fester som för många människor symboliserar bilden av den optimala lyckan måste man ju le även om man kanske inte är så glad.
Stina: Det finns dessutom en massa hårda gränser för hur man ska bete sig, nästan som ett kändisfesternas vett & etikett: Man ska inte komma ensam utan alltid två och två. Om du är ensam blir du inte fotograferad. Du ska gärna komma i taxi. Man ska också vara lagom och absolut inte komma i fel klädsel. Alltid hälsa på festfixaren.

Ni kände aldrig att ’nu är det dags att byta liv och bli kändisar istället?’
Benjamin: Nej, inte byta liv men man ska nog inte sticka under stol med att man helt klart kan förstå lockelsen i att bli bjuden och delta i dessa fester. Lockelsen i att vara utvald.
Stina: För mig handlar det mer om en ren nyfikenhet. Hur står folk ut? Hur orkar folk hålla maskerna uppe? Men visst är det spännande att se hur det funkar. Vi har ju haft koll och suttit inne med massa slaskinformation och vetat vem som har hånglat med vem. Vi har tillbringat så många nätter med att se det som sedan blivit skvaller i tidningarna dagen efter…

När man tittade på tv för inte så länge sedan fanns där RIKTIGA kändisar som intervjuades och medverkade på olika sätt. Sedan blev det mer och mer lekprogram som Fångarna på Fortet – men fortfarande med kända människor. Idag ser vi mest vanliga människor på tv som deltar i olika dokusåpor. Tror ni att det kommer att bli en backlash för dessa snart och en återgång till mer äkta kändisar?
Stina: En sån här värld har ju inte plats för hur många låtsaskändisar som helst. Och det råder ju en extrem hierarki. Vissa kändistidningar har ju bestämt sig för att ta avstånd från folk som medverkat i dokusåpor. De räknas inte som kändisar längre. Om alla kan bli kända så är det ju ingen vits liksom…

Drömde ni själva om att bli kända när ni var små?
Stina: Nej, det är väl antagligen något fel på mig som inte gjorde det. (Skrattar!) Jag har alltid gillat att hålla mig i bakgrunden.
Benjamin: Jag ville bli fotbollsmålvakt! Jag spelade faktiskt i Vällingby AIK:s andra lag…!
Men hur kända är ni egentligen nu?
Stina: Inte alls! Men för en van P1-lyssnare är vi nog bekanta namn. Och det har hänt att folk har känt igen min röst från radion och frågat om det är jag.
Benjamin: Fast det finns ju något absurt i att vi har gjort radio i så många år nu och sedan jobbar vi med en film som handlar om att synas.

Tycker ni att det finns några kändisar som inte borde vara kända i Sverige idag?
Stina: Jag tycker inte att kriminella borde vara kändisar. Både Svartenbrandt och Christer Pettersson uppnådde ju något slags kändisskap och vimlade på fester. De förtjänar inte en plats i ramp-ljuset på det sättet.
Benjamin: Jag tycker även att det kan bli ett problem när seriösa journalister blir kändisar och äter av det bord som ska granskas. Vi har varit väldigt noga med att inte smaka en enda snitt eller så mycket som lukta på champagnen! Vilket kan vara ganska frustrerande när klockan är ett på natten och man är jättehungrig.
Stina: Vi har inte tagit en tugga! Jäklar vilka goda bufféer vi har missat. (Skrattar) Men där är det ju jätteviktigt att inte falla dit, man måste ha ryggen fri för att bli trovärdig

Dokumentären: Se mig! visas på SVT2
onsdag 19 september klockan 20.00.

http://www.svt.se

Publicerad: 2001-09-18 12:59:58