Gröna Lunds homofaktor betygsatt

QX.se testar

Konsumenttest. Är Gröna Lund homo? Både ja och nej. Tidigare på dagen är svaret definitivt nej såvida man inte är en homofamilj med barn, på kvällen däremot är svaret ja.

Men hur homo är Gröna Lund som företeelse? Får man ragg, är pojkarna söta och känner man sig hemma?

Man kan ta sig till dit på flera olika sätt. Djurgårdsfärja, Grönans egen båt, buss, bil, cykel, promenera eller spårvagn. Jag valde att åka med Grönans egen båt. Det var inte någon galakryssning men man har i vart fall försökt göra båten lite mer gala än den säkert var från början. Man har målat hela båten i rött och gult och klätt in skapelsen i gula lampor, den andas tivoli. Men lite hjälp här och där hade inte skadat. Ett gäng Cunigundor skulle med all sannolikhet kunna göra underverk med båten. Eller varför inte arrendera ut den till Loveboatpojkarna? Men var fanns alla söta sjömän? Ska det inte finnas såna på en båt? Hallå??? Inte en enda så långt öga kunde nå.

Så uppenbarar sig nöjesfältet.

Det är med skräckblandad förtjusning jag ser de två enorma pelare som reser sig mot skyn. Långa och grova skjuter de upp ur marken och sträcker sig mot skyn. Väl var framme vid Gröna Lund infann sig dock en besvikelse. Vi fick stå i kö! Skandal! Inte ett enda av en bögs vanliga arsenal av vipkort och medlemskort till diverse bögklubbar i plånboken fungerade. Efter det traumatiska köandet var man så inne på området. Här skulle åkas, skrikas, trängas och partajjas.

Ett råd till alla er som ska dit, ta inte med er för mycket väskor, puderdosor och ombyten. Det är svårt att få tag på någon effektförvaring. Det var en stunds väntan innan det fanns en förvaringsbox ledig. Det är ju rätt opraktiskt att släpa med sig allt runt hela tivolit. Tänk om man åker Jetlinen och allt puder skulle blåsa bort. Hemska tanke.

Vill man njuta av alla attraktioner som finns på området (alla de söta pojkarna undantaget) gör man bäst i att skaffa sig ett åkband. Men det var med viss tvekan jag lät de fästa det runt handleden. Ett band i vitt papper med ljusgrönt tryck på. Jag kan inte tänkta mig ett enda plagg som den passar till. Inte en enda paljett, inget glitter, ingenting. Nej tacka vet jag årets Dog Tag.

Äventyrandet hittills har fått magen att kurra. Dags att hitta någonstans att äta en bit mat och få sig något att dricka. Stegen gick mot Tyrol. För har det varit gaygala där så kanske kanske skulle man hitta en gammal överbliven paljett eller en kvarglömd boa. Men det var fullt. Fullt? Men hallå, jag är ju bög, släpp in mig! Men inte. Vakterna var stenhårda. Skam den som ger sig tänkte jag. Efter en del trixande lyckades jag ta mig in. På scenen var det en Tyrolerorkester som stod för underhållningen. Men inte ens med headsetet på sig lyckades sångaren göra en vettig Madonnaimitation.

Trumpetaren presenterades som Sylvester och det var väl så mycket homo de skulle bli. Jag gick. Stegen gick mot det mest heterofila jag kunde tänka mig, O*learys sportbar. Ett tips, beställ deras Ceasarsallad med kyckling. Underbar.

Mätt och belåten var det så dags att ta nöjesattraktionerna i besittning. Jag tog sikte på lustiga huset, men så värst lustigt var det dock inte. Men det finns ett rum där som är värt ett besök. En smal gång man ska gå på där hela rummet omkring en snurrar. Det går inte att klara sig opåverkad. Kanske
skulle en hel flaska poppers kunna göra samma sak men jag är tveksam. Man tappar kontrollen fullständigt. Sedan tar man den lilla flygande mattan och lämnar huset. Här är det på sin plats med en liten varning. Man blir fotograferad när man åker. Tyvärr är det inte vare sig Peter Knutson eller Elisabeth Olsson som tar bilderna, och det syns. Och det är elakt att man inte blir upplyst om detta innan så att man i vart fall skulle kunna ha piffat till sig lite. Sådana här foton tar de på en i nästan varje attraktion man åker och jag måste säga att jag inte kände igen mig själv på ett enda av dem. Nåväl, efter denna berusande upplevelse styrde jag stegen mot Jetline.

Här skulle åkas berg och dalbana. Den är klassisk och rolig och passar alla, såväl fjollor som machobögar. Machobögarna kan skrika utan att behöva riskera sina rykten som macho och fjollorna, ja de skriker ändå, även om de skulle åka Nyckelpigan. Jag vet av egen erfarenhet.

Vikingagungan måste vara konstruerad av någon som gillar wetsex. Har man inte kissat innan så kissar man garanterat på sig när man åker den. Det kittlar i magen och man har fullt sjå med att hålla sig.”Det kittlar störtskönt i kistan” för att citera en inte helt okänd, snäll och inte så intelligent björn i Djugelboken .

Återigen dras blickarna mot den största och högsta av de två stora gigantiska fallosarna på området, Fritt Fall.

Det ser totalt livsfarligt ut. Den mindre heter Katapulten och ser inte alls så skrämmande ut. Jag måste ha gått som i trance för plötsligt så står jag där i kön som sakta ringlar sig framåt mot det oundvikliga. Snart ska jag sitta där uppe i himmelen och dingla med fötterna. Jag kommer fram och när jag väl sitter där fastspända inser jag att detta är the point of no return. Nu finns ingen utväg. Jag kommer att dö. Jag vet det. Sakta sakta åker vi upp och snart får jag väl sitta och dricka champagne med alla som gått hädan på något litet moln där uppe i himmelen.


Men jag håller minen, försöker se cool ut. Ingen ska få se min dödsångest. Jag ångrar att jag stått där nere på marken och häcklat alla andra som åkt upp med skräcken tatuerad i sina ansikten. Förlåt alla ni, jag vet bättre nu.
När man sitter där, 80 meter ovanför marken, och dinglar med fötterna, då är man inte kaxig. Hjälp, jag vill ner tänker jag. Men jag avslöjar mig inte med en min. Plötsligt faller vi, rakt ner. Marken kommer emot oss med ljusets hasighet. Jag vill skrika men kan inte. Det går inte eftersom jag slutar andas. Jag börjar inte andas inte förrän jag är nere på marken igen, levande. Puh! Stiger ur och försöker se oberörd ut när jag går därifrån. Jag vill upp igen!


Nu klarar man av vad som helst, det är jag övertygad om. Det finns inget som slår detta.

Nästa anhalt är Katapulten.

Den ser ut som en barnlek jämfört med vad jag nyss upplevt. När jag står där och väntar så hör jag skriken från de som åker. Barnsligt tänker jag. Den är ju bara 55 meter hög jämfört med Fritt Falls 80 meter. Och här skjuts man upp, man slipper ju se marken komma emot en. Barnlek. Efter dryga 40 minuter i kö är det så dags. Går med kaxiga steg fram och tar plats. Och med en bögs medfödda förmåga att se uttråkad och blasÈ ut sitter jag där och väntar, och väntar, och väntar. Och utan förvarning skjuts vi upp mot rymden, det känns som det aldrig tar slut.


Vi kommer att hamna i omloppsbana kring jorden. Återigen vill jag skrika men jag kan inte. Varenda muskel i kroppen är spänd och jag glömmer återigen bort att andas. Adrenalinet pumpar i kroppen och nu VET jag att jag ska dö, på riktigt. Lika plötsligt som vi skjutits upp slungas vi nu nedåt, vi kommer att hamna i Kina (och där har de väl inte ens bögklubbar). Fortfarande andas jag inte. Mamma, hjälp mig! Så där håller det på, vi skjuts ömsom uppåt ömsom nedåt. När åkturen är klar så har jag kommit till en ny insikt. Störst är inte bäst. Det är inte storleken som har betydelse. Långt ifrån. Också små saker har sin charm.

Kvällen börjar närma sig sitt slut och jag passar på att åka en helt vanlig klassisk karusell, en där man sitter i små vagnar som åker runt, runt, runt.

Jag valde den för att det var schysst musik. Technon pumpade ur högtalarna och lamporna blinkade som på det värsta bögdiscot. Plötsligt byts den pumpade musiken ut mot Meat Loaf (hårdrock för den som inte är så hemma i den musikvärlden). Det som för en sekund sedan var en skön upplevelse förbyts till rena mardrömmen. Överlag så skulle musiken i de olika åkattraktionerna behöva en uppfräschning. Varför inte låta några av våra favvobög-DJs ta hand om musiken? Då skulle det bli super.

Klockan är elva på kvällen och Grönan stänger. Alla drar sig mot utgångarna och köerna och trängseln är återigen ett faktum. Trots det så var det en kanonkväll. Jag ska dit igen.

Hur är Grönan ur ett homoperspektiv då? Helt okej säger jag, framför allt om man vill spana. För det finns mycket att spana på. Enormt mycket. Att stå i köer och trängas är inte så illa faktiskt. Framför allt inte när det är en massa snygga killar man står och trängs med. Och vill man så kan man alltid sitta och gnida sig mot dem när man ska åka i de olika attraktionerna också. Det är bara att tränga sig ner bredvid någon man tycker ser bra ut. Men det bästa är att machobögar och fjollor behandlas lika och vi kan skrika ikapp utan att behöva tappa ansiktet.
Och vill man så kan man ju alltid låtsas vara hetero för en kväll.
Smyghetero. Låna med dig grannens barn och fråga någon fag-hag-väninna om hon inte vill låtsas vara din flickvän för en kväll.

Gröna Lund är inte den största nöjesparken i Sverige men jag har lärt mig en sak… storleken inte har någon betydelse. Och jag tycker nog att en nöjespark är väldigt mycket homo överlag. Det är massor och åter massor av blinkade och glittrande lampor, musik som dånar, man trängs i köerna på samma sätt som man trängs på ett dansgolv och det är massor av män som skriker ut sin dödsångest. Kan det bli mer homo?

Om man ska betygsätta Grönan så skulle jag sätta följande betyg (skala 1-10):

Åkbandet
* (1)

Musiken
** (2)

Fritt Fall
******** (9)

Katapulten
********** (10)

Spaningsfaktor
********* (9)

Raggningsfaktor
**** (4)

Fotograferingen i attraktionerna
– (minus) såvida de inte installerar sminkspeglar i kön innan man ska åka.

Maten
******* (7)

Köer och trängsel
******** (8) (Ja, man får ju gnida sig mot söta pojkar)

Fjollvänligt
********** (10)

Machovänligt
********** (10)

Nytta av sina vipkort och medlemskort på bögklubbar
– (minus)

Helhetsintryck
******* (7)

http://www.tivoli.se

Publicerad: 2001-07-20 17:09:41