Backroom Matches kulmen på skamfesten

Festival

Stockholm Shame 2001 är över och arrangörerna kunde räkna in ungefär 1600 besökare. Festivalen som samlade gamla Frigörelsekämpar i en skön blandning med unga vänsterhomos utvecklades till en snäll protest mot ”kommersialiseringen” av Pride.
Shame blandade filmvisningar, debatter, mingel med artistuppträdanden. I det stora hela blev det helt enkelt en mini-Pride, fast med mer vänsterradikalt anslag: andelen kvinnor var fler än man brukar se vid homofestivaler och den manliga delen av den unga publiken var påtagligt hårlösa.
Schlager och Drag-teman lös med sin frånvaro och istället var det feministrock, Jan Hammarlund, punk, Marit Bergman och så kulmen, Backroom Matches, bögrap, som underhöll publiken.
Bokborden av anarkistiska bokhandeln Info, Rosa Rummet, kulturföreningen Tupilak, försäljare av laglig hampa-té och så tidningen Zon.
Istället för gaykrogar var det här Kantin Moneo, Moderna Muséets café som stod för försäljningen.

Debatterna handlade om bisexualitet och prostitution och så en diskussion mellan Pride och Shame. Stockholm Prides Nicke Johansson och Stockholm Shames Daniel Bergkvist försäkrade att man inte var arga motståndare. Tvärt om, menade de, så kompletterade festivalerna varandra.
Den hårdaste kritiken mot Stockholm Pride handlade om att paraden avslutas vid Pride Park, dit man måste ha biljett för att komma in. Tupilkas Peter Fröberg och Bill Schiller frågade argt vad Pride egentligen har för sexualpolitiskt budskap. Nicke Johansson menade att Föreningen Stockholm Pride inte har något politiskt mandat utan överlämnar det arbetet till RFSL och de homopolitiska föreningarna.
Flera kvinnor i publiken kritiserade kulturutbudet under Stockholm Pride för att vara för mansdominerat och man lät sig inte nöja med budskapet engagera er själv då!”. Istället kom debattens enda applåd att ges till en person som undrade varför män inte kan lyssna på och tillgodose kvinnors önskemål.

På scen var huvudnumrena Marit Bergman och FagRap (bög rap)-killarna MaaSen och VGurra. Dessförinnan hade Jan Hammarlund inlett festivalen med flera av sina homopolitiska sånger och knöt samman 70-80-talens Frigörelseveckor med Stockholm Shame. Tomas hemstad sjöng softhouse med sin grupp Pharmacy och så blev det skön feminist-folklore av Strula med Siri.

Bakom festivalen står flera frivilligt arbetande som stolt kunde konstatera att Stockholm Shame blev en stor framgång – såväl som egen festival som i sin roll av att kritisera Stockholm Pride.
Det kaxiga uttalandet att Shame är som Pride fast roligare, är nog mer en fråga om vilken musiksmak man har….

På natten blev det efterfest i arrangemang av ”QueerZone-grabbarna” Henrik och Frille som fyllde hela Kafé 44 med danssugna.

Mingelbilder från festivalen