Att vara välsignad av kärlek

Tove Jansson

Det var en anmärkningsvärd sammankomst i Uppsala, när Barbro K Gustafsson lade fram sin doktorsavhandling om ”erotiska och homosexuella skildringar i Tove Janssons senare litteratur”.
Dels var det historiskt att den teologiska institutionen godkänt ett ämne som handlar om homosexualitet, och dessutom är det en tvärvetenskaplig studie, där litteraturvetaren Birgitta Holm fungerat som extra handledare.
Men kanske mest anmärkningsvärt var det att Tove Jansson själv varit så engagerad i arbetet med avhandlingen.
Eller som biskop Lars Carlsson uttryckte det vid middagen efter disputationen: Barbro K Gustafsson är modig som vågar skriva om en ännu levande författare.

Disputationen kändes som en manifestation av lesbiska kvinnor, många av dem präster eller kyrkligt engagerade. Barbro K Gustafsson prästvigdes för en tid sedan av biskop Lars Carlsson samma med tre andra öppet homosexuella präster. Vid sin sida, under arbetet med avhandlingen har Barbro haft sin livskamrat Kerstin Hammarsten.

Tove Jansson hedrade Barbro K Gustafsson genom sin närvaro, samman med sin livskamrat sedan 1955 Tuulikki Pietilä (vid disputationen presenterade Tuulikki sig själv med de lätt självironiska orden: ”Det är jag som är Too-ticki.”)
Barbro K Gustafsson berättar tidigare på dagen för opponenten, etikern Lars-Olle Armgard från Lund, att hennes målgrupp med avhandlingen främst är lesbiska och homosexuella. Barbro K Gustafsson är ”aktivist”, hon arbetar medvetet med att ta fram de homosexuella sidorna i Tove Janssons böcker, för att ge oss andra en tillåtelse att läsa dem med våra ögon.

Det erotiska och homosexuella temat i Tove Janssons litteratur är inte alltid tydligt, utan är en av många dimensionerna. Bara en, men förmodligen en av de viktigare. Att Tove Jansson under hela arbetet hjälpt Barbro med kommentarer, med samtal om sitt eget liv och med att dela med sig av mycket personligt material, gör att arbetet känns så oerhört äkta. Visst är det tolkningar Barbro K Gustafsson har gjort i sin avhandlingen, men de är sannerligen inte gripna ur luften.

”Stenåker och ängsmark” heter avhandlingen och på omslaget finns en akvarell från 1930 av Tove Jansson. Akvarellen illustrerar den dröm Tove haft när hon var ”lite över tjugo” och som hon senare fått hjälp att tolka av sin psykolog.
Den handlar om svarta hundar, ljus som sjunker ut i havet, röd kvällshimmel och en känsla av det farliga och av hur allt är förlorat.
Hundarna, menade psykologen, var den förträngda driften och det sjuknande ljuset den förnekade sensualiteten.
Detta, menar Barbro K Gustafsson är en viktig byggsten för att förstå den symbolik vi möter i Tove Janssons böcker: ”Främmande djur lockas fram, men då de kommer för nära och ej kan kontrolleras blir de farliga och måste stötas bort”, skriver Barbro och menar att detta rör dunkla krafter i det omedvetna och i sexualdriften.

En viktig tankegång i Tove Janssons böcker är det farliga i att ”bryta sig in i en människas idévärld, tankebanor och livslögner. Människan behöver sitt skyddsnät, även om det är skört som spindelväv – tills det nya har fått tillräcklig bärkraft” (Barbro K Gustafsson)

Jag minns Muminmammans ord:
”Man ska inte fråga så mycket. Folk vill ha sina hemligheter i fred”. Vi behöver våra hemligheter och livslögner – i alla fall tills vi mognat och frigjort oss från omgivningen och traditionens tryck.
Det slår mig när jag läser Barbros avhandling att så mycket av det hon tolkar in i vuxenlitteraturen, från ”Bildhuggarens dotter” till ”Brev från Klara och andra berättelser”, att så mycket av de centrala tankarna finns med redan i muminböckerna.

Hunden Ynk lyfter Barbro fram för att illustrera att man inte ska, eller ens kan, förändra sin grundnatur. Ynk vill bli som de vilda vargarna och han lockas av gemenskapen i flocken. Men efter ett skrämmande möte med vargarna inser han att han aldrig kan bli som dem. Han är hund och han kan utvecklas, men grundnaturen kan han inte förändra.

Det finns många homosexuella, eller till och med erotiska, berättelser i muminböckerna. Jag minns med värme en där Snusmumriken ska ta farväl av Mumintrollet. Mumin vill med ut på den bohemiska Snusmumrikens färder, men får nöja sig med att längta till nästa sommar, då vännen återvänder.
Kanske var det inte bara Mumindalens bekymmersfria liv och lätt upproriska och anarkistiska värld som lockade mig som barn att om och om igen läsa Tove Janssons Muminböcker. Kanske kunde jag även förstå och känna igen mig i de homosexuella underströmmarna.

Barbro K Gustafsson talar huvudsakligen om vuxenböckerna, det är via dem hon själv upptäckt Tove Janssons litteratur. Men hon har träffsäkert tagit med några berättelser ur muminvärlden. I berättelsen om ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” (I boken ”Det osynliga barnet”) befrias hon genom en stor storm från sin instängdhet och rädsla: ”Nu blir jag aldrig mera rädd”, citerar Barbro Filifjonkans upplevelser efter katastrofen, ”Nu är jag alldeles fri. Nu har jag lust med vad som helst.”

Och hon berättar om de elektrifierade nummuliterna i boken ”Sent i November”, där Filifjonkan och homsan Toft reagerar olika inför denna – som Barbro tolkar det – erotiska symbol: elektricitet.
Tove Jansson skriver dock inte enbart i gåtor eller undermedvetet när hon berättar om homosexuell samlevnad och homosexuella livserfarenheter i sina böcker.

I ”Solstaden” möter vi Tim Tellerton som det viskas om i pensionärskolonin i Florida. Det skvallras om ”hemska främmande ord”, och visst kan vi förstå vad dessa ord berättar.
Tim Tellerton presenteras i boken: ”I hela sitt liv hade Tim Tellerton varit fängslad av damer äldre än han själv, damer som såvitt möjligt erbjöd glädje för ögat och spirituellt umgänge utan överdrifter. Han högaktade den form av vänskap som inte solkas av det alltför personligas fatalitet men förmår behålla en gnista av spänning, en antydd möjlighet som aldrig formuleras. Mycket få kvinnor kunde avnjuta och bevara denna fina distans någon längre tid, de hade sällan sinne för nyanser.”

Tim försöker närma sig den unge killen Joe, aktiv hos Jesusfoket. I detta möte kommer han till en insikt, som Barbro ser som ett centralt yttrande:
”Att forma utan att påverka”.

Medan Tim Tellerton verkar vara en homosexuell man som lever diskret – han var revystjärna som ung – och kanske aldrig har haft en relation, möter i ”Brev till en idol” (novell i ”Lyssnerskan”) en ung kvinna som äntligen får träffa den författare hon beundrat. Väl hemma märker hon en främmande stämning som oroar henne. Idolen är avvisande och vi får antydningsvis veta att han lever med en man.
”(…) någon öppnade tamburdörren och kom in (…) Den som hade kommit in var stor och lång men hon såg honom aldrig, bara stövlarna…, (…)”

Det finns två noveller i boken ”Dockskåpet” som berättar om homosexuella relationer. Titelnovellen, som i sin helhet även publicerades i Reporter, berättar om två män, Alexander och Erik. De är pensionerade och lever samman. Alexander bygger ett dockskåp – det fulländade huset – och tar hjälp av vännen Boy. I novellen beskrivs svartsjuka. Erik ställs utanför när Alexander och Boy bygger sitt dockskåp. I slutet markerar dock Alexander tydligt vart han hör hemma. Dockskåpet är i och för sig gjort av Alexander och Boy, med det är Alexanders och Eriks.
I samma bok finns novellen ”Den stora resan” som handlar om relationen mellan Elena och Rosa, och Rosas mamma. En novell om kärlek och modersbundenhet – om Rosa som inte orkar med friheten, utan byter den ena auktoriteten mot den andra.
Barbro K Gustafsson påpekar att bilden av homosexualitet i Tove Janssons författarskap är mörk – behäftad med problem och negationer. Barbro förklarar detta med samhällets negativa syn på homosexuella relationer. Ett synsätt som även skall ha påverkat Tove Jansson.

Medan Barbro, skolad i gay/lesbiska rörelsen som hon är, betonar samhällets påverkan och inflytande, verkar det som Tove Jansson själv inte är lika självklar på denna punkt. Barbro kritiserar Tove Jansson för ”bristen på sociala förklaringsmodeller” och formulerar sig vidare: ”Min egen uppfattning är att homosexuella och lesbiska livsyttringar i sig är friska och livskraftiga, men att de sociala påfrestningarna leder till ohållbara livsvillkor, vilket i sin tur kan medföra personlighet- och relationsstörningar.”
Tove Jansson verkar inte mena att samhällets synsätt har så stor påverkan på våra relationer. Eller som opponenten Lars-Olle Almgard filosoferade: att problemen i relationerna är lika för homo- och heterosexuella. Att de problem Toves homosexuella skildringar tar upp även är giltiga i heterosexuella sammanhang, trots att heterosexuellas relationer är sanktionerade av samhället.

Frågan är intressant; ibland känns det som om vi hoppas att de problem vi har i våra relationer ska lösas, bara vi får partnerskap eller ännu bättre, giftermål.
Barbro K Gustafsson skriver i avhandlingen att ”de flyktiga erotiska förbindelserna är bland annat en följd av marginaliseringen. Direkta sexuella kontakter knyts i parker, på gator, torg, toaletter, i badhus och på badstränder. Sådana träffställen frekventeras endast av män.”
Tanken att homosexuella män, på grund av samhällets förtryck, har många olika sexuella kontakter och att detta kommer minska om vi får partnerskap är en vanlig teori. Men nog ”skvätter” heterosexuella män i minst lika hög grad som sina homosexuella bröder trots att de har samhälleligt sanktionerade relationer.
Partnerskapet lär läka många sår och upprätta många människor, men grundproblemet, ofta de Tove Jansson beskriver, kommer finnas kvar i oförminskad styrka: de frågeställningar Tove beskriver ligger långt utanför samhällets kontroll och påverkan.

Barbro K Gustafsson tar i ett eget kapitel upp boken ”Rent Spel”. En bok där kärleken mellan två äldre kvinnor beskrivs i ljusa ordalag. 1989 är Tove Jansson färdig att ge ut en öppen och oerhört fin berättelse om två kvinnor. En berättelse som fick gensvar i gayvärlden genom pris från finska gayrättsrörelsen SETA och kulturföreningen Tupilak.
”Rent Spel” berättar om de två 70-åriga kvinnorna Jonna och Mari som levt samman i flera decennier. De bor ihop dels i två ateljévåningar, med en vind som förbindelseled och dels en ö i finska skärgården. Jonna är grafiker och Mari författare. De två har rest mycket samman likt Elena och Rosa i novellen ”Den stora resan” vill göra. I sista kapitlet får vi veta att Jonna har fått möjlighet att resa till Paris och en ateljévåning där hon kan arbeta. Barbro jämför i sin avhandling de två berättelserna: I ”Den stora resan” omintetgörs Elenas dröm (om en gemensam resa) av Rosas beroendeförhållande till sin mor, och till slut föreligger risk för brytning mellan de två kvinnorna. Novellen ger en mörk bild av relationen mellan två partner av samma kön.
Men i sista kapitlet i ”Rent Spel” får vi istället en positivare bild av relationer mellan två kvinnor.
”Mari frigörs från såväl sitt beroende som sin övergivenhetsskräck. ‘Butch’ – och ‘Femme’-strukturen bryts ner. Det går att vara ensam, ‘när man är välsignad av kärlek’.

Det sista, om att vara välsignad av kärlek, är ett av de vanligaste uttrycken i Tove Janssons författarskap. De av oss som är välsignade av kärlek kan utvecklas och frigöras.
Opponenten Lars-Olle Armgard frågar sig om den positiva attitydförändringen i Tove Janssons böcker kanske handlar om hennes personliga utveckling – något som naturligtvis inte behöver vara isolerat från samhällets attitydförändring.

För mig känns det, utan att känna Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs relation, som ”Rent Spel” skulle kunna ha många självbiografiska inslag. Tove Janssons kunskap och känsla för både den öppna och den dolda och undermedvetna kärleken gör hennes böcker till en dokumentation av hela spektrat utav våra erfarenheter.
Att Tove Jansson arbetat så nära Barbro K Gustafsson och hjälpt till att tydliggöra de homosexuella medvetna och undermedvetna inslagen i sin litteratur är i sig en utveckling till öppenhet. En öppenhet som visst har sina begränsningar – då hon inte vill låta sig etiketteras. Eller kanske är det just det som är att inte begränsa sig?

Det verkar på mig som Tove Jansson i sitt författarskap kunnat beskriva den lesbiska kärleken mer positivt i takt med att hon upplever sig själv mer positivt.
På något konstigt sätt kommer Tove Jansson ”ut”, samtidigt som hon inte gör det. Kanske är etiketterna och det språk gayvärlden använder alltför direkt och tydligt, eller allt för förenklat för att fungera för Tove Jansson.
Men i hennes litteratur är det oerhört klart… oerhört självklart.

När jag stapplande och lite nervöst frågar Tove Jansson om vi får tala med henne, avsnoppas jag vänligt men bestämt:
”Jag har ett uttalande som jag ger till journalister, och i morgon reser jag hem till Finland.”
Jag tänker på resan hem från Uppsala på hur en löpsedel för Expressen eller Aftonbladet med rubriken skulle se ut: ”Tove Jansson talar ut: Jag är lesbisk” Och jag ryser.

Det känns så förfulande, så förenklat och dimensionslöst och jag får plötsligt en förståelse för att så många människor som är kända inte vill bli reducerade till löpsedelsbekännare.
Först när denna sorts rubrik är ointressant så kanske många av våra ”doldisar” vill vara öppnare. Inte ”komma ut”, utan att tala öppet om sina livs alla dimensioner: även då om hur de är välsignade med kärlek.

Barbro K Gustafsson har synliggjort de homosexuella aspekterna i Tove Janssons författarskap. Det är minst sagt en pionjärinsats – en av Barbros många pionjärinsatser för att synliggöra lesbiska och homosexuella mäns förmågor.
Dagen innan Barbro K Gustafsson disputerar på sin avhandling, med Tove och Tuulikki i publiken, så har Tove tilldelats Selma Lagerlöf-priset.
Jag tänker: Vem skriver avhandlingen om erotiska och homosexuella skildringar i Selma Lagerlöfs litteratur? Vem ska ge oss en nyckel till hennes litteratur?

Den som inte närmat sig Tove Janssons böcker ännu har en stor glädje farmför sig. Böcker fyllda av ömhet, värme och sådan stor insikt och människokunskap att man ibland tappar andan. Böcker som bär en känsla av vacker handstil, trots att vi bara ser tryckta typer.
För mig personligen, har Tove Janssons böcker, allt från Muminböckerna till hennes ”vuxen”-litteratur, varit som Biblar. Böcker som gett mig livskunskap och förhållningssätt.
Jag tror inte att jag är ensam.

Toves uttalande i maj 1992 löd så här:
”Barbro K Gustafssons avhandling är präglad av klart språk och stor saklighet. Och jag anser att hon som forskare har tagit ett steg vidare, in på de domäner som sällan blir behandlade i dessa sammanhang i en upptäcktsresa i det omedvetna.
Det har skrivits mycket om de som skriver. Egentligen kunde man vänta tills de har dött – men inte alltid. Jag gavs förtroendet att få följa Barbros arbete, läsa hennes texter och diskutera dessa – det har varit något av ett äventyr. Kanske har det gett en lust att leta sig vidare som stigfinnare.”

Publicerad: 2001-06-27 13:28:08