Hammarlunds rapport från Vilnius

Go East

Vitryska Jelena Adamciks fotoutställning – forumets huvudevenemang kan man säga – äger rum på Znad Wilii, ett väletablerat och fint konstgalleri i Gamla Stan, som enligt sin egen devis ”ägnas firandet av Vilnius’ mångkulturella historia” (och som dessutom har en egen radiokanal).
I Vilnius Gamla Stad låg ju också det judiska gettot. Vilnius hade en mycket stor judisk befolkning och var en av de städer som hade starkast judisk identitet men nästan hundra procent av judarna mördades under andra världskriget.

Invigningen ska ske kl 17 och enligt uppgift föregås den av en presskonferens kl 16.
Jag har ombetts sjunga några sånger och infinner mig i god tid med min gitarr.
Kaos – inte oväntat – alla är hysteriska men Jelenas bilder kommer på plats undan för undan. De fyller det ena rummet i det lilla galleriet. Jelena är uppebarligen en utsökt fotograf med en stark känsla för belysningskonst och förmåga att kommunicera med sina modeller och att fånga deras uttryck i rätt ögonblick. Bilderna är noggrant utvalda och avvägda – visar homo- och bisexuella i flera olika situationer – privata pusskalas, demonstrationer i Stockholm (där bl a Marita Ulvskog skymtar bakom några glada transor – förtjusningen är oerhörd när jag pekar ut Sveriges kulturminister), rena poseringsbilder i fantasifulla kläder – eller helt utan – o s v
En av tavlorna utgörs av fyra pussbilder på Bill Schiller och hans man, sångaren Peter Fröberg. När Bill kommer in, glad och energisk som vanligt, hörs förtjusta tjut från alla och det blir pusskalas även i den s a s verkligt virtuella verkligheten. Bill är, och kommer under hela det tre dagar långa forumet att vara, som fisken i vattnet – ständigt med humöret på topp trots allt kaos och brist på planering med ständiga små praktiska problem som följd och med en aldrig sinande svada som gång på gång sopar bort allas tveksamhet och rädsla.
För rädslan och nervositeten är påtaglig.
Man väntar sig att det kanske dyker upp en handfull förskrämda personer.

Inte alls. Vid femtiden är stället smockfullt av glada och lyckliga själar – återigen har kulturen och konsten visat sig kunna skapa en ö av gemenskap och upplysning mitt i rädslan – och minst två TV-stationer är där med sina kameror. Den stora dagstidningen Lietuvos Rytas, som redan samma dag har en stor artikel om oss och som kommer att ha ytterligare en på måndagen, har också en egen TV-kanal och de gör en lång intervju med mig i ett annat rum. Frågorna rör allt från kultur och politik till det mest privata. Glädjande nog kommer både Bill och Olga (och jag och Debora) i alla sammanhang ihåg att framföra att det är Sveriges Vänsterparti som sänt hit oss.
(Här i Litauen har ju LDLP, det reformerade kommunistpartiet med den envist superpopuläre Brazauskas som ledare, gått ihop med Socialdemokraterna, så vi famlar väl som parti efter ett syskonparti i detta land.)

Det hålls tal – korta – alla presenteras, jag sjunger tre sånger, två stycken glada förstås, men i mitten en sång på jiddisch, Main Rue Pladz, – som jag säger när jag presenterar den, på grund av närheten till det som var det judiska gettot och på grund av att både judar och homosexuella utrotades av nazisterna. Jag är inte säker på hur reaktionen är på detta men Anna, som översätter, blir märkbart rörd till tårar och själv måste jag frammana den inre bilden av min kära sånglärarinna Inga Sundström (”Älskling, ÄR du i buken nu? Se upp med det där f:et – det KAN bli ett gallskrik!”) för att hålla kontrollen över tonerna, mer för att Ingas humor ger en välbehövlig känslomässig distans än för hennes tekniska information som hon ju inpräntat grundligt.

TV3 vill också intervjua – först upplyser de mig om att de vill ha ROLIGA svar – ”FUNNY FUNNY” – jag förmodar att det ska vara nåt käckt i MTV-stil och gör mitt bästa för att vara rolig och ungdomlig men ändå säga något vettigt.
Allt avlöper lyckligt och sedan, sägs det, ska vi vidare till Gay-klubben för att inleda seminarierna kl 7.
Här börjar det kärva. Aleksej som likt Olga är ryss, driver denna jättestora och imponerande gayklubb – landets enda – i källaren till en av Vilnius gamla kulturbyggnader, och han verkar inte helt med på noterna.

TV är åter där, och flera andra journalister, och undrar vad som ska ske. Efter en timmes förhandlingar får Bill lov att låna en mikrofon och framföra ett kort meddelande till de närvarande att seminarierna kommer att inledas i morgon kl 19. Man ser blandade par som uppenbarligen är där för att ha en rolig fredagkväll – stället är mycket hemligt men uppenbarligen populärt bland den yngre befolkningen, homo, hetero och bi, som vill ha en spännande kväll.

Lördag kväll kl 19 är det fortfarande många oklarheter, men det finns inga andra tänkbara lokaler för ett seminarium om gay-historia, så vi får helt enkelt envisas. Aleksej blir undan för undan allt mer samarbetsvillig. För att Colin de la Motte ska kunna hålla sitt föredrag stänger han vänligt av discomusiken och tänder en liten lampa – den enda som finns förutom en blandning av fluorescerande ljus- och julgransbelysning. Ljuset är långt ifrån tillräckligt för Colin, som får hålla sitt föredrag om bögutrotningen i tredje riket utan att kunna läsa några anteckningar – det gör han lysande i ungefär en timme, sedan berättar Bill om Tupilak, om oss och partiet, och om vad som planeras under resten av året.

En kille från Riga har anslutit sig och berättar att han vill ordna ett homoforum där i september, i övrigt är vi allt som allt ett femtontal personer och så LR-TV igen, som idogt filmar.
Jag anknyter till Colins föreläsning med fyra sånger, till att börja med Mark Bunyans fantastiska ”Family Secret” – jag presenterar den som ett exempel på hur den våldsamma reaktionen under tretti och fyrtitalet som Colin berättat om, lämnade en skräckslagen tystnat som räckte i flera decennier. Med hjälp av Malvina Reynolds ”I’ve Got a Song” lyckas det t o m slutligen att få publiken att sjunga lite.

Det är inte så väldigt mycket som händer – de lokala arrangörerna är oerfarna och alla är rädda – men det som händer bevakas intensivt av media. Ikväll är här också en kvinnlig journalist från Lietuvos Rytas, som vi har ett långt samtal med. Hennes engagemang övergår vida det resultat som sedan kommer i tidningen – redaktionen har väl gjort sitt – men det blir i alla fall en ny artikel som kommer in på måndag. Även kvällstidningen Vakaro Zinios rapporterar, även de utan att upplysa om några tider eller platser, men det pågår i alla fall homoaktiviteter i staden, det framgår tydligt.

Vi fortsätter att improvisera oss fram och att göra vårt bästa av de tillfällen som finns.
På söndagkvällen samlas vi igen hos Aleksej, som nu är oerhört entusiastisk, ber Bill om regnbågsflaggor och flygblad o s v Aleksej har för övrigt ett förflutet som homoaktivist i Ryssland. Kvällens seminarium tar huvudsakligen formen av ett samtal – några nya personer har lyckats hitta oss, bl a en lärare från universitetet och en annan som blivit avskedad därifrån p g a sin homosexualitet (vi lovar att göra vad vi kan för att hjälpa honom). En journalist från den ryska befolkningens Nascha Gazeta intervjuar mig. Debora håller ett litet tal och läser två vackra och rörande dikter som hon just skrivit.

Publicerad: 2001-06-08 16:23:14