Schlager
Dave Benton, som egentligen heter Efrén Benita, är nederländsk medborgare. Han föddes på ön Aruba i Karibien men flyttade 1985 till Rotterdam och kämpade där i många år för att bygga upp en sångkarriär.
– Jag uppträdde tillsammans med många kända nederländska artister. Men inga skivbolag var intresserade av mig, berättar han.
Han fick veta att han påminde än om den ena artisten än om den andra och att man inte ville ha en till av det slaget. Och han var svår att placera i ett fack.
Dave Benton försökte också pröva på lyckan i Norge, men inte heller det lyckades. Då flyttade han hem igen till Rotterdam och började jobba på ett konservatorium och genom det arbetet träffade han danslärarinnan Maris från Estland.
– Vi blev förälskade och jag emigrerade dit.
I Estland gick det bättre. Ganska snart började det att droppa in erbjudanden och plötsligt hade han fullt upp att göra med musikaler, galashower och scenuppträdanden. Kronan på verket var naturligtvis när han blev ombedd att delta i den estniska uttagningen till Melodifestivalen.
Dave Benton är inne på sin andra familj. För två år sedan föddes dottern Sissi och i augusti blir det tillökning igen. Men gifta har han och Maris bara varit i tre månader.
Hemma i Nederländerna har Dave Benton två vuxna barn, Eugéne (26) och Nathaly (23), som bägge bor i Rotterdam. Och i Amsterdam bor hans åldriga mor. Pappan dog för några år sedan.
För Dave Benton kändes segern i Melodifestivalen kanske litet extra söt, dels för att nederländska tidningar före tävlingen var skoningslösa i sin kritik och gav låten ”Everybody” noll vinstchanser och dels för att Nederländernas eget bidrag ”Out of my own” med sångerskan Michelle bara hamnade på 18:e plats. Nu duger han: i tidningarna dagen efter vinsten kunde han läsa att årets Melodifestival var både en flopp och en succé för Nederländerna. En flopp för att landet får stå över tävlingen ett år men en succé för att vinnaren har ett nederländskt pass. En halv nederländsk seger, alltså! Hup, hup Holland!
– Jag tycker att det är verkligen tråkigt att jag aldrig fått representera mitt eget land, kommenterar han.
Dave Benton konstaterar att Melodifestivalen är en ”vit” angelägenhet. Under åren har få färgade artister deltagit och i år var han en av två.
– Hur är det möjligt i en tid när de europeiska hitlistorna domineras av svarta grupper och soloartister? R&B är populärare än någonsin. Destiny’s Child, R. Kelly, Lauren Hill, Puff Daddy och många andra gör hits på löpande band och garanterar gigantiska försäljningssiffror, påpekar han.
Nederländerna är dock det stora undantaget och har under de tio senaste åren representerats av fem färgade deltagare – Humphrey Campbell (1992), Ruth Jacott (1993), Franklin Brown (1994), Edsilia Rombley (1998) och Linda Wagenmakers (2000).
– De röstades fram av inhemsk publik och av expertjuryer. Men ingen av dem hamnade ens bland de tre bästa, säger han indignerat.
Dave Benton är faktiskt den förste färgade artisten som vunnit tävlingen.
– Tittarna håller på det gamla och det Abba-aktiga. Det är tradition. Bucks Fizz, Herreys, Bobbysocks, de var alla klonade till Abba-kopior. Och ofta går segern till unga vita sångerskor och i den bilden passar inga svarta artister in.
Under intervjun ringer det ständigt i hans telefon. Nu står skivbolagen, som tidigare ratat honom, i kö. Ett vill att han redan nästa morgon flyger till Amsterdam – givetvis i business class på deras bekostnad – för att diskutera ett projekt.
-Jag har ingen aning om vad som kommer att hända! skrattar Dave Benton.
Källa: Algemeen Dagblad, Privé, De Telegraaf
Publicerad: 2001-05-26 15:00:00
Uppdaterad 2016-11-15
