Transliv
Vägen hit har dock varit lång. Kanske var det en tillfällighet att Gunvor och jag begav oss till dåvarande Hus1 på Sveavägen sedan vi blivit avvisade från FPEs julfest efter en intern skism inom denna förening. Kanske var det en tillfällighet att min vän Olle Rahm var där just den kvällen. Gunvor och jag var på den tiden inte särskilt vana att visa oss ute men i valet att ge oss till känna eller låta oss döljas bakom vår kvinnoförklädnad valde vi det första alternativet.
Olle blev naturligtvis överraskad då han såg att det var jag som dolde mig bakom den kvinnliga maskeringen. Det ledde dock till att vi utvecklade samarbetet med RFSL. Det var inte helt lätt i början och jag minns när jag bevistade mitt första styrelsemöte i RFSL Stockholm som kvinna att det var mycket delade meningar om vi skulle få sätta upp en jourtelefon i RFSLs lokaler. Det blev dock ett positivt resultat och vi fick sätta upp en telefon och svarare i RFSLs kopiatorrum.
När vi bemannade telefonen fick vi möjlighet att bekanta oss med funktionärerna inom RFSL som så småningom vande sig vid vår närvaro.
Så blev vi intervjuade av Mian Lodalen som då skrev i Reporter. Det var nog det första reportaget där vi transvestiter togs på allvar och inte som kufiska individer i kjolar.
Efter ett besök i Helsingfors på Seta var vi helt på det klara med att arbetet med att få transvestiter erkända i samhället måste gå via RFSL. Till skillnad mot i Sverige vara transvestiterna helt integrerade i Seta. De transsexuella fick statligt stöd och transvestiterna hängde på genom att ha sminkbord och omklädningsmöjligheter i Setas lokaler.
Vi fick sedan en egen sida i Reporter tills denna tidning upphörde. Genom denna kanal kunde vi nå ut till journalister med det nya budskapet om transvestiter.
Fortsättning följer.
Publicerad: 2001-05-03 19:08:07
Uppdaterad 2016-11-21
