Jaja, vi kommer igen nästa år

Eurovisionvärlden är obegriplig ibland. För visst fan är det förvånande att Sverige floppade som vi gjorde? Charlotte gjorde ett gnistrande framträdande och det är bara att hacka i sig att svensk discoschlager inte går hem i stugorna ute i Europa. Men att dessutom Ryssland vann när dom för en gångs skull skickar en medioker låt, är för mig ofattbart. Och en nolla från Sverige talar väl för att fler känner som jag.

Så vad gör vi nu? Tja, inte så mycket mer än att reser oss upp och blickar framåt. Charlotte gjorde sitt yttersta och det finns inte mer att säga än att det inte funkade i år. Fine.
Jag vet i alla fall vad vi inte ska göra.
Vi ska absolut inte sluta tävla i Eurovision. För det finns fortfarande möjligheter att vinna eller placera sig bra även om man inte är ett ”östland”. Finland vann ju 2006, och Norge kom femma i år. Och det är ett kul evenemang som alltid lockar tittare och kan vi ta tävlingen med en nypa salt kanske det blir ännu roligare..?
Vi ska inte bara låta svenska folket rösta. Då försvinner ju hela spänningen i Globen och det blir alldeles för förutsägbart att se vem som vinner med tanke på alla gallupundersökningar som görs under Globen-veckan. Och juryn har trots allt nästan samma favoriter som folket.
Men framförallt så ska vi inte utmåla Christer Björkman som någon slags syndabock för det här. Killen har ju nada med den här floppen att göra, men snarare allt med Melodifestivalssuccén att göra. Han och gänget bakom Melodifestivalen kan ju heller knappast anklagas för att köra på i samma hjulspår. Tävlingen utvecklas hela tiden, se bara på Andra Chansen och den ständigt växande skaran hits i olika genres som festivalen genererar. Nej, att ropa efter Björkmans huvud på ett fat känns som det mest ogenomtänkta sedan Baren-Molle ställde sig på en schlagerscen.
Nej, bland alla röster om helgens flopp så är gillar jag Bert Karlssons resonemang om att det är Melodifestivalen som är grejen och att Eurovision är inte längre borde ses som det eftersträvansvärda målet på Melodifestivalsvandringen. Målet är Globen och att komma till final där betyder idag långt mer än att få åka till Eurovision. Se bara hur karriärer som Sonja, Shirley, Alcazar, Sarah Dawn Finer och Måns tagit fart efter en Globenbiljett.
Läget för MF och ESC har förändrats och Melodifestivalen i Sverige idag är större än Fotbolls-EM, OS och alla andra stora evenemang. Melodifestivalen är en koloss för sig där vinnaren i Globen alltid kommer att ses som en vinnare oavsett hur det går i Eurovision.
Så, börja se ESC mer som ett kul komplement till de sex fantastiska veckorna i februari och mars.

Men Hero-floppen har lärt oss ett par saker:
Ett stort favoritskap bland Europas schlagerfans betyder nada när det väl kommer till den verkliga tävlingen. Europas folk röstar med andra ord inte som tusentals schlagerbögar.
Och två månaders promotionresor över hela Europa betyder ingenting. Det handlar om tre minuter på scenen där folk antaingen gillar det dom ser och hör, eller inte. Eller att man redan är ett känt namn i flera länder (som Dima Bilan, Ani Lorak och Verka Serdushka).

Och slutligen, jag tänker inte säga att Charlotte var ett felval. För det är en jävligt bra låt och hon gjorde ett gnistrande treminuters schlagernummer. Men det är trots allt en schlager och ska vi ha en suck att ta hem ESC-seger nummer fem så kan vi uppenbarligen inte skicka en schlager, även om den har eleganta popdiscoanslag. Vi måste skicka något annat.
Vad det skulle vara lämnar jag öppet. Kanske skickar vi 2009 vår första ballad på elva år? Eller ska en låt i stil med BWO:s senaste MF-hits äntligen nå Globentronen? Vi får se.
Snart börjar i alla fall låtskrivare skicka in låtar som om ett år kommer att vara nya svenska klassiker. Och framförallt. Blicka tillbaka på dom där sex underbara veckorna i Göteborg, Västerås, Linköping, Karlskrona, Kiruna och Stockholm. Det var det som var grejen.