”Jag är orolig för schlagerns återväxt”

Jag tillhör den där klicken som liksom aldrig tröttnar på låtarna som varit med i Melodifestivalen. Efter att ha dj:at mellohits i rätt många år nu, så kan jag säga att även när jag går ut så söker jag mig till schlagriga refränger. Och på förfester sitter jag och vännerna och kollar igenom YouTube-listor som mellofans gjort. Bestående av låtar jag kan varenda sekund av.
Visst, ett par låtar har tappat glans. Jag klarar tyvärr inte Euphoria längre, Not a Sinner Nor a Saint har inte åldrats väl och Cara Mia ger mig kli. Men på det stora hela, vilken musikskatt tävlingen gett oss! Mellopop som Popular, Wild Child, Alcastar, Shuffla, Lay Your Love On Me, Stay The Night, On Top Of The World, Everyday, och Begging är ju helt Amazing.

Däremot är jag orolig för genrens återväxt. För de senaste åren har den refrängstarka danspopen och de taktfast trallvänliga schlagrarna mer eller mindre utrotats ur tävlingen. Från att varje år ha haft en uppsjö att ge sig ut på dansgolvet till så lever max 3-4 låtar vidare på schlagerbarerna, bröllopsfesterna och företagsfesterna. Från ifjol brukar jag bara höra och köra I Do, Ashes to Ashes, Habibi och Victorious.
Det går att jämföra med 2006:s uppställning med Evighet, Temple of Love, Like Fire Tonight, Lev Livet, Idag och imorgon, Jag ljuger så bra eller Kalla nätter, eller 2011, då In The Club, Popular, Something In Your Eyes, Dance Alone, I Thought It Was Forever, Im In Love, E det fel på mig eller Try Again lätt får folk på fötter.
Det kan inte vara så svårt att ge oss lite låtar med tryck i. Copacabanana? Sting? Guld och Gröna Skogar? Blame it on the Disco? På nåt sätt borde finalframgångarna för låtar som Möt mig i Gamla Stan, Make Me La La La samt nämnda Party Voice, Victorious och I Do borga för fortsatt schlagerpopyra. Men icke. Vi måste få in de där tonartspimpade låtarna som är allsångsvänliga, folkligt festliga och ljuvligt lättdansade. Som rimmar väl med alla de där boorna, glitterhattarna och neonstavarna, som säljs i de melloblingade arenorna ute i landet. Det är trots allt hela Sveriges fest.

Med det sagt. Det finns massa bra i årets Mello och på omslaget av QX februarinummer ser ni mina favoriter, som dessutom bjuder på sig själva till max under årets skräckigt skojiga plåtning.

Och är ni på rejält Mellohumör tycker jag att ni ska upptäcka QX Schlagerprofilernas poddar där jag och Ken Olausson tar oss an en Mello/deltävling i taget och går in på djupet. Varför hade Sofia Källgrens dansare mjukisfötter? Varför var Tomas Ledin aldrig med i Mello efter vinsten 1980? Och vad var det för ekivokt Forbes-fansen ropade under sändningen 1977? Lyssna bums! De finns där poddar finns.