Storfavoriterna Norge, Azerbaijan, Grekland och Ukraina seglade alla smidigt vidare till lördagens final. Jag tyckte dock att inget av länderna var så bra som man kunnat förvänta sig. Norska Alexander Rybak såg lite nervös ut, Arash sjöng inte vidare bra, Sakis kom i skymundan då kören blev för stark (precis som i Sveriges fall) och Ukraina gjorde ett bra nummer men kameravinklarna var usla. Vem sköter egentligen kameraarbetet i Ryssland? Det är ALLDELES för många utzoomningar på den för stora och glesa arenan.
Jag gladde mig däremot åt Albaniens sextonåriga stjärna Kejsi Tolas avancemang. Hon dansade småstyltigt med dvärgar och en man klädd i grön latex, och gjorde sin vemodiga dansdänga charmigt och underhållande. Kroatiens dramapar överraskade också med att ta sig till final. De var starka när det väl gällde, och när de flesta andra ex-jugoslavienländer är så dåliga så stack den ut och plockade röster.
Moldaviens galna folkdans i 180 gav landet en väl värd finalplats och jag tror att det blir en hyfsad placering på lördag. Och Estlands magiska electroballad Rändajad höll också måttet och tog sig till final. Heja!
Att Danmarks mediokra pop och Litauens träiga ballad tog sig vidare ser jag som plumpar i protiokollet, men dom får ses som helt okej utfyllnad i en väldigt starkt startfält.
Och så vill jag som sagt berömma kommentatorerna Shirley Clamp och Edward af Sillén som var härligt avslappnade och vassa under livesändningen. Edward var inte nådig mot de usla programledarnas irriterande tjafsande om vem som skulle dra fram de tio finalisterna. Helt rätt, för har ESC någonsin sett sämre programledare. Uselt är bara förnamnet.
Tur att vi slipper dom på lördag. Och jag hoppas ”Shedward” behåller skärpan och vågar vara tuffa även på lördag!
Avslutningsvis kommer här en rapport från ett Eurovisiondrabbat Moskva. Givetvis signerad QX utsände Anders Ringqvist.
Det börjar märkas att Cirkus Eurovision går mot sitt slut. Folk man träffar och pratar med börjar bli rejält trötta. Första veckan innehåller repetitioner och presskonferenser i arenan från morgon till kväll. På kvällarna bjuder de olika delegationerna på fester. Andra veckan består av tävlingar till långt in på nätterna (Moskva ligger två timmar före stora delar av Europa vilket innebär att semifinalerna med efterföljande presskonferenser är klara vid halv tre) och repetitioner som alla ska följas och rapporteras hem. En tidig kväll innebär oftast att man kommer hem till hotellet vid fyra eller fem på morgonen. En del börjar få panik för att man varit här i tio dagar eller mer och fortfarande inte haft tid att ens se Röda Torget i dagsljus.
Men nu går vi in i slutspurten. Finalen återstår och man får krama ur de sista krafterna för att orka. Fredagen brukar därför vara ganska lugn då t o m de hårdast arbetande journalisterna brukar kunna få lite ledigt. De kvarvarande artisterna vill få en lugn kväll och en hel natts sömn inför finalen och man har redan sett alla bidrag så många gånger att kvällsrepetitionen inte ger särskilt mycket mer att rapportera hem om.
De lite mindre hårt arbetande journalisterna, de som oftast benämns som ”fans”, börjar även de bli rejält slitna men av helt andra orsaker. För dem som oftast bara skriver några inlägg på en obskyr blogg innebär Eurovision en chans att festa hårt i två veckor och träffa sina Eurovision-idoler. Journalistiken lägger man inte så stor vikt vid. Därför är oftast presskonferenserna rena pajasföreställningarna där varje fråga är fånigare och mer meningslös än den förra. För seriösa journalister som är här för första gången och även för många av artisterna är dessa en rejäl kulturkrock.
Efter repetitionerna första veckan brukar fansen envisas med att be artisterna sjunga massvis av sina gamla låtar, både från Eurovision och i övrigt. Eller bara bli ombedda att sjunga en annan schlager från Malta eller Grekland eller vilket lands artist som nu råkar hålla presskonferensen. Den som inte ställer upp på dessa pajasupptåg och tramsfrågor ådrar sig fansens vrede och kan kallt räkna med att bli utbuad i arenan under sändning (minns t ex ryska t.a.t.u i Riga 2003 eller isländska Silvia Night i Aten 2006).
Efter semifinalen i tisdags fick t ex Malena svara på frågan vilken manlig artist hon tyckte var sexigast i startfältet. Intressant fråga? Vidare ställdes frågan till Rumänien vilket kvinna av kvällens segrare som hon tyckte var vackrast och Portugal fick frågan om de var vidskepliga. Inte mycket till nyhetsstoff där inte.
Man kan irritera sig till döden på dessa fans som ofta är oerhört buffliga och vana att få sin vilja fram till varje pris. Får de inte sin bild med sin favoritartist beter de sig som gråtande barn som inte får köpa godis på stormarknaden. De slår sig fram till scenen eller presskonferenspodiet för att få sina bilder till sina privata samlingar där hemma. Samtidigt är de en del av Eurovisionens charm och tävlingen vore ingenting utan dem. Hur skulle sändningen se ut utan de hysteriska fansen på första parkett med sina stora flaggor? Det är också dessa fans som får de helt okända artisterna att känna sig som världskändisar, som alltid försvarar tävlingen och som hejar fram de mest usla sångarna under repetitionerna. De är helt enkelt kittet som håller ihop bubblan som Eurovisionsvärlden är.
Nu ser vi fram emot en hejdundrade final. Ryktena säger att kända kosmonauter kommer att delta på ett eller annat sätt. Det finns upphängda saker i taket som ser ut som simbassänger och som tydligen ska användas i finalen. Fjolårsvinnaren Dima Bilan ska uppträda i ett nummer som bara det sägs ha kostat 12 miljoner. Ryssarna kommer inte att spara på någonting för att göra finalen till en av de mest makalösa TV-sändningar som någonsin gjorts!
Uppdaterad 2016-11-15
