Låt oss säga det direkt. Moskva är inte stället nummer ett att åka till om man är lite homo som ju många av oss schlagerfans är. Ryssar är nämligen inte homo nånstans. Tvärtom är det militärreferenser överallt. Alla anställda i tjänst verkar ha uniform med blanka knappar och mer eller mindre oversizad mössa.
Och här verkar det finnas anställda för precis allt. Att det finns både kassa och spärrvakt i Metron är kanske inte så märkligt, men de har dessutom en rulltrappsvakt. Vars enda uppgift är att sitta i en kur vid rulltrappans början eller slut, givetvis har de en i varje ände. Vad dessa människors exakta uppgift är verkar lite oklart. Lika oklart som hur de håller sig vakna när enda arbetsuppgiften verkar vara att titta på andra människor som åker rulltrappa.
Poliser och olika typer av väktare finns i varenda gathörn. Aldrig står de ensamma utan står i en klump bestående av minst tre eller fyra. Hade man bara känt att polisen var att lita på i det här landet, hade jag varit väldigt trygg. Så är ju nu inte fallet.
Redan på invigningsfesten berättade två israeliska bekanta till två av oss svenskar att de blivit nedslagna efter besök på en gayklubb men att de lyckligtvis undkommit med några skråmor och blåmärken.
Varför Ryssland så desperat i så många år velat vinna en tävling där första pris är att få arrangera en tv-show som enligt uppgift kostar motsvarande 340 miljoner kronor och dessutom få staden belamrad i två veckor av några tusen bögar, är för mig en gåta.
Men Eurovision är ju sin egen lilla bubbla och sin egen lilla värld. Här blir hittills okända artister från Montenegro eller Moldavien världsstjärnor under två veckor, får gå på röda mattan i fotoblixtarnas sken, fotograferas med hundratals fans och får skriva autografer. Det är också en värld där allt handlar om att synas. Syns du inte i media så finns du inte. Därför delar Vitrysslands delegation ut glass med sin artists ansikte på omslagspappret och vitrysk vodka med samma omslag till journalister. Därför dansar och sjunger Malena framför kamerorna när Carola sjunger Främling och därför sjunger azeriska AySel ABBA på svensk-fest. Du måste få journalisterna och kommentatorerna att tycka om dig, förstå att du är duktig och att din låt och ditt nummer är både det snyggaste och bästa. Om de kan förmedla det hem till sina läsare och tittare är mycket vunnet.
Euroclub har i år ändrat inriktning jämfört med tidigare år. I år spelas väldigt lite schlager. Istället spelas mer typisk klubbmusik med kortare inslag av Eurovision. Naturligtvis fullkomligt obegripligt när tusentals festsugna fans kommit till stan. Inte vill man väl då dansa till samma musik som spelas på alla andra klubbar? Till denna musik dansar också lättklädda flickor med kroppsmålningar. Drinkarna i baren blandas med drinkpinnar formade som kvinnokroppar. Så nej, särskilt homo är inte Ryssland. Även om faktiskt två ryska transor har vandrat omkring i lokalen på flera fester. Gissningsvis med fara för eget liv på hemvägen.
Fansen i arrangörslandet brukar också fixa ett eget litet vardagsrum kallat Eurocafé. Öppet nästan dygnet runt kan man här mingla med andra fans, äta frukost, lunch eller middag eller festa hela natten. Här är raggfaktorn betydligt högre, killar hånglar med varandra inför personalens lätt skrämda blickar. Ett gäng står plikttroget utanför toaletterna och tittar på urvalet. Precis som vilken lördag i Stockholm som helst alltså. Sverige är som vanligt populäraste Eurovisionlandet och både Måns och Linda Bengtzing spelas flitigt på dansgolvet.
Utanför vaknar Moskva till ännu en uniform dag, i dubbel bemärkelse.
Uppdaterad 2016-11-15
