Omodern klassiker

Dramatiserad och förvandlad till teatermusikal av Irena Kraus och Thomas Lindahl rockar föreställningen rejält. Teatermusikal betyder att det i huvudsak är talteater, men skådespelarna framför flera sånger, som understryker ett tema eller en känsla.
Musiken ger fart, men blir onödigt skramlig. Obehagliga minnen av lärare som ”spexar loss” på skolavslutningen når mig.
Handlingen är oförändrad. Tolvåriga Simone måste flytta med sin punkarmorsa till Yngve, en man som bor på toaletten och som Simone föraktar. I skolan presenterar fröken den nya eleven som Simon. Med ens är Simone pojke, och prövar att leva kvar i den rollen.
– Du e inte som andra killar va? Skräckfrågan känns igen. Som tolvåring fick man inte vara annorlunda. I Dårfinkar och dönickar är det tvärtom. Simone vinner på att vara Simon, den annorlunda killen.
Hon fastnar i lögnerna, samtidigt som kärleken attackerar. Simone faller för klassens tuffing Isak, naturligtvis förbjudet för en grabb. Och tjerna blir förtjusta i Simon…
I pausen ser foajén ut som matsalen där man dansade tryckare till ”Forever young” någon gång i sexan. Till det yttre har man försökt återskapa åttiotalet, men karaktärerna pratar mobiltelefon. Som helhet stämmer inte föreställningen.
Faktum är att texten känns oerhört daterad. Vällingby, Yngve, långvård. Knappast samtida begrepp.
För mig är det intressanta i berättelsen att våra roller i världen är så obetydliga att det inte spelar någon roll vem vi utger oss vara. Inte att en flicka klär ut sig till pojke. Men Alexander Öbergs version lyfter fram klädbytena.
Och vad ger det? Pjäsen slutar med att Simon blir Simone igen, hittar en pojkvän och resten av klassen rynkar näsan åt det som hänt.

Lyckligtvis är Hanna Alström som Simone och Lars Bringås som klassens tuffing Isak riktigt sevärda. Tack vare mycket lekfullhet blir båda väldigt äkta. Hanna Alström är en underbar trulig tonårspojkflicka, med stort hjärta. Lars Bringås gör dessutom hennes hund, iklädd westernjacka och mustasch från sjuttiotalet!
Och lite söt är berättelsen i beskrivningen av barnens upptäckt av varandra. Simon och Isak värmer varandra efter att ha simmat i iskallt vatten. Simon noterar att något hänt med Isak:
– Du har förfrusit den, den är alldeles stel!