Malin dansar till Edith Piaf

Man sitter allt mer fascinerad och ser den svartklädde dansaren Vidar Maggason göra serier av enkla, vardagliga rörelser medan en av världens mest kända röster fyller lokalen. När det korta solot är slut vill man ha mer. Det kommer också senare i föreställningen när solot – som egentligen var ett elevarbete av Malin Hellkvist Selléns under koreografutbildningen 1998 – blir till en kvintett. Applåderna efteråt är rejält uppskattande. För det sker något mycket märkligt när Edith Piafs röst möter en koreografi som inte riktigt uttrycker den trasighet som finns i sångerna.

– Det finns ändå en trasighet i föreställningen. Hon menar vad hon sjunger. Och Piaf bara fortsatte och fortsatte, hon slutade aldrig att sjunga. Så jag ville att rörelserna skulle vara synonyma med det, vara repetitiva, till synes enkla. Och många har blivit väldigt berörda, folk har velat ha mera.

– Piaf har länge varit en typisk gayikon, i alla fall för bögar. Hur är det med lesbiskas syn på henne?
– Givetvis har jag upplevt Piaf som en stor ikon i stort men jag har inte upplevt att hon haft en speciell plats bland lesbiska även om jag själv började lyssna på henne tidigt.

– Vad jobbar du med annars nu?
-Jag har ett pågående arbete där jag genom mina verk undersöker olika kulturyttringar, estetiker kropp, identitet och sexualitet med ett queerperspektiv. I maj kommer jag till Inkonst med Rosa löften som är mitt senaste verk som behandlar dansbandskulturen.

– Hur fungerar det att åka på turné med queera föreställningar?
– Det går bra. Det finns ett intresse och en nyfikenhet men självklart ibland också rädsla och okunskap för vad det är. Men varje föreställning har sin egen publik och mottagandet har inte alltid att göra med var man är. Jag har fått positiv respons i Skinnskatteberg likväl som i Stockholm eller Gävle.

Cream innehåller också Helena Franzéns suggestiva Småtimmarna till musik av Jukka Rintamäki. Den uppmärksammade norske koreografen Alan Lucien Øyen ger en vacker inblick i en döende människas sista tid berättad av två dansare. Tyvärr är den talade delen av den sekvensen inte lika bra framförd som koreografin. En helt annan typ av berättelse ges i en korsning av showig Bounce-estetik och mer återhållen dansteater. Det är Fredrik ”Benke” Rydmans Haliburton Freedom om korrupta regimers egenintresse, antingen landet är USA under George W Bush, Sovjetunionen eller Zimbabwe.

Cream på turné i Skåne:
Cream i QX GayMap