Första tonerna är vispop ur en transistorradio. Scenen andas svenskt myndighetskontor, för trettio år sedan. Möblerna och färgerna myllrar mot åskådaren. På väggen ler Olof Palme från en elefantbild och reklamen berättar om ”Sagolika Sverige”, landet alla kan åka på semester till.
Konsuln handlar inte om semesterbesökare, utan om flyktingpolitik. I centrum står ett ungt par, förföljda i hemlandet för sitt politiska motstånd.
Färgstarke och produktive Gian Carlo Menottis första helaftonsopera från 1950 berättar om flyktingar som väntat i evigheter på en ambassad. När det äntligen blir deras tur saknas ett papper och det är bara att börja om igen.
– Jag beklagar, men det är inte vårt fel, är konsulatsekreterarens mantra.
Orkestern tar strax över från radioapparaten. Stora kragsnibbar, rutiga kavajer och minst ett par Alla stjärtars byxa. Jag undrar om regissören glömt sångarna, för scenen fylls av musikerna.
Lösningen är att skådespelarna rör sig i kanterna av scenen. Eller på balustrader bakom och ovanför. Det skapar onekligen dynamik, men minskar hörbarheten. När spelet pågår på balkongerna tenderar rösterna att drunkna i musiken. Besvärligt då operan bygger på repliker snarare än arior.
Synd också eftersom hela ensemblen gör sångmässigt strålande insatser. Två sångarlag turas om, och jag utgår från att båda håller samma kvalitet.
Musiken känns skriven för orkestern, inte som stöd till sångarna. Stråkar, blås, pukor och skrammel. Inte vackert lättlyssnat som klassisk opera. Tänk musiken i riktigt laddade filmscener. Här pågår den i ett par timmar. Det blir krävande.
Flyktingar och asylpolitik är uppsättningens genomgående tema. Men den som vill läsa in mer allmänna tankar kring utanförskap och orätt behandling av människor välkomnas. De utsatta är lika drabbade, oavsett orsakerna.
Farnaz Arbabi är duktig på teaterregi. Skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig. Alla agerar varje sekund de står på scenen. Ofta handlar det om små trick, i sig knappt märkbara, men tillsammans fyller de scenrummet med aktivitet.
Ihop skapar musiken och de intensiva visuella intrycken en mångfald som sparkar
bakut. Det som fungerar för talteatern blir för mycket för operan.

Magnus E A Hansson