Över ett sekel innan Alice Babs sjöng ”Lilla Stjärna” och totalt ovetande startade den schlagervåg som idag övergått i en rosa tsunami, skrev Giuseppe Verdi en opera på Shakespeares drama Macbeth. Men om man bortser från att tonhöjden var renare och att huvudpersonerna oftast blev mördade istället för utröstade så var det en hel del som andades både svunna och nya festivaler…
Det var Premiärnerver bland sångarna. På scen återfanns eldar á la E-type, häxor á la Nanne och rök á la Pontare. Där fanns birollsinnehavare som såg ut både som Levengood och Björkman, ja till och med strålkastarkäglorna liknade den berömda festival-loggan. Det enda man saknade var ett eget Green-room med en nervöst nagelbitande Verdi i soffan.
Macbeth påminde om en Alexander Bard i kilt och muskler, istället för kortbyxor och skägg, medan hans äregiriga Lady tultade runt som en medeltida Carola på väckelsemöte. Sångmässigt klarade sig Marco Vratognas lord sig bättre än Lena Nordins lady. Likadant var det med deras agerande där Vratogna gick mer åt en rasande Örjan Ramberg, medan Nordin låtit sig inspireras av en joddlande Kikki Danielsson. Personkemin det skotska paret emellan var lika trovärdigt sexig som mötet mellan Sanna Nielsen och Fredrik Kempe i en kärleksduett. Tuffast på plan var veteranen Jaako Ryhänen som bevisade att Finland kan låta både högre och bättre än Lordi. I rollen som den mördade generalen Banquo lät han basrösten brumma så det dundrade till i hela Österbotten. Men han får konkurrens av ett kompisröstande östblock i form av Badri Maisuradze, som precis som Måns Zelmerlöw fick sista ordet, när hjältetenoren Macduff med ett välriktat skott i nacken gör slut på eländet och skickar Macbeth till ”sista vilan” istället för ”andra chansen”.
I en opera som Macbeth måste man tänka till. Känslan blir spretig och otight när man saknar den starka och ledande regi som Shakespeare kräver. Det är lätt att kasta på karaktärerna kilt, klan-tartan och k-pist och tro att allt sköter sig självt i en nutida tappning. Men då berättar den ändå bara berättar något vi redan visste, och det är precis då som opera blir som schlager – man vet vad man får och blir sällan överraskad. I Eurovisionens tre minuter kan det vara rätt charmigt. I operahusens tre timmar blir det tyvärr långtråkigt.
Uppdaterad 2016-11-16