Situationen är välkänd: fikarrummet på en arbetsplats, i det här fallet ett sjukhus. Maktfördelning och hackordning är given, alla kan sina roller och mobbar subtilt eller rått. Gertrud Larsson bygger på egna minnen från tidigare sjukhusjobb. Och hon gör det så att man sitter med en klump av obehag i magen när skådespelarna i vita rockar läser personalens roller. Precis så här kan det gå till när arbetskamrater är jävliga mot varandra utan att precis allt som sägs kan pekas ut som mobbning. Men sammantaget blir det en genuint vidrig bild.
Gertrud Larsson berättar under debatten efteråt att i princip allt som sker på scen har hon varit med om själv som ung vårdarbetare. Men när hon efter ett vikariat fick uselt betyg av personer som själva gjorde ett dåligt jobb gick hon vidare. Hon fick jobba på en annan avdelning och en ny, positiv bedömning.
– Du beskriver en arbetsplats med bara kvinnor där det sker riktigt obehagliga saker. Är det inte fortfarande så att det finns en bild av att kvinnliga arbetsgrupper som mer inkännande?
– Alla är lika goda kålsupare tror jag. Vi är människor först och främst. Och både män och kvinnor har tyvärr ett behov av att trycka till varandra. Det är sorgligt men inte könsspecifikt.
– Man kan ju tänka sig grupper som så att säga borde vara bättre. Till exempel om man föreställer sig gayvärlden som mer omhändertagande.
– Jag tror inte att någon värld är bättre än en annan. Maktstrukturer dyker upp överallt, Fast jag har ingen sån historia att berätta från homovärlden? Men det finns i alla föreningar. Jag träffade just en riktig mini-Hitler på ett katthem.
– Vad gör du mer just nu? Något av särskilt gayintresse?
– Pjäsen Asylshopping för Teater Scenario i Stockholm. Det handlar om svensk flyktingpolitik, bland annat kvinnliga och HBT-flyktingar och handläggare som jobbar med detta. Det blir satiriskt, ironiskt, roligt. Helena Sandström som gjorde You give gay people a bad name spelar tillsammans med Anna-Lena Efverman och Linda Kunze.
– Har du gjort mycket research på plats?
– Ja det har jag! Det bygger på intervjuer jag gjort på Migrationsverket, med poliser och på protokoll.
– Och sen har jag just gjort en radiodokumentär som går i repris på lördag kväll i P1, Svarta Carina heter den. Hon borde få gayikonstatus. Carina har varit i skiten och lyckats ta sig upp och är slagfärdig. Och soundtracket är med Anita Lindblom! Fast inte några kända låtar…
Avdelning 305 väntar nu på intresse från någon teater som vill sätta upp pjäsen.
Uppdaterad 2016-11-16
